Ni är ett gäng optimister, allesammans! Alla människor. Ni tror det kommer lösa sig. Och om alla är optimister förlitar sig alla på att dom andra gör det. Alla andra.
Alla här hoppas och tror att världen kommer existera i åtminstonde 50 år till. Jag märker redan att världen går under. Om fem år ungefär, har jag planerat in i min kalender att världen ska gå under.
Jag vet det. En stor händelse i Värmland var var nämligen att dom hittat tussilagos.
Ett tecken på vår, ett tecken på frid och fröjd.
NEJ. Ett tecken på att någonting är väldigt väldigt fel. Att världen ser sina sista vindruvor inom en snar framtid.

Finns det ambitioner kvar? Kan man fortfarande drömma om en vacker värld, med vita fluffiga pudlar, brevlådor gjorda av den sötaste sockervadd och mysiga farbröder med skepparkrans? 
Kan man ens drömma om en grön skog att traska fritt i?

Nej, nej! Världen är en tragisk plats idag. En värld jag inte förstår mig på. Borde jag över huvud taget existera? Jag tar bara plats i ett övergött I-land.
Egentligen borde jag självdö. Världen är så humorlös, så tragisk, så förstörd. Allt var nog bättre förr, då människor behövde arbeta för sitt levebröd.
Då man inte tog sin bensindrivna sparkcykel till grannen.
Världens undergång är verkligen nära! När man hittar tussilagos i början av februari, vad är det då för mening med att leva? När man är medveten om att världen har gått väldigt, väldigt snett.

Jag har tappar alla ambitioner i livet. Jag tror inte ens det är någon idé för mig att utbilda mig. Jag hinner inte ens få ett vettigt jobb. Jag kommer inte ha någon karriärstege att klättra på, för det finns ingen att klättra på. Om världen går under är jag nämligen tvärsäker på att arbetsmarknaden även den går åt fanders.
Vi kommer inte ens ha berg att klättra i.
Inga karriärstegar, inga berg. Tragiskt!

/En miljöpåverkande Måne.

Tänk, så glad man kan bli av kommentarer. Fast, om man är gröthatare är det nog en negativ kommentar.
Kommentaren jag fick var: Vad du luktar gröt i ditt hår! Och vad jag småmyste inombords. Jag tänkte: Vad gott jag måste lukta, eftersom åtminstonde risgrynsgröt är det godaste som finns. Med kanel och socker i juletider. Mums. Risgrynsgröt i juletider med socker och kanel får 18 av 18 möjliga.

Nu vill ni veta vad katten mitt hår luktar gröt för. Jo, det vill ni. Inte för att jag smetat risgrynsgröt i håret, däremot har jag prövat ett nytt schampo i morse, när jag duschade. Men inte fasen stod det att det skulle lukta gröt, inte! Det hette Apoliva. Oliv måste jag egentligen ha försökt lukta alltså. Om man ska försöka tolka namnet på schampot någolunda.
Olivgröt? Det är även det en möjligthet. Jag frågade faktist aldrig min käre klasskamrat om det var risgrynsgröt jag luktade. Så det kan väl mycket väl varit olivgröt han syftade på. Vem vet?

För övrigt så var det häftigt. Det var en ny upplevelse. Jag har nämligen använt Dubbeldusch i 15 år, om jag inte minns fel. Aldrig har jag vågat pröva någonting annat, allting annat verkar så skrämmande. Så avlägset. Så icke Månen.

Sedan har jag kommit på en vits idag. En mycket bra vits, så var beredda. Nu kommer den, kamrater! Förbered era skrattreflexer (vänta nu lite, om man är förberedd på att man ska få en skrattreflex är det väl inte en reflex? Jaja, var beredda i alla fall)
Hjälp. Jag glömde visst bort vitsen jag tänkte skriva. Den vitsen som jag kom på idag, helt själv. Så jag tar en gammal annan vits jag kommit på en annan gång i tiden. För er som redan hört mig berätta den, kan blunda just denna rad. Detta är nämligen mitt favoritskämt:
- Vad säger tjuren till kossan?
- Koolt! Alltså, ko som i djuret ko och sedan är det olt efter. En liten fiffig ordvits som alltså jag, Månen i egen hög person hittat på.
Alla som förstår kan få viska någonting megatufft för sig själva och avlsuta med ett grattis. Det är ni värda!
Koolt!

Annars har dagen varit bra, jag har ansett mig själv varit trött som en jättetrött rödmyra som tvingats bära stora barkbåtar på ryggen. Med segel av blad, ruff och köl av blankpolerad aluminium och ratt av vinbär. Tänk er själva, en rödmyra som sliten och trött släpar på en barkbåt. En barkbåt med tunga detaljer. Barkbåten är stor som en halv ekorre och seglet har storleken 40 kvadratcentimeter. Aj aj aj, själv föreställer jag mig en nästan död, åtminstonde utbränd rödmyra. Men så har jag varit idag.
En slitande rödmyra som luktar risgrynsgröt i håret.

Jag tar och skriver lite om helgen ändå. Trots att det aldrig kommer bli lika långt och bra som det jag skrev igår. Det som jag blev gråtfärdig av.

Ska jag ta det i oordning och börja med söndag och avsluta med fredag, kanske? För att få det hela mer spännande och fräscht. För just söndagen har jag bäst minne av, eftersom den är nyupplevd.
Jag har drömt. Jag har vaknat upp. Jag har funderat på drömmen. Vilken skön dröm.
Jag var någon hemlig form av agent, utklädd till skolresa. Rättare sagt: Elev på skolresa under täckmantel.
Jag var på ett slott. Ett slott med ett hejdundrande ventilationssystem på vinden. Rummet innan vinden var mina okända klasskamraters rum.
För människorna jag var på "klassresa" med har jag nämligen aldrig träffat. Jag vette fasen hur min smarta hjärna kunnat fantiseria ihop så många nya människoansikten, men så var det i alla fall. Superhjärna!

Jaja, "klasskamraterna" härjade runt, medans jag (den hemliga agenten) gick omkring i ventilationssystemet på vinden. Av någon orsak var jag dödsförskräckt för ventilationssystemet, men traskade ändå omkring i det. Jag hittade en lucka som jag öppnade och såg en mäktig person. Jag visste att jag skulle göra något spännande med denna mäktiga människa.
Jag var helt plötsligt i en hiss. Jag tryckte först på våning 3. Där var den mäktiga människans våning.
Sedan tryckte jag på hissknapp 2. Där var det massor av gäster som åt lax.
Våning ett hade inte automatisk hissdörröppnare. Den hissdörren var man tvungen att öppna manuellt. Så jag tryckte upp dörren, och där var det minsan tre betjänter av något slag. En betjänt stod vid en korridordörr, en betjänt var precis framför mig. Jag blev rädd, och konstigt nog tog jag trappan upp istället för att bara gå tillbaka till hissen och panik-trycka-på-hissknappen. Så jag sprang upp för trappan och DÄR, där vaknade jag. Jag blev ledsen som fasen. Jag hade velat uppleva mer av den drömmen. Den var intressant!

Annars har jag spenderat lördagen i en spökby samt ett bagageutrymme. Och fikat.

Och så har jag även jobbat på travbanan med rallyt. Vilket fiasko rallyt blev.
Om just dom två sakerna hade jag skrivit otroligt mycket om igår. Mycket läsvärt hade jag skrivit om just dom sakerna igår. Men verkligen inte idag. Nej, jag orkar inte skriva om det mer. Jag blev för ledsen av det igår, när allt jag skrivit raderats.

 

Nej, fysatan vad jag gråter! Jag skrev ett blogginlägg långt som världens längsta man, alltså över två meter! Kanske över tre meter, vad vet jag?
Det var bara en liknelse, men jag gråter inombords. Jag skrev ett så infernaliskt långt blogginlägg, men när jag tryckte på spara blogginlägg så kom endast "sidan kan inte visas" upp, och när jag tryckte bakåt var allting borta. Jag blev upprörd. Jag blev sur. Jag blev gråtfärdig.

Här tänkte jag vara snäll och ge er mycket läsning, och så är världen emot mig. Den sätter stopp. Jävlar, vad kasst. Jag hade ansträngt mig på detta inlägg. Jag tänkte skriva om helgen. Nu har jag inte lust till det längre.
Jag har inte lust att skriva om allting, och även om jag gör det, så kommer det inte alls hålla den kvalitet som det gjorde förut. Jag är rysligt upprörd nu, kamrater.

Ska jag ge det en chans? Ska jag försöka återuppliva mitt minne, efter denna chock som satte lagringscellerna till minnet i hjärnan ur balans. Den chock som gjorde så att tarmkanalerna exploderade och flöt ut genom nagelbanden. Den chock som vände ögonfransarna inåt, så att dom skar av en meter av fotknölarna. Ungefär så kändes det, kamrater. Så kändes det.
Jag är för arg för att återuppliva mitt döda inlägg. Jag skiter i det och tar det en annan dag.

/Månen.

Jag gjorde en del av de svenska nationella proven idag. Det gick lite sisådär, jag spårade ut på en del punkter och blev trött. Jag var ju trots allt tvungen att skriva allting för hand, så det blev lite jobbigare än vanligt. Med vanligt menar jag självklart bloggen.

Jag blev missnöjd med det. Riktigt missnöjd. Jag skrev då rakt inte en krönika som det skulle vara.
Jag är bra på att spåra ut på saker jag skriver.
Jag tog med kladdpappret hem i alla fall, så jag kan lägga upp den här.

Konsten att ta det lugnt.
Att sova. Att få vila ut. Eller bara få ha den känslan av kafferast.
Du kanske aldrig upplevt att du får ut någonting av dina kafferaster.
Du kanske är en sådan som bara måste skicka iväg det där mejlet, eller bara måste slå till din dator, skrika och tugga fradga, efter att du fått reda på att "Brasses Kakor AB" gått i konkurs och du har investerat hela hela företagets årsbudget på aktier - just där.
Och vips, när du är mitt uppe bland högre tankar och ditt fradgatuggande så är kafferasten över.

Nu ångrar du dig. Men det är för sent. Du lovar dig själv verkligen njuta på nästa kafferast imorgon istället. Det löftet är tomt.
Nästa morgon spenderar du kafferasten på en joggingtur istället.
Inte en motionsrunda, nej verkligen inte!
Inte frivilligt heller.
Du har nämligen fått order om att leverera en jättemodern och fräsig pojkcykel av nyaste slag till chefens nya flickväns barn. Han vill förstås impa på flickan han håller kär, och har därför köpt en fräsig cykel för företagets räkning. Pengar som egentligen inte finns, eftersom du igår fick reda på att Brasses Kakor AB gått i konkurs. Som tur är vet inte chefen det.

Jaja, chefen har köpt cykeln på kredit. Så chefen kommer inte få reda på att detta lilla missöde inträffat, förens han får den första avbetalningen. Inte förens då, kommer han avsky dig och få dig sparkad.  
Detta har du i dina tankebanor hela tiden.
Sparkad, avskydd, sparkad, avskydd.
Detta gör dig bekymrad.
Så bekymrad att du aldrig kan slappna av.

Väl framme får du en utskällning av pojken, dels för att du är 3 minuter sen, dels för att pojkcykeln är röd. Vad fjantigt!

Nu joggar du tillbaka till kontoret. Alla har gått hem för ungefär en timma sedan.
Men du har en aktiebokföring att slutföra.
Klockan blir 18:23.
Klockan blir 18:47.
Klockan blir 19:09.

Du har skrivit några får ord i din bokföring. Du vet liksom inte direkt hur du ska förklara för chefen att företaget gått i konkurs, på grund av dig - och Brasses Kakor AB.
Du förbannar den där nedrans Brasse för dig själv.
Du drar långa svordomsvisor om den där förbannat late Brasse.

Klockan 20:36 går du hem.
Du vågar inte direkt göra denna bokföring.
Då kommer du ihåg det!
Du skulle ju hämta din dotter på dagis klockan halv sex. Du springer till bilen, trampar gasen i botten... Och får fortkörningsböter.
Klockan 21:09 kommer du fram till förskolan "Sångfågeln".
Du knackar på porten.
Ut kommer en rentav förbannad dagisfröken, som börjar pladdra på om hur oansvarig du är.
Du är för trött för att lyssna.

Du kommer hem. Din dotter gråter. Du stryper ungen för att få tyst på den.
Sedan gör du i ordning en snara, placerar din hals i den och sparkar undan stolen du står på.
Du håller den döda ungen kärleksfullt i famnen och visslar rossligt:
-Stressen och bekymrena vann över mig. Den slog sönder mina drömmar, och jag var för feg. Jag var alldeles för feg.
För feg för att våga berätta att jag försatt företaget i konkurs.
För feg för att dra upp jämnställdhet med den där pojken som tyckte rött var feminimt.
För feg för att faktist kräva den fikarast jag så gärna ville ha.

Slut.

Denna lilla sorts novell skulle jag alltså förklara lugn med. Jag skrev den för att symbolisera att det inte finns någonting alls, som verkar lugnare än döden. Ett väldigt, väldigt smart sätt att skapa lugn på!
Go döden!

För övrigt har jag frusit i några timmar idag.

/Månen

Tycker ni julkalendrarna börjar bli aningen tråkiga? Lite smått barnsliga, och lite småtaskig humor? Jo, jag håller med. Antingen blir jag äldre och vuxnare, eller så är det SVT som ska anpassa det så mycket som möjligt till allt mindre barn. Och därför blir julkalendrarna en ren och skär flopp.
Årets julkalender kommer bli något helt annorlunda. Den kommer rentav bli något av det bästa som någonsin visas i Sveriges historia, förutom då kanske "Anders och Måns" säsong 1, 2 och "Fråga Anders och Måns".
Nu vill ni veta varför det kommer bli som det blir. Att detta årets julkalender kommer glänsa så otroligt mycket mer än föregående års.
Det är nämligen som så: Anders och Måns ska medverka!
Ni kanske inte tror mig, nej det har jag förståelse för. Jag trodde inte direkt den källan som uppgav det först. Men nu gör jag det. Jag har nämligen kollat upp säkra källor:

http://www.expressen.se/noje/1.958628/anders-och-mans-gor-julkalendern-2008

Vad tycker ni om det, kamrater? Har världen äntligen börjat bli positiv, och allt är high life? Ja, det är det verkligen! En värld utan Anders och Måns är en tråkig värld. Dom enda humorkungarna i världen. Dom enda som riktigt kan det där med komik, alltså!
Om jag skulle kunna rädda två av jordens befolkning under jordens undergång, så skulle det vara dessa två guldgossar. Om det var sju jag skulle kunna rädda skulle det bli Anders och Måns plus The Strokes-medlemmarna. Om det skulle vara 8 stycken som jag skulle kunna rädda, skulle det vara Anders och Måns+The Strokes-medlemmarna+En slumpvalt utvald kamrat. Kanske Flippan, kanske Noah. Vem vet?

Dragspel, jag fysjutton vad vackert! Dragspel förgyller liv för fasen. Mer dragspel åt folket!

/Månen.

Mitt undermedvetna är emot mig. Den vill inte det jag vill, utan svarar för sig själv. Nu på morgonen kom min käre moder in till mig, och mitt satans undermedvetna svarade åt mig. Min moder frågade om hon skulle ställa väckarklockan på på 10, istället för 07.30, för att min hemkunskap var inställd. Mitt undermedvetna svarade: Nej.
Det var verkligen inte det jag ville, vad är det för fel på mitt undermedvetna? Jag hade antagligen pladdrat i sömnen eller uttryckt mig, vaken, utan att ha någon aning om vad jag pratade om.

För övrigt gick jag inte till skolan över huvud taget, jag är nämligen sjuk fortfarande. Så det gjorde inte så värst mycket att min andra del av min möjliga dubbelpersonlighet svarade åt mig. Det är bara hemskt att jag inte minns ett dugg av det. Kan jag verkligen ha svarat på min käre moders fråga, på det hemska sättet? Nej. Vad är det för något svar? Klart som katten att man vill ha sovmorgon, unga alterego!
Nästa gång svarar jag för mig själv. Tack!

Annars så har dagen varit fin, jag har sett den sämsta filmen som någonsin skapats. Snakes On A Plane.
Och så har jag druckit varm choklad och inte ätit. Mums!

En sak som var lite dålig med denna dag var att jag var sjuk. Och det medförde att jag missade nationella proven. Men, det gör inte så mycket. Dom går att göra någon annan dag.

Imorgon ska jag planera in att inte försöka vara sjuk. Jag vill inte vara sjuk längre. Jag vill vara frisk!

Dunk dunk dunk dunk dunk dunk, och så vidare. Så trevligt låter basen i introt till 12:51 i mina fina högtalare. Självklart är det bandet The Strokes som gjort denna magnifika låt. Och eftersom jag säger "dunk dunk dunk", så tror ni nu självklart att det är dunkadunka-electronica-hip hop/Basshunter-musik. Nej, där tog ni fel. The Strokes spelar den härligaste form av musik som går att hitta. Garagerock.

The Strokes är ett härligt gäng på fem personer, det är Julian, Albert, Fab, Nick och Nikolaj. New Yorkare, det är dom. Och dom absolut bästa New Yorkare jag hört talas om. Bandet The Strokes regerar alla andra band, det finns nämligen inget band jag anser vara ens hälften så bra.
Albert's soloplatta är också grym. In Transit, 101 och Bright Young Thing, dom låtarna fullständigt älskar jag att få deras ljudvågar inpenetrerade i öronen. För övrigt resten av låtarna på den plattan med. Och allt som någonsin producerats av bandmedlemmarna. Julians röst är den coolaste och mest acceptabla röst. En manlig röst, med en förmåga att hypnotisera en hel värld.
Den som inte diggar The Strokes ljuva sounds i någon form, den borde då bankemig införskaffa ett par nya öron. Eller en ny del av hjärna. Den del av hjärnan som bestämmer vad som är bra i musikväg.

Eftersom The Strokes är ungefär det enda jag lyssnat på idag, förutom lite The Beatles, lite Oasis och lite Dreamboy, så berättade jag denna lilla musikrecension för er. Den absoluta, enda rätta musikkultur som över huvud taget kan existera. The Strokes är nämligen en kultur. Deras musik också. Men The Strokes hoppas jag blir kulturmärkt när deras medlemmar råkar dra dit pepparn växer. Om det inte blir kulturmärkt så är den här världen mer absurd än vad jag är.

Nu till något helt annat:
Jag har varit sjuk idag, och imorgon är det nationella prov. Läskigt.
Men vad saker jag gjort här hemma alltså! Jag har sovt, kollat på TV och suttit vid datorn.
Jag spelade Gun, men till slut ville inte datorn spela Gun längre så den stängde av spelet. "Ett oväntat fel har uppstått", och så var det enda som kvarstod min The Strokes-bakgrund och alla ikoner som lustigt nog placerat sig på The Strokes-bakgrunden. Så då slutade jag spela och var bitter i några timmar.
I protest skulle jag gå ned och se Jimmy Newtron på TV, då det visade sig att vi inte har Nickelodeon längre. Jag vet inte när den kanalen slutade upphöra i vårat hem, men just idag märkte jag det i alla fall. Jag har nämligen inte velat kolla på Nickelodeon förens idag. På evigheter har jag inte velat se på Nickelodeon. Satans Nickelodeon!

Nu ska jag säga något poetiskt:
Likt en lilja seglandes i en vik, så traskade fisken i vattnets vågor.

Jag kom på den där poetiska frasen helt själv! Vad jag är duktig.
/Månen.