Jag gjorde en del av de svenska nationella proven idag. Det gick lite sisådär, jag spårade ut på en del punkter och blev trött. Jag var ju trots allt tvungen att skriva allting för hand, så det blev lite jobbigare än vanligt. Med vanligt menar jag självklart bloggen.

Jag blev missnöjd med det. Riktigt missnöjd. Jag skrev då rakt inte en krönika som det skulle vara.
Jag är bra på att spåra ut på saker jag skriver.
Jag tog med kladdpappret hem i alla fall, så jag kan lägga upp den här.

Konsten att ta det lugnt.
Att sova. Att få vila ut. Eller bara få ha den känslan av kafferast.
Du kanske aldrig upplevt att du får ut någonting av dina kafferaster.
Du kanske är en sådan som bara måste skicka iväg det där mejlet, eller bara måste slå till din dator, skrika och tugga fradga, efter att du fått reda på att "Brasses Kakor AB" gått i konkurs och du har investerat hela hela företagets årsbudget på aktier - just där.
Och vips, när du är mitt uppe bland högre tankar och ditt fradgatuggande så är kafferasten över.

Nu ångrar du dig. Men det är för sent. Du lovar dig själv verkligen njuta på nästa kafferast imorgon istället. Det löftet är tomt.
Nästa morgon spenderar du kafferasten på en joggingtur istället.
Inte en motionsrunda, nej verkligen inte!
Inte frivilligt heller.
Du har nämligen fått order om att leverera en jättemodern och fräsig pojkcykel av nyaste slag till chefens nya flickväns barn. Han vill förstås impa på flickan han håller kär, och har därför köpt en fräsig cykel för företagets räkning. Pengar som egentligen inte finns, eftersom du igår fick reda på att Brasses Kakor AB gått i konkurs. Som tur är vet inte chefen det.

Jaja, chefen har köpt cykeln på kredit. Så chefen kommer inte få reda på att detta lilla missöde inträffat, förens han får den första avbetalningen. Inte förens då, kommer han avsky dig och få dig sparkad.  
Detta har du i dina tankebanor hela tiden.
Sparkad, avskydd, sparkad, avskydd.
Detta gör dig bekymrad.
Så bekymrad att du aldrig kan slappna av.

Väl framme får du en utskällning av pojken, dels för att du är 3 minuter sen, dels för att pojkcykeln är röd. Vad fjantigt!

Nu joggar du tillbaka till kontoret. Alla har gått hem för ungefär en timma sedan.
Men du har en aktiebokföring att slutföra.
Klockan blir 18:23.
Klockan blir 18:47.
Klockan blir 19:09.

Du har skrivit några får ord i din bokföring. Du vet liksom inte direkt hur du ska förklara för chefen att företaget gått i konkurs, på grund av dig - och Brasses Kakor AB.
Du förbannar den där nedrans Brasse för dig själv.
Du drar långa svordomsvisor om den där förbannat late Brasse.

Klockan 20:36 går du hem.
Du vågar inte direkt göra denna bokföring.
Då kommer du ihåg det!
Du skulle ju hämta din dotter på dagis klockan halv sex. Du springer till bilen, trampar gasen i botten... Och får fortkörningsböter.
Klockan 21:09 kommer du fram till förskolan "Sångfågeln".
Du knackar på porten.
Ut kommer en rentav förbannad dagisfröken, som börjar pladdra på om hur oansvarig du är.
Du är för trött för att lyssna.

Du kommer hem. Din dotter gråter. Du stryper ungen för att få tyst på den.
Sedan gör du i ordning en snara, placerar din hals i den och sparkar undan stolen du står på.
Du håller den döda ungen kärleksfullt i famnen och visslar rossligt:
-Stressen och bekymrena vann över mig. Den slog sönder mina drömmar, och jag var för feg. Jag var alldeles för feg.
För feg för att våga berätta att jag försatt företaget i konkurs.
För feg för att dra upp jämnställdhet med den där pojken som tyckte rött var feminimt.
För feg för att faktist kräva den fikarast jag så gärna ville ha.

Slut.

Denna lilla sorts novell skulle jag alltså förklara lugn med. Jag skrev den för att symbolisera att det inte finns någonting alls, som verkar lugnare än döden. Ett väldigt, väldigt smart sätt att skapa lugn på!
Go döden!

För övrigt har jag frusit i några timmar idag.

/Månen