Ni är ett gäng optimister, allesammans! Alla människor. Ni tror det kommer lösa sig. Och om alla är optimister förlitar sig alla på att dom andra gör det. Alla andra.
Alla här hoppas och tror att världen kommer existera i åtminstonde 50 år till. Jag märker redan att världen går under. Om fem år ungefär, har jag planerat in i min kalender att världen ska gå under.
Jag vet det. En stor händelse i Värmland var var nämligen att dom hittat tussilagos.
Ett tecken på vår, ett tecken på frid och fröjd.
NEJ. Ett tecken på att någonting är väldigt väldigt fel. Att världen ser sina sista vindruvor inom en snar framtid.

Finns det ambitioner kvar? Kan man fortfarande drömma om en vacker värld, med vita fluffiga pudlar, brevlådor gjorda av den sötaste sockervadd och mysiga farbröder med skepparkrans? 
Kan man ens drömma om en grön skog att traska fritt i?

Nej, nej! Världen är en tragisk plats idag. En värld jag inte förstår mig på. Borde jag över huvud taget existera? Jag tar bara plats i ett övergött I-land.
Egentligen borde jag självdö. Världen är så humorlös, så tragisk, så förstörd. Allt var nog bättre förr, då människor behövde arbeta för sitt levebröd.
Då man inte tog sin bensindrivna sparkcykel till grannen.
Världens undergång är verkligen nära! När man hittar tussilagos i början av februari, vad är det då för mening med att leva? När man är medveten om att världen har gått väldigt, väldigt snett.

Jag har tappar alla ambitioner i livet. Jag tror inte ens det är någon idé för mig att utbilda mig. Jag hinner inte ens få ett vettigt jobb. Jag kommer inte ha någon karriärstege att klättra på, för det finns ingen att klättra på. Om världen går under är jag nämligen tvärsäker på att arbetsmarknaden även den går åt fanders.
Vi kommer inte ens ha berg att klättra i.
Inga karriärstegar, inga berg. Tragiskt!

/En miljöpåverkande Måne.