Idag är en konstig dag. Jag har nämligen skämtat om serienummer på mynt. Fast det var igår. Igår upptäckte jag även att mynt inte har serienummer. Det gjorde mig oroad. Det gör alltid lite ont.

Att skämta om saker, utan att veta vad man skämtar om, är ungefär som att kasta in Wikipedia i en kopiator och copyrighta kopian av internethemsidans pixlar. Jag vet inte riktigt vad jag ville få fram med det som precis skrevs, men det jag menar är i alla fall att skämt utan sanningsförankring är någonting man kan och bör dumförklaras för.

Med dessa skämt kan man bara skämta med folk som inte riktigt vet. Om folk vet, anser de man skämtat för att man är ute och cyklar. Antingen kan de alltså skratta, som för att skämtet var roligt och för att de själva är osäkra på om mynt har serienummer, eller så kan de skratta åt att man är ute och cyklar. När jag är ute och cyklar har jag inte ens hjälm. Om man har hjälm kan folk skratta, ibland. För hjälm är ganska töntigt.

Så, genom mitt osäkra skämtande om mynts serienummer tror folk att jag har hjälm när jag cyklar. Det är inte så värst bra för mitt rykte, om jag ska framhäva mig själv som en dumdristig huligan. Och genom mitt skämt, kan jag även av misstag råka sprida rykten om att mynt har serienummer. Och jag har faktiskt aldrig velat vara varken ryktesspridare eller hjälmanvändare.

Så mitt visdomsord för idag är alltså: Skämt sker genom kunskap. Kunskap sker genom misslyckade skämt.

/En kille som köpt tvättmaskin utan pengar, och därmed fått tvättmaskinen på avbetalning, och sedan tagit sms-lån för att ha råd med tvättmaskinen. Jag vet inte ens hur man använder en tvättmaskin.

PS: Dagens kille är en metafor för att skämta utan att veta vad han skämtat om. Dagens kille är faktiskt jag, fast tvättmaskinshistorien har aldrig hänt, det är som sagt var bara en metafor för ett misslyckande.

Jag googlade precis ordet "nöjd", och fick 23 miljoner träffar. Om vi antar att ungefär en tredjedel har skrivit ordet "inte" framför, är det alltså fortfarande ungefär 15,6 miljoner som någon gång varit nöjda med någonting. Betyder inte det att någonting håller på att hända i Sverige? Att mer personer än vad som faktiskt bor i Sverige, någon gång faktiskt brutit mot jantelagen, och därmed gjort sig skyldiga till ett rent ut sagt överjävligt brott?

Man kan inte vara nöjd med någonting, om man säger till andra att man är nöjd med det. Då har man låtit nöjdheten sväva långt över sin egen kroppslängd, och om kroppslängd är någonting man är nöjd med, är man helt enkelt för nöjd för att ens ha en kroppslängd. Om man inte har en kroppslängd, existerar man inte, och ickeexistens hör ihop med universum, på något sätt, eftersom universum för det mesta består av vacuum. Om brott mot jantelagen på så vis blir universellt, för att någon valt att vara för nöjd för att ha en kroppslängd, är detta ett jävligt stort hot mot det finaste vi svenskar förr hade - Jantelagen.

Jag läser mycket på internet, för att bli lite allmänbildad och klokare (ingenting jag är speciellt nöjd över), och får ofta läsa saker som "jag är väldigt nöjd över mina knäskålar", "jag är nöjd med min prestationsförmåga i slutna gaskammare" och "kanske var det fransmännens akvarium som gjorde mig så nöjd med att vara människa och inte fisk?". Är det verkligen saker att vara nöjd över? Borde man inte bara hålla sig inom ramarna för jantelagen, och sluta tro på sig själv? Vad finns inom människor, som gör att de tror att de är någonting?

Jag vet att jag ofta i det riktiga livet, utanför bloggen, kan häva ur mig skrytsamma kommentarer, men det gör jag mest som en försvarsmekanism, för att klara av att konversera. Hur i helvete är sociala koder uppbyggda, om man måste hävda sig själv, istället för att bara prata om bröd med räkor och hur bankkrascherna påverkade Polen 2008?

Egoism och skryt borde ersättas med självförakt. Om framtidens sociala koder skulle vara skrivna av mig, så skulle konversationer handla om reumatism och HIV (utan någon form av självömkan), Sveriges träsko-export, Sverker Olofsson och andra relevanta saker, och ögonkontakt skulle vara förbjudet (ögonkontakt är ett tecken på självförtroende). Människor borde sluta älska sina liv, och rikta in sig mer på att leva jävligt i den hederliga gamla kapitalismens spår. Och kapitalisterna borde bli arbetare de med, så att de slutar älska sina pengar, och därmed slutar älska sina liv så förbannat mycket. Om alla blir arbetare, blir det kommunistiskt, kom jag på.

Och kommunism går ju hand i hand med jantelagen. Problem solved.