Då ska vi se. Är det möjligt för mig att låsa upp den köksdörr jag brände ned när jag kokade knäck? Är detta ett flygplan med bortsprängda vingar, som nödlandar i ett badkar och mirakulöst nog börjar snorkla sig upp över ytan igen? Ja, inte vet jag, men ibland får jag sådana ryck, då jag får för mig att återuppta det jag ansåg vara mitt livsprojekt för bara några år sedan. Eller har jag blivit för gammal för att pressa ned mina tangenter och samla mina tankar i denna smaklöst designade, uråldrade form av dagbok, vars enda riktiga syfte är att hävda sig inför de medmänniskor, som villigt eller motvilligt valt att läsa detta stycke skräp?

Jag skriver inte om mitt liv längre. Kanske är det också för att livet inte är lika intressant utan de impulser som förut tog mig genom min vardag. Jag har vuxit upp en aning, och sitter tyglad likt en lingongrova i brödrosten. Jag jävlas inte med världen lika mycket som jag gjorde förr. När jag jävlades med världen fick jag mig alltid ett skratt att leva på. Idag jävlas världen med mig, för att jag tvingats till någon slags anpassning, där det förväntas av mig att det ska gå bra för mig.

Men om jag aldrig ville att det skulle gå bra för mig då? Om jag trivdes med att provocera det mesta som rörde sig, till den grad att någon sparkade näsbenet av mig? Men ingen bröt näsbenet på mig. Jag fick istället någon slags jävla tid att ta mig igenom. Tiden som innebar att jag skulle bli en snäll, yngre man som äter mat då och då och sover under den tid man förväntas sova.

Jag tycker själv inte om att jag skriver detta, för detta är på många sätt ett självömkansinlägg. Men eftersom jag aldrig skriver, kanske jag lyckats skaka av mig de läsare jag en gång hade. Då kan jag använda denna blogg till dess egentliga syfte, vilket egentligen är att föra journal över hur min tid i livet uppfattats... av mig själv.

Förr var denna blogg tänkt att roa de som läste, mer än vad jag egentligen gjorde det för att utvärdera delar av mitt liv. Idag är det bara ett liv i arkiv, där jag ser tillbaka på min tid som förvirrad tonåring, då jag alltid hävdade mig och ville synas överallt. Då jag provocerade, skämtade och jävlades för att alla skulle se mig... för att jag älskade det.

Man kan märka på mig att ju äldre jag blir, desto bittrare blir jag. Men det är nog bara insikter man får av genomlida dagar och år. Man blir allvarligare för varje timme som passerar, och bitterheten är en bismak av allvarheten. Helt plötsligt förväntas det så mycket av pojken som blivit en yngre man, och helt plötsligt är man den stofil som var ens största fiende under de gyllene åren man hade som förvirrad, provocerande olydig tonåring.

/Bitterheten.