Jag förstår mig inte riktigt på varför jag oftast får för mig att skriva saker när jag på något sätt inte känner mig särskilt glad. Så var det inte förr i tiden, åtminstone förklädde jag mina ledsamheter i skämt, så att jag inte skulle komma ihåg när jag är down. Nu kom jag på ett ord. Downclown. Det lät fränt, tyckte jag.

Jag är en skojare, egentligen. Grejen är bara att jag skojar såpass mycket att jag ofta känner mig misslyckad. Jag tar nog lite för lättsamt på det mesta, och det är sällan positivt. Jag är supertrött på Oslo. Jag är påväg tillbaka nu, jag tänkte nämligen åka nattbuss. Problemet är bara att det är en jävla massa anpassning och ensamhet som ska till för att befinna sig där. Sådant tycker jag är tråkigt. Därför blir jag såpass down att jag skriver ett inlägg.

Jag funderar ofta på det här. Att man blir kreativ av att vara destruktiv. Ett underligt betéende. Kanske vill man minnas det när man väl är glad. Kanske vill man bara att allt man skapar ska fungera som en servett och på något sätt absorbera ångest. Jag gillar inte att jag använder ordet ångest. Ångest är ingenting jag identifierar mig med, åtminstone utåt.

Det var vackert väder idag.

/Månen.