Min hjärna placerar alltid människor i fyra fack. 

1: De jag inte kan ljuga inför
2: De jag verkligen kan ljuga inför
3: De jag ljuger för, bara för att
4: De jag inte borde ljuga inför

Den första gruppen, som redan från början "står över mig" är i princip arbetsgivare och snygga kvinnor. Jag kan börja med den gruppen, där mitt största problem ligger.

De jag inte kan ljuga inför
Varje gång jag går på en arbetsintervju kan jag inte längre ljuga, och resultatet blir ofta att jag istället förklarar varför jag inte borde ha den tjänsten som erbjuds. Jag förminskar alltid mig själv inför arbetsgivare och snygga kvinnor, det vill säga "ljuger bakvänt". Detta beror på att jag blir rädd inför dessa situationer eftersom de har någon form av "makt" över mig redan från början. De har något jag vill åt.

Exempel:
Arbetsgivare - Varför ska vi anställa dig?
Jag - Egentligen borde ni inte det.

Kvinna - Vad är dina intressen?
Jag - Jag har inga intressen.

Resultat: Skrämd liten ynkling

De jag verkligen kan ljuga inför
Det underliga är att jag ljuger nog bättre än de flesta människor, och har ljugit mig ur ett stort antal situationer i livet. Jag har hamnat i många situationer där jag haft problem med väktare, tågkontrollanter och vanligt argt folk. Jag har kommit undan nästan varenda gång.

Resultat: Nöjdhetskänsla

De jag ljuger för bara för att
De som står "under mig" är oftast de jag redan från början känner mig överlägsen över (beroende på den andres intelligens och självförtroende), eller helt enkelt inte har någon anledning att bry mig om.

Det är mest ironiska små skämt som saknar det ironiska tonfallet. Resultatet blir ofta en konstig och provocerande känsla hos dem jag skämtat för. Många uppfattar mig som någon form av idiot. Efteråt får jag en självbelåten känsla av att de inte fattat att det bara var ett skämt.

Resultat: Känsla av makt

De jag inte borde ljuga inför
I den här gruppen är jag oftast en väldigt ärlig människa. I den här gruppen finner vi människor jag har förtroende för, nära vänner och släktingar. Helt uppriktigt, jag är en väldigt ärlig människa mot människor jag bryr mig om.

Men då och då råkar jag hitta på en lögn som oftast blir lite större än vad jag räknat med. Problemet är ju bara att jag är så jävla bra på att ljuga och har svårt att ta mig ur den lögn jag hittat på.

Resultat: Rädsla för mina egna lögner

/Månen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vaknar och bla bla bla jag orkar inte. För jag vet inte vad som kommer hända. Men någon gång i livet så kanske jag ändrar mig och får veta vad det egentligen handlar om. Jag kan skriva, men orkar inte sammanfatta och strukturera. Jag försöker bar...

Hej vänner!Mitt liv är ganska trasigt, men jag har så lite tid att reflektera över det, att jag inte har tid att känna saker. Det är en bra grej. Jag jobbar nämligen på två jobb samtidigt, utan att tjäna någon märkbar summa pengar. På det ena jobbet ...

Av denna bloggtorka, borde någon anta att jag har varit försvunnen. Jag har faktiskt varit försvunnen, och saboterat mitt liv en aning mer än vad jag vanligtvis gör. Jag råkade få för mig att dra till Barcelona i fem veckor. Där blev jag scimmad och ...

Askall no-minder (longboarding) from Niklas Molander on Vimeo. ...

Det var tamejfan en elak liten fågeljävel, hojtade den något lättskrämda jägaren när en liten gråsparv flugit in i ögongloben på denna stackars man. Åtta timmar senare låg han på Luleås akutmottagnings väntrum, där människor med småfåglar i ögonen ti...