Nej, fysatan vad jag gråter! Jag skrev ett blogginlägg långt som världens längsta man, alltså över två meter! Kanske över tre meter, vad vet jag?
Det var bara en liknelse, men jag gråter inombords. Jag skrev ett så infernaliskt långt blogginlägg, men när jag tryckte på spara blogginlägg så kom endast "sidan kan inte visas" upp, och när jag tryckte bakåt var allting borta. Jag blev upprörd. Jag blev sur. Jag blev gråtfärdig.

Här tänkte jag vara snäll och ge er mycket läsning, och så är världen emot mig. Den sätter stopp. Jävlar, vad kasst. Jag hade ansträngt mig på detta inlägg. Jag tänkte skriva om helgen. Nu har jag inte lust till det längre.
Jag har inte lust att skriva om allting, och även om jag gör det, så kommer det inte alls hålla den kvalitet som det gjorde förut. Jag är rysligt upprörd nu, kamrater.

Ska jag ge det en chans? Ska jag försöka återuppliva mitt minne, efter denna chock som satte lagringscellerna till minnet i hjärnan ur balans. Den chock som gjorde så att tarmkanalerna exploderade och flöt ut genom nagelbanden. Den chock som vände ögonfransarna inåt, så att dom skar av en meter av fotknölarna. Ungefär så kändes det, kamrater. Så kändes det.
Jag är för arg för att återuppliva mitt döda inlägg. Jag skiter i det och tar det en annan dag.

/Månen.