Dunk dunk dunk dunk dunk dunk, och så vidare. Så trevligt låter basen i introt till 12:51 i mina fina högtalare. Självklart är det bandet The Strokes som gjort denna magnifika låt. Och eftersom jag säger "dunk dunk dunk", så tror ni nu självklart att det är dunkadunka-electronica-hip hop/Basshunter-musik. Nej, där tog ni fel. The Strokes spelar den härligaste form av musik som går att hitta. Garagerock.

The Strokes är ett härligt gäng på fem personer, det är Julian, Albert, Fab, Nick och Nikolaj. New Yorkare, det är dom. Och dom absolut bästa New Yorkare jag hört talas om. Bandet The Strokes regerar alla andra band, det finns nämligen inget band jag anser vara ens hälften så bra.
Albert's soloplatta är också grym. In Transit, 101 och Bright Young Thing, dom låtarna fullständigt älskar jag att få deras ljudvågar inpenetrerade i öronen. För övrigt resten av låtarna på den plattan med. Och allt som någonsin producerats av bandmedlemmarna. Julians röst är den coolaste och mest acceptabla röst. En manlig röst, med en förmåga att hypnotisera en hel värld.
Den som inte diggar The Strokes ljuva sounds i någon form, den borde då bankemig införskaffa ett par nya öron. Eller en ny del av hjärna. Den del av hjärnan som bestämmer vad som är bra i musikväg.

Eftersom The Strokes är ungefär det enda jag lyssnat på idag, förutom lite The Beatles, lite Oasis och lite Dreamboy, så berättade jag denna lilla musikrecension för er. Den absoluta, enda rätta musikkultur som över huvud taget kan existera. The Strokes är nämligen en kultur. Deras musik också. Men The Strokes hoppas jag blir kulturmärkt när deras medlemmar råkar dra dit pepparn växer. Om det inte blir kulturmärkt så är den här världen mer absurd än vad jag är.

Nu till något helt annat:
Jag har varit sjuk idag, och imorgon är det nationella prov. Läskigt.
Men vad saker jag gjort här hemma alltså! Jag har sovt, kollat på TV och suttit vid datorn.
Jag spelade Gun, men till slut ville inte datorn spela Gun längre så den stängde av spelet. "Ett oväntat fel har uppstått", och så var det enda som kvarstod min The Strokes-bakgrund och alla ikoner som lustigt nog placerat sig på The Strokes-bakgrunden. Så då slutade jag spela och var bitter i några timmar.
I protest skulle jag gå ned och se Jimmy Newtron på TV, då det visade sig att vi inte har Nickelodeon längre. Jag vet inte när den kanalen slutade upphöra i vårat hem, men just idag märkte jag det i alla fall. Jag har nämligen inte velat kolla på Nickelodeon förens idag. På evigheter har jag inte velat se på Nickelodeon. Satans Nickelodeon!

Nu ska jag säga något poetiskt:
Likt en lilja seglandes i en vik, så traskade fisken i vattnets vågor.

Jag kom på den där poetiska frasen helt själv! Vad jag är duktig.
/Månen.

 

karin

4 februari 2008 21:40

bra bättre the strokes. nu va jag rolig.

helt rätt om the strokes!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vaknar och bla bla bla jag orkar inte. För jag vet inte vad som kommer hända. Men någon gång i livet så kanske jag ändrar mig och får veta vad det egentligen handlar om. Jag kan skriva, men orkar inte sammanfatta och strukturera. Jag försöker bar...

Hej vänner!Mitt liv är ganska trasigt, men jag har så lite tid att reflektera över det, att jag inte har tid att känna saker. Det är en bra grej. Jag jobbar nämligen på två jobb samtidigt, utan att tjäna någon märkbar summa pengar. På det ena jobbet ...

Min hjärna placerar alltid människor i fyra fack.  1: De jag inte kan ljuga inför2: De jag verkligen kan ljuga inför3: De jag ljuger för, bara för att4: De jag inte borde ljuga inför Den första gruppen, som redan från början "står över mig" är i ...

Av denna bloggtorka, borde någon anta att jag har varit försvunnen. Jag har faktiskt varit försvunnen, och saboterat mitt liv en aning mer än vad jag vanligtvis gör. Jag råkade få för mig att dra till Barcelona i fem veckor. Där blev jag scimmad och ...

Askall no-minder (longboarding) from Niklas Molander on Vimeo. ...