Dagen är dyster. Pete Doherty, mannen bakom allt mästerligt i världen sitter i fängelse.
Här sitter jag och funderar. Just han har en så råfräsig personlighet, han har rätt att knarka och vara en festprisse!
Det är det som gör honom till rockstjärna, så just här tycker jag inte massa domstolar ska döma honom. Han har rätt till att leva som den person han är. Den råfräsiga bandmedlemmen i Babyshambles.


Hur ska det nu gå för alla som ska till Hultsfred? Kommer han komma dit, eller inte?
Om inte, vad är det för mening med att åka till Hultsfred? Babyshambles var den enda anledningen till att över huvud taget ens tänka tanken att åka till Hultsfred.

Stackars ni som ska till Hultsfred, om det blir så att han inte kommer. Då får ni sysselsätta er med att studsa studsbollar och bygga med lego.
För vad annars kan man göra på Hultsfred, förutom att kolla på Hästpojken, Håkan Hellström, Johnossi, Timo Räisänen, The Hives och Dreamboy?
Och dom banden är ungefär en femtedel så bra som Babyshambles.

Jag vet faktist inte om det blir så att Pete inte kommer till Hultsfred eller inte.
14 veckor sitter han i fängelse. Det är upp till någon annan att räkna ut om han kommer eller inte.
Babyshambles och The Libertines är fortfarande band som tar upp stor plats i hjärtat, även hur illa Pete betett sig.

Pete Doherty är för bra för att sitta i fängelse.
Knark är bra, i alla fall för Pete.
Pete är en av mina största förebilder. Han är världens coolaste man, i princip. Musiken han gör är som våfflor.

Nu över till något annat:
Igår kom jag försent, jag skyllde på att jag var ute och gick med min hund som heter Anders. Jag sa även att Anders är en 75-procentig rottweiler med 25% inslag av bulldog.

Hoppas någon tror mig.

Förresten, alla som inte fattat det: Storbrittanien var ett skämt! Det var första april också!

Dagens visdomsord: Den som eldar sniglar har inte rensat skorstenen på grus.

/Månen.

Han gick omkring i Netherland hills, området han växt upp i.

Netherland ser utifrån ut som vilken normal liten småstad som helst, med både grönska, sjöar och höga fasadbyggnader lika majestätiska som Ilandaskolan.

Det var bara det att Luke, som mannen då hette hade en barndom full av anvundsjuka och hat.
Han mindes sin far som mördades, sin cykel som blev stulen.. Och Frank, grabben som var så exemplarisk.
Grabben hade A i alla ämnen.
Luke hade F i princip allt.

Frank var en svärmorsdröm, och han var alldeles för välklädd, snygg och snobbig för att mucka gräl med.
Så det hade Luke hållt sig undan ifrån, trots att han varenda dag kände för att slå ihjäl sin klasskamrat.

Luke klarade verkligen inte av varken Frank eller skolan.
Han klarade inte ens av sig själv. Han hatade alla, för att han redan i unga dar insett att alla människor var så jäkla mycket bättre än honom.
Han hade själv insett hur dålig han var, då hans klasskamrater börjat tävla om hur många flickvänner dom haft.

Luke hade självklart aldrig haft någon, det var han alldeles för ful för. Det var han egentligen inte, men det var det Luke trodde.

Luke hatade samhället.
Luke hatade Frank.
Luke hatade cykeltjuvar.
Luke hatade sin pappas mördare.
Lukes värld bestod av hat.
Och avundsjuka.

När Luke tänkte tillbaka på sin mördade far, gick hans tankar tillbaka.
Han passerade lekparken han som ung brutit benet vid.
Läkarna hade sagt att det bara var en stukning, och lämnat honom med sin far tillsammans med en räkning på 379 dollar. Mer än en sjukhusräkning kunde inte Lukes familj betala, så han fick gå haltandes med benet som aldrig tycktes läka.
Det var då Luke börjat hata allting, och inte bara Frank och skolan.

Han hatade så mycket, i så stor grad redan under barndomen.
Det kändes som om hatet för allting växte varje dag, så denna dag kännde han för att hämnas ordentligt på allting.

Först tänkte han lägga ut råttfällor överallt i parlamentshuset.
Men, så kom han på att stället nog var kameraövervakat och att dom inte släppte in vem som helst.
Då tänkte Luke bli president, men övergav dom tankarna då han kom att tänka på hur dålig han var.
Dåliga människor blir inte presidenter, så var det han tänkte.

Luke tänkte ut en simpel sorts hämnd istället. Han tänkte hämnas på hela samhället, inte bara politiker som styrde det.
Precis det samhälle där han växt upp, Netherland hills.

Tanken döda, poppade upp i skallen.
DÖDA!
Det var nu det enda som gick i Lukes tankar.  DÖDA, DÖDA, DÖDA!
Döda varenda jävel, varenda liten skitunge, varenda liten pensionärsåldring.
Alla! Alla ska dö!

Det spelar ingen roll vem det är som dör. Bara någon dör.
Om det är en fembarnsmamma, en älgjägare eller hemtrevlig mysfarbror som jobbar på McDonalds, det spelar ingen roll!

Så Luke, som då är huvudrollsinnehavaren i denna berättelsa, han går och inhandlar en femkalibrig älgstudsare av bästa sort.
Sedan går han upp i ett träd, äter sin medförda matsäck och väntar.
Han väntar på att skolorna ska sluta.
En ensam gubbe som matar ankar är liksom ingenting att döda.
Luke vill döda i plural, inte singular. Han skjuter därför varken gubben eller ankorna, utan väntar uppe i trädet.
En timme passerar, sedan hör han skolklockorna ringa ut.

Luke blir på helspänn, när han hör barnen springa fram till lekparken.
Han laddar älgstudsaren.
En unge springer till gungorna.
Ett skott viner genom luften, en kraftig smäll ekar genom betongbyggnaderna och en unge ligger skottskadad på marken med ett kulhål rakt igenom pannan.

Folkmängden skriker runtom, och hukande springer dom fram till den döda pojken.
Luke tar fram sin pistol ur fickan och skjuter allt han ser. Han skjuter vilt omkring sig.
Han hoppar ned från trädet, snurrar runt och skjuter i blindo.

Han isolerar omvärldens allt skrik och gråt, och fokuserar endast på att döda.
15 skott har lossats av.
Nu hörs bara ett dovt klickljud från pistolavtryckaren.
Luke laddar om, och gör om samma process igen.
Blundar, snurrar och trycker sitt svettiga pekfinger mot avtryckaren gång på gång.

Efter dessa skottsalvor ligger elva barn, tre mammor och en barnflicka på marken.
Alla blöder något enormt.
Luke sätter sig på en bänk och begrundar det vackra vårvädret.

Han sitter bara där och tänker på den värmande solen, dom vackra rabatterna och himlens blåa kontraster som bryts av vita, fluffiga moln.
Efter tio minuter släpas han iväg.
Detta är det sista han minns, sedan sitter han i en cell.
Han bara sitter, sitter och sitter. Tänker inte, minns inte, hör inte, ser inte.

Två dagar senare är det rättegång. Advokaten har ingen chans, allting pekar mot Luke.
Folk frågar honom varför, samtidigt som dom snyftar i kör. Det är vittnen, barn, mammor och närvarande vid mordmassakern.
-Varför?
Ja, varför?
Det minns inte Luke. Han har glömt bort.
Han svarar:
-Vet inte, faktist. Underligt att ni tänker detsamma som jag!

Han får sin dödsdom.
Dagarna bara försvinner, han märker dom knappt. För han har inte tid att märka.
Han är fullt upptagen med att blicka framåt och koppla ifrån sin hjärna.
Han tänker inte över huvud taget.
Lukes hjärna är nu ur funktion.

Sedan kommer dagen innan Lukes dödsdag.
En vakt kommer in med en blankett, som han ber Luke fylla i.
Det är en för stor prestation att över huvud taget tänka.
Han skriver i dom bokstäver han minns.
Han minns inga bokstäver, så för första gången sedan rättegången pratar han:
-Blomkål.
Sedan fyller vakten i blanketten. Ostgratinerad blomkål, bestämmer sig vakten för att skriva.
Sedan går han iväg.

Luke börjar tänka. Han försöker åtminstonde.
Han bestämmer sig för att komma ihåg hur man äter mat. Han övar hela natten, innan sin sista måltid.
Hjärnan har totalt glömt bort det. Luke övar tuggning på sitt överkast. Till slut somnar han, det var en överprestation. Hjärnan kunde inte lagra så mycket information som att lära sig tugga mat igen.

Han vaknar, tuggar i sig lite mer överkast och till slut kommer tidpunkten på dagen då han får sin blomkål.
Han äter. Han tänker inte på att han äter, men han äter ändå.

Sedan väntar han. Hjärnan är tömd.
Avrättningen sker, och därmed suckar folk över hela landet ut. Den enda reaktion det väcker är jubel.
Dom vackra minnena som samlats kring mannen Luke är faktist inga.
Dödsstraff var inte nog sätt att straffa honom, alla ville bli kvitt honom.

Till slut tvingar folk sig själva till att glömma bort honom.
Han är inte värd att minnas, för ingen vill minnas mannen utan hjärta, som redan första dagen han var född blev stämplad som psykopat.

Luke hatade alla, alla hatade Luke.

SLUT!

/Månen.

Jag är för trött. Jag borde äta mer koffein eller konstant sova.
Jag funderar på vad. Jag kanske ska börja dricka kaffe?
Det är upp till någon politiker att avgöra. Jag hejjar på det bästa partiet.

Regn, förresten. Regn är ju små molntussar som sammansvetsar sig till en droppe och lämnar molnet för att rädda livet på åkrar.
Men frånsett just det är regn ganska tråkigt. Ungefär lika tråkigt som att kolla på en sport man inte fattar, men alla andra tycks fatta den.
Som till exempel konståkning.
Fast den fattar ingen. Så det var ett dåligt exempel. Jag tar exemplet:
Snowcatcher istället. Nej. Den sporten fattar jag, men ingen annan. Förutom min före detta kamrat (barndomsvän) Tommy.
Om han nu kommer ihåg den, det vill säga. Men reglerna till sporten ligger på mitt skrivbord, och har legat där i dom 600 åren vi inte varit kompisar på.

Jag kanske kan skriva upp dom, då kanske mer personer än bara jag och Tommy fattar den.
Satan i gatan. Detta var tragiskt, kamrater! Pappret låg inte på skrivbordet.
Har det kanske blivit slängt under dom 600 år som passerat?

Då kanske jag kan hoppa tillbaka till att prata om regn. Regn är som snö, fast blötare och mer genomskinligt. Och så liknar det vatten väldigt mycket.
Snö är som moln, fast i tuggbar form.

Jag har inga planer på att bli transvestit, så att alla vet.
Däremot har jag funderat på att stinka urin, snus och svett, för att bli så manlig det bara går.
Men jag vill inte börjar snusa. Så då får jag antagligen ta på mig någon parfym som luktar snus, eller så får jag stryka snusprillor över ansiktet.
Ungefär som rakvatten.
Urindoften fixar jag till genom att pissa i en slang som leder upp till halsen, där det sedan kan få droppa ned.
Svettet fixar jag med konstant fysisk aktivitet. Om jag gör det konstant har jag inte tid med att duscha.
Inte sova heller, och då leder det till det problemet jag pratade om i början av inlägget. Att jag är för trött.

Så det är egentligen träning som leder till sömnlöshet, kan man väl konstatera.
Att lukta urin kanske inte är att föredra ändå. Jag kanske ska följa mina vanliga pissvanor ändå.
Att lukta snus är nog heller inte det bästa, och verkligen inte det bästa om snuset är inpackat i glasfiber eller igelkottskinn. Då sticks det på dubbelhakan.

Dagens visdomsord: Folk med hjärtproblem lever kortare. Kanske. Det beror på om den vanliga människan dör av annan anledning eller inte.

/Månen.

Diciplin.
Det har jag fått stå ut med. Klockan 6 i morse väcktes jag, satte på mig uniformen fort som satan, uppställning utanför kasern 24, 20 minuter senare åt jag frukost på 10 minuter, sedan skurade jag duschutrymme och städade kasern 24 så grundligt det bara går.
Så grundligt tyckte inte Fänrik Markusson det var, så det blev till att göra om.

Men, det underbara med dagen och gårdagen, det är att jag fått uniform. Alltså, militäruniform. Gissa vem som var i paradiset?
Jag ger er tre alternativ:
Györgi (Han som kallas George), våran mattant.
Jag.
Robert Roberts (skaparen av drycken Champis).

Det rätta svaret är alltså: Jag.

Jag var inte skuttig och så. Jag var bara glad. Jag hade nog behövt kräva tillstånd för att skutta runt och vissla på Idas sommarvisa, som man då gör när man är glad.
Och att be självaste Furir Markusson om tillstånd är lite komplicerat, för först måste man fråga dagseleven om han kan framföra frågan vidare till Markusson.
Så det orkade jag inte, utan istället hade jag neutral min, kollade rakt framåt och stod för det mesta i manöver.
Även givakt, men endast på order.

För övrigt, för dom som undrar har jag varit på Sveriges största flygflottilj, F7, och diciplinerats under häftiga omständigheter tillsammans med sälllskapet inom Flygvapnets frivilliga.
Där jag då även jag är medlem. Vilket är någonting jag verkligen rekomenderar, även om det krävs mycket av en. Du måste ha ett sinne för att kunna städa ett rum kliniskt korrekt, vilket jag inte har.
Så jag får göra om ett visst antal gånger varje gång, blir därmed sen och får en utskällning.
Men utskällningen kan man skita i om man står i givakt. Då krävs ingen ögonkontakt, då kan man kolla rakt ut i luften precis framåt.
Det är bra.

Men, som jag redan nämnt är militärmat något av det godaste som jag smakat.
Jag tror jag svävade lite grann, fast det kan ha berott på att jag stod på tå för att se vad det blev för mat.
Då kändes det liksom lite som att sväva.

Jaja. Gå med i FVRF. Det är liksom något av det bästa i mitt liv, förutom farmor.

Dagens visdomsord:
Bränn hela staden, vad är städer till för? Överkastet är ändå smutsigt!

/Månen.

Kommer jag existera längre?
Detta är ingen världens undergång-fråga, utan det handlar om att jag håller på att ladda ned ett MMORPG-spel, och om spelet har sin gälla gång kommer jag om möjligen gå åt.
Frågan är om jag existerar utanför datorskärmen, då jag kanske, kanske fastnar i trans och inte kan flytta pupillerna 47 timmar efter, då jag blir medvetslös i tio timmar, för att sedan vakna upp, fortsätta spela i 95 timmar, därefter bli medvetslös och jag kommer vara huvudpersonen i en ond cirkel.
Jag kommer pressa tidsgränserna mer och mer, till slut dör jag av sömnlöshet.

Känslan av att ha dött av sömnlöshet, det är minsann något man kan skryta med!

Men, som sagt var. Jag blir en MMORPG-nörd. Det är ju både negativt och positivt, då jag faktist kommer få någonting att göra.
Negativt för att jag antagligen kommer gå åt på kuppen. Men visst, det är ju faktist häftigt!
Och så kommer mina barnbarn få ärva pengar!

Något som kommer existera för mig i är i alla fall MapleStory. Det är vad MMORPG-spelet heter.

Förresten, här sitter jag och vibrerar! Ljudvågorna i mitt rum gör så att rummet skakar, och därmed jag med. Det är häftigt.
Det är låten Lethal Enforcer som dånar och skakar sönder rummet, just för tillfället.
Bandet som spelarl låten är We Are Scientists. Dom är inga slagskämpar.
Det är inte jag heller.
Jag ropar inte: Håll käften, din mongolida utvecklingsstörda dinosaurie, du förtjänar att grillas i kokande fisklevertran, ditt kattskrälle!, för att mucka gräl med folk.
Jag säger så endast i nödsitutioner, då jag blivit kritiserad. Så att alla vet!

Skjut skallen av dig, din megafjant, kan jag dock uttrycka mig med när jag är småsur på världen.
Så det kan du förvänta dig att höra av mig!
Men jag menar det inte! Inte jättemycket i alla fall, det är bara vissa tillfällen då jag menar det lite grann.
Så ni som hör det behöver bara skjuta skallen av er pyttelite.

Förresten, jag hatar tuggumi över allt annat i hela världen. Så om du retar mig med ett sådant så skjuter jag personligen skallen av dig.
Jag hatar sånt där äckligt, vidrigt, illaluktande kemikaliepåfund med äcklig konsistens. Det är inte underligt att massvis av människor dör varje dag, då det där äckelpäcklet existerar.
Och sätts under bordskanter och skit.
Jag tror detta är första gången jag nämner det ordet i min blogg, och detta blir nog sista också.
Jag vägrar använda mig av så äckliga ord!

Dagens visdomsord: Lura bara dina fiender och dina vänner ibland, när dom behöver luras. Du kan även lura främlingar, djur och mässlingsjuka.

/Månen.

Plats: Ikea.
Tid: Nästa onsdag, 17.00
Kostnad: 500 Svenska riksdaler i anmälningskostnad.
Utrustning medföres själv, Ikea står för kundvagnen. Spik, klister och nitro är något som rekomenderas.

Att förblöda, halsbränna och sjukhuskostnader i allmänhet står inte försäkringen för.
Det gäller bara att vinna, den som dör får skylla sig själv.
Ikea-race går livligt till, det är en känd faktor. Det är till exempel tillåtet att använda gardinstången Maja-Stina som lans och bokhyllan Niklas som sköld, så skaderisken kan bli aningen hård om man får Maja-Stina i ögat.

Ikea-race är ett sorts kundvagnsrace som utvecklas i allt större grader, sporten sprider sig över hela världen och nya grenar inom sporten "kundvagnsrace" utvecklas hela tiden.
Det nya, trendiga är tornadospel. Det är alltså inom den grenen man använder Maja-Stina och Niklas mest, då man i princip bara riktar in sig på att hålla sig kvar på kundvagnen och slå ned den andra motståndaren. Inom denna gren är man endast två åt varje gång, och banan man kör i är lagret.

Men, Maja-Stina och Niklas är även tillåtna i det klassiska kundvagnsracet, där i princip allting är tillåtet.
Man får sparka undan andra deltagare, man får ta genvägar, man får krocka med andra deltagare. Allt är tillåtet, förutom att köra in i Ikeas kunder.
Kunderna blir pissed of, någon ilsken vakt kommer och vips: Så är racet slut, självklart blir den som kört in i en kund diskvalificerad och bannlyst på Ikea-race över hela landet. Sabotörer vill man inte ha att göra med!
Banan självaste racet körs på är uppdelat på några sträckor, men den svåraste som kräver mest uppsyn och medvetande är såklart sträckan: Ikeas entré till Ikeas lager, då det finns en jäkla massa kunder, en jäkla massa porslinsavdelningar och en förjävla massa Ikea-personal att se upp för.

Andra sträckor man kör i själva racer är:
Restaurangen, där det gäller att parkera fortast, snitsigast och mest diskret, för att sedan äta en välbehövlig måltid från Ikeas billiga menyer.
Här gäller det att välja rätt, och man kan passa på att dopa sig. Sträckan är egentligen bara en paus i huvudracet, Ikeas entrédörrar till lagret.
Så huvudracet är uppdelat i två omgångar.

Sedan finns såklart sträckorna i lagret. I lagret kör man hejvilt, överallt och det är deltagarna själva som gör upp med sina rivaler om vilka sträckor dom vill köra.
Här är det absolut mest tillåtet att spräcka varandras käkben, bränna sönder varandras näsben och bita tag i motståndarens testiklar.
Här är alla varor inpaketerade, så det finns inte mycket ömtåligt att förstöra.

I lagret kan man även köra några specialsträckor, med extremt skarpa kurvor. Egentligen utformat som en annan gren, men körs ändå ofta vid Kundvagnsrace-tillfällen i vanliga fall.
Om man inte kan kontrollera sin vagn är detta en lönlös grej, då sporten mer kan liknas vid walling än Ikea-PRO-Customer-Trolleyrace.
Om man inte har benmuskler, eller har valt att ta allt för hög fart slutar det med katastrof, rakt in i väggen.
Det gäller att ha lagom fart, då man med benets hjälp ska "sparka" till väggen, så att man totalt ändrar riktning och ändrar då vinkel med 90 grader.
Varning! Farligt i för hög fart, som sagt var!
Här är grenen högst personlig, så man kör inte två och två, utan individuellt och resultatet bedöms av domare. Fusk och våld är inte tillåtet, då denna gren kan gå åt helvete av sådant. För ingen vill väl ha en stukad nackkota?
Psykning är dock tillåtet i stor grad.

Kundvagn väljer den som tävlar själv, det finns några Ikea-kundvagnsalternativ. Själv kör jag oftast med dom mindre modellerna man hittar vid toaletterna vid ingången.

Är du redo?

Dagens visdomsord: Att bli överkörd kan göra ont, men tänk på att raka dig till presskonferansen ändå!

/Månen.

Oj, vad fick jag för mig? Att leda en armé på två man genom en skog man inte hittar i, det är aningen klurigt.
Men, vi sprang hela vägen till Våxnäs, eller guldgruvan, som det också kallas.
Genom skog, vatten, barr och järnvägar sprang eller gick vi. Trötta och utmattade, väl framme vid Våxnäs dog vi lite smått och återhämtade oss. I ungefär 3 sekunder, sedan kom mamma och hämtade upp mig och Fredrik.
Då åkte jag hem, åt min mat och höll käften om älgen jag råkade kasta glasflaska på.
För det har aldrig inträffat! Det kom aldrig någon älg!

Jag åt min goda mat, riktigt potatismos och köttbullar. Till det sås och lingonsylt.
Käket var som en tetrisbit som passar bra in i en annan tetrisbit. Det passade utmärkt!
Ungefär som rutiga Vans-skor. Utan rutorna är dom inte tuffa.
Utan mat är inte Månen tillräckligt tuff.

Men, tuff blev jag. Så jag riggade upp med en simpel packning, innehållande vatten och inneskor.
Och så drog jag och spelade rugby. Med min kalasiga övernaturliga amerikanska tränare, som är helt störd i skallen och orkar allting.
Han är en ironman, fast på riktigt.

Han är egentligen inte störd. Det har du aldrig hört mig säga, för han är faktist ganska trevlig. Det är bara det att han aldrig minns vad jag heter, han orkar allting och förväntar sig att även rugbylaget ska klara det, plus att han pratar engelska.
Så man måste anstränga sig lite för att lyssna.  Han heter Aron.

Jag är egentligen inte tuff. Med lite mjölk och mat blir man inte tuff.
Jag är egentligen världens största fjant, ungefär som pärlsocker. Fast saltare.
En megafjant. Jag är inte alls lika tuff som dom tuffa. Det finns egentligen bara två människor jag är tuffare än, och det är påhittade sagofigurer jag själv kommit på.
Dom bor i min rabatt.

Men, som jag alltid sagt: Det finns bara två sorters människor. Tjejer, och killar.
Och så finns ju såklart dom med Downs syndrom.

/Månen.

Jag råkade missa att ta med mig fisken, trots att jag planerat fisk-skämtet på första april ända sedan jag fick fisken.
Jag tänkte dra upp fisken ur maten och luras. Det blev att jag lurades denna dag på ett annat sätt istället.
Jag sa: Oj, sitter du på den trasiga stolen? Den kan man ju inte sitta på!
Oj, du står visst på den fläcken som är jättedålig som man inte ska stå på.

Sedan avslutade jag med: April, april. Inga skrattade.
Så jag skojjade till det med andra människor på samma sätt. Fortfarande inga skratt.
Då la jag av. Jag orkade inte vara en festlig prisse, när ingen skrattade.

Jag smålog lite åt mig själv. En arg flicka sa att jag var dålig på att luras, men jag lurades dåligt med flit. Arga flicka!
Jag blev arg, och tänkte på att hon absolut inte skulle passa i en cool huvudbonad. Det är hon för arg för!

Min pappa har köpt ett fint hus, så jag ska flytta. Vi ska flytta till Storbrittanien. Familjen Molander ska flytta till Storbrittanien!
Pappa har nämligen fått jobb som ingenjör där. Han ska konstruera ett krigsfartyg åt det brittiska företaget Military None-civil Social-economics
MNS, kallas det. Företaget är världsledande inom tillverkning av krigsfartyg.
Mamma försöker frenetiskt skaffa jobb någonstans i närheten, som lärare eller något.
Det går mindre bra, hon anses inte vara lämpad för lärararbete inom Brittaniens gränser, då hon inte har det riktiga brittiska uttalet för att lära ut engelska åt barnen.

Framtiden för mig, den är dock oviss. Jag kommer antagligen placeras i någon friskola där jag får bygga hamnplatser åt Churchills släktingar. Namnet "skola" kommer bara vara en täckmantel för det barnarbete jag kommer utföra för slavlön.
Men ändå är jag väldigt glad, Storbrittanien är ett utav mina favoritländer! Nästintill Ragagya i Afrika.
Jag älskar England. Jag kommer befinna mig i Pete Dohertys land varje dag!
Och jag kommer böjra prata som Arctic Monkeys, The View, Babyshambles och The Libertines!
Men det är ju inte så konstigt. Pete Doherty är ju Babyshambles nuvarande och The Libertines föregående sångare. Han är båda dom bandens symboler, som sprider namnen internationellt och gör så att varenda jäkel börjar nynna på Fuck Forever och Tomblands.

Pete Doherty är helt enkelt en symbol för hela det västliga landet Storbrittanien.
Han är coolheten himself, och just det landet ska jag flytta till!

Dagens visdomsord: Ta dagen som den kommer, slösa inte med dagar. Dom kan användas nästa gång du åker på fiskhanteringskurs. Då vill du antagligen hålla dig vaken! Drick kaffe, så kan du gå på fiskhanteringskurser 24 timmar om dygnet i flere veckor på raken!

/Månen.