Han gick omkring i Netherland hills, området han växt upp i.

Netherland ser utifrån ut som vilken normal liten småstad som helst, med både grönska, sjöar och höga fasadbyggnader lika majestätiska som Ilandaskolan.

Det var bara det att Luke, som mannen då hette hade en barndom full av anvundsjuka och hat.
Han mindes sin far som mördades, sin cykel som blev stulen.. Och Frank, grabben som var så exemplarisk.
Grabben hade A i alla ämnen.
Luke hade F i princip allt.

Frank var en svärmorsdröm, och han var alldeles för välklädd, snygg och snobbig för att mucka gräl med.
Så det hade Luke hållt sig undan ifrån, trots att han varenda dag kände för att slå ihjäl sin klasskamrat.

Luke klarade verkligen inte av varken Frank eller skolan.
Han klarade inte ens av sig själv. Han hatade alla, för att han redan i unga dar insett att alla människor var så jäkla mycket bättre än honom.
Han hade själv insett hur dålig han var, då hans klasskamrater börjat tävla om hur många flickvänner dom haft.

Luke hade självklart aldrig haft någon, det var han alldeles för ful för. Det var han egentligen inte, men det var det Luke trodde.

Luke hatade samhället.
Luke hatade Frank.
Luke hatade cykeltjuvar.
Luke hatade sin pappas mördare.
Lukes värld bestod av hat.
Och avundsjuka.

När Luke tänkte tillbaka på sin mördade far, gick hans tankar tillbaka.
Han passerade lekparken han som ung brutit benet vid.
Läkarna hade sagt att det bara var en stukning, och lämnat honom med sin far tillsammans med en räkning på 379 dollar. Mer än en sjukhusräkning kunde inte Lukes familj betala, så han fick gå haltandes med benet som aldrig tycktes läka.
Det var då Luke börjat hata allting, och inte bara Frank och skolan.

Han hatade så mycket, i så stor grad redan under barndomen.
Det kändes som om hatet för allting växte varje dag, så denna dag kännde han för att hämnas ordentligt på allting.

Först tänkte han lägga ut råttfällor överallt i parlamentshuset.
Men, så kom han på att stället nog var kameraövervakat och att dom inte släppte in vem som helst.
Då tänkte Luke bli president, men övergav dom tankarna då han kom att tänka på hur dålig han var.
Dåliga människor blir inte presidenter, så var det han tänkte.

Luke tänkte ut en simpel sorts hämnd istället. Han tänkte hämnas på hela samhället, inte bara politiker som styrde det.
Precis det samhälle där han växt upp, Netherland hills.

Tanken döda, poppade upp i skallen.
DÖDA!
Det var nu det enda som gick i Lukes tankar.  DÖDA, DÖDA, DÖDA!
Döda varenda jävel, varenda liten skitunge, varenda liten pensionärsåldring.
Alla! Alla ska dö!

Det spelar ingen roll vem det är som dör. Bara någon dör.
Om det är en fembarnsmamma, en älgjägare eller hemtrevlig mysfarbror som jobbar på McDonalds, det spelar ingen roll!

Så Luke, som då är huvudrollsinnehavaren i denna berättelsa, han går och inhandlar en femkalibrig älgstudsare av bästa sort.
Sedan går han upp i ett träd, äter sin medförda matsäck och väntar.
Han väntar på att skolorna ska sluta.
En ensam gubbe som matar ankar är liksom ingenting att döda.
Luke vill döda i plural, inte singular. Han skjuter därför varken gubben eller ankorna, utan väntar uppe i trädet.
En timme passerar, sedan hör han skolklockorna ringa ut.

Luke blir på helspänn, när han hör barnen springa fram till lekparken.
Han laddar älgstudsaren.
En unge springer till gungorna.
Ett skott viner genom luften, en kraftig smäll ekar genom betongbyggnaderna och en unge ligger skottskadad på marken med ett kulhål rakt igenom pannan.

Folkmängden skriker runtom, och hukande springer dom fram till den döda pojken.
Luke tar fram sin pistol ur fickan och skjuter allt han ser. Han skjuter vilt omkring sig.
Han hoppar ned från trädet, snurrar runt och skjuter i blindo.

Han isolerar omvärldens allt skrik och gråt, och fokuserar endast på att döda.
15 skott har lossats av.
Nu hörs bara ett dovt klickljud från pistolavtryckaren.
Luke laddar om, och gör om samma process igen.
Blundar, snurrar och trycker sitt svettiga pekfinger mot avtryckaren gång på gång.

Efter dessa skottsalvor ligger elva barn, tre mammor och en barnflicka på marken.
Alla blöder något enormt.
Luke sätter sig på en bänk och begrundar det vackra vårvädret.

Han sitter bara där och tänker på den värmande solen, dom vackra rabatterna och himlens blåa kontraster som bryts av vita, fluffiga moln.
Efter tio minuter släpas han iväg.
Detta är det sista han minns, sedan sitter han i en cell.
Han bara sitter, sitter och sitter. Tänker inte, minns inte, hör inte, ser inte.

Två dagar senare är det rättegång. Advokaten har ingen chans, allting pekar mot Luke.
Folk frågar honom varför, samtidigt som dom snyftar i kör. Det är vittnen, barn, mammor och närvarande vid mordmassakern.
-Varför?
Ja, varför?
Det minns inte Luke. Han har glömt bort.
Han svarar:
-Vet inte, faktist. Underligt att ni tänker detsamma som jag!

Han får sin dödsdom.
Dagarna bara försvinner, han märker dom knappt. För han har inte tid att märka.
Han är fullt upptagen med att blicka framåt och koppla ifrån sin hjärna.
Han tänker inte över huvud taget.
Lukes hjärna är nu ur funktion.

Sedan kommer dagen innan Lukes dödsdag.
En vakt kommer in med en blankett, som han ber Luke fylla i.
Det är en för stor prestation att över huvud taget tänka.
Han skriver i dom bokstäver han minns.
Han minns inga bokstäver, så för första gången sedan rättegången pratar han:
-Blomkål.
Sedan fyller vakten i blanketten. Ostgratinerad blomkål, bestämmer sig vakten för att skriva.
Sedan går han iväg.

Luke börjar tänka. Han försöker åtminstonde.
Han bestämmer sig för att komma ihåg hur man äter mat. Han övar hela natten, innan sin sista måltid.
Hjärnan har totalt glömt bort det. Luke övar tuggning på sitt överkast. Till slut somnar han, det var en överprestation. Hjärnan kunde inte lagra så mycket information som att lära sig tugga mat igen.

Han vaknar, tuggar i sig lite mer överkast och till slut kommer tidpunkten på dagen då han får sin blomkål.
Han äter. Han tänker inte på att han äter, men han äter ändå.

Sedan väntar han. Hjärnan är tömd.
Avrättningen sker, och därmed suckar folk över hela landet ut. Den enda reaktion det väcker är jubel.
Dom vackra minnena som samlats kring mannen Luke är faktist inga.
Dödsstraff var inte nog sätt att straffa honom, alla ville bli kvitt honom.

Till slut tvingar folk sig själva till att glömma bort honom.
Han är inte värd att minnas, för ingen vill minnas mannen utan hjärta, som redan första dagen han var född blev stämplad som psykopat.

Luke hatade alla, alla hatade Luke.

SLUT!

/Månen.