Oj, vad fick jag för mig? Att leda en armé på två man genom en skog man inte hittar i, det är aningen klurigt.
Men, vi sprang hela vägen till Våxnäs, eller guldgruvan, som det också kallas.
Genom skog, vatten, barr och järnvägar sprang eller gick vi. Trötta och utmattade, väl framme vid Våxnäs dog vi lite smått och återhämtade oss. I ungefär 3 sekunder, sedan kom mamma och hämtade upp mig och Fredrik.
Då åkte jag hem, åt min mat och höll käften om älgen jag råkade kasta glasflaska på.
För det har aldrig inträffat! Det kom aldrig någon älg!

Jag åt min goda mat, riktigt potatismos och köttbullar. Till det sås och lingonsylt.
Käket var som en tetrisbit som passar bra in i en annan tetrisbit. Det passade utmärkt!
Ungefär som rutiga Vans-skor. Utan rutorna är dom inte tuffa.
Utan mat är inte Månen tillräckligt tuff.

Men, tuff blev jag. Så jag riggade upp med en simpel packning, innehållande vatten och inneskor.
Och så drog jag och spelade rugby. Med min kalasiga övernaturliga amerikanska tränare, som är helt störd i skallen och orkar allting.
Han är en ironman, fast på riktigt.

Han är egentligen inte störd. Det har du aldrig hört mig säga, för han är faktist ganska trevlig. Det är bara det att han aldrig minns vad jag heter, han orkar allting och förväntar sig att även rugbylaget ska klara det, plus att han pratar engelska.
Så man måste anstränga sig lite för att lyssna.  Han heter Aron.

Jag är egentligen inte tuff. Med lite mjölk och mat blir man inte tuff.
Jag är egentligen världens största fjant, ungefär som pärlsocker. Fast saltare.
En megafjant. Jag är inte alls lika tuff som dom tuffa. Det finns egentligen bara två människor jag är tuffare än, och det är påhittade sagofigurer jag själv kommit på.
Dom bor i min rabatt.

Men, som jag alltid sagt: Det finns bara två sorters människor. Tjejer, och killar.
Och så finns ju såklart dom med Downs syndrom.

/Månen.