Dagarna innan Way out West går att räkna på fingrarna. Det behövs exakt så här många fingrar:

.... 

Punkterna markerar inte dagar, utan tomhet. En enkel nolla, skulle man kunna beskriva det som. Dock är det en natts sömn, men det är inne på datumet då Månen himself får se Broder Daniel.

Broder Daniel är ett av dom få band som tjänat min respekt i så in i helvetes många år. Helt ofantligt många år. Kanske till och med tre!

Det finns bara ett band som har hållit i sig längre. The Beatles, eftersom jag redan i min barndom inspirerades starkt av min far att lyssna på dom.
Och fortfarande är dom guldgossar i mitt hjärta!

Strokes är dock mitt absoluta favoritband, tätt följt av, åtminstonde för tillfället: Broder Daniel!
Jag har varierat mitt lyssnande på Broder Daniel, men nu är det på topp. Jag är hypernervös.

Dom är så coola, så jag vet inte om jag, fjantiga lilla Månen, är värd att se ett så stort band, med så jävla mycket respekt och matrecept, som dom skaffat sig genom åren!

Henrik Berggren, jag tror fanimej din röst påverkar mig så in i Norden. Tänk om jag börjar gråta imorgon, offentligt?
Vad fasen gör jag då? Ska jag stå där och skämmas med tårar rullande på kinderna?

Nej, jag står inte ut med skammen, jag tror jag skiter i Way Out West! Jag klarar inte av genanta ögonblick.
Jag är en man!

/Månen.

Idag har ett sedan länge utdött cykelgäng återfötts. Mikerbice.
Det var förr i tiden ett BMX-gäng, där jag och Cranekiller var dom enda medlemmarna.
Nu är vi två! Jag och Cranekiller, fast med herrcyklar!

Våran slogan är "Feed a duck, get a fuck, hope you've got luck, so you don't get AIDS, or get killed by us, or a bus. Suck a duck, luckfucker!"
Kaxig till tusen, och den kom vi på idag. Då vi cyklade från staden, samtidigt som vi tuffade oss.
Vi hoppade ner med cykeln för asfaltskanter och gjorde andra tokerier! En del kallar oss självmordsbenägna, men vi kallar oss bara extremt tuffa!

Det var faktist ganska dumdristigt, ändå. Vi kunde faktist ha dött när vi tuffade oss och körde snabbt som tusan.
Med cykel!

Men, nu ska ni passa er, mesar och sånt som står ivägen för våra tuffa herrcyklar, som nästan är choppers!
Vi slirar i grus och sånt framför er, om ni inte passar er.

Mikerbice lever igen, efter två år där det nästan varit nedtystat och utdött!
Vi är här för att utplåna!

Peace out!



 

Slagsmål är roligt. Att kolla på. Inte på TV. På riktigt! Det är så det ska vara.

Mer slagsmål, så höjer vi nivån på svensk humor!

/Månen.

Snyggt utterbo, polar'n! Arbetsklädsel.. Och hela fadderullan!

Vad gör man en svensk sommardag som denna? Kanske ska man ha galonpaltor, för det regnar?
Fast idag vet jag inte vad som händer. Kanske ska jag vara inomhus? Kanske ska jag bada i en häst?
Äsch, jag vet faktist inte. Dagen börjar knappast som jag vill att den ska börja.

Jag vill börja min dag med sju alternativ och fem till erbjudanden som väntas komma senare under dagen.
Inte bara sitta här och vänta på dagen. Dagen ska fanimej informera mig om vad den har att erbjuda, och inte bara låta mig sitta här, i min datorstol, som troligtvis blivit inspirerad av en fåtölj, eftersom den är så bred.

Det känns som om någon hällt kattsand i frallan jag ska käka till frukost, efter att jag skrivit detta inlägg.
Jag ska kolla i skafferiet om vi ens har frallor. Men det är så det känns i alla fall.

/Broder Måne.

När man ser skuggan av en dvärg med yxa, ja visst fasen blir man skärrad? Man tänker: HELVETE, OM TVÅ SEKUNDER ÄR JAG HUVUDLÖS!!!
Panik bryter ut, ända fram tills det ögonblicket man inser att dvärgen var en vänstertoffla som ramlat ur garderoben.
En lättnad sänker sig över rummet, så ser man skuggan igen!

Panik utbryter, och sömnlöshet är lika självklart som att John Lennons mördare är helpsykopat.
Man ligger där i sängen, skakar tänder och har sin vässade träsko i beredskap. Skuggorna utanför fönstret rör sig nervöst, och så plötsligt slås dörren upp och man ser en 1,50 lång grabb komma inrusande i rummet.

Genast kastar man träskon på grabben, och pojken är stendöd. Man tänker: FAN, att jag alltid ska agera precis när jag reagerar!
Det där är ingen dvärg som tänker hugga av huvudet på mig! Det där är ju grannens grabb!

Då spinner man vidare i tankebanorna, och undrar vad katten grabben ville egentligen.
Ville han kanske bara mysa? Eller hade han målat en teckning han velat att jag skulle se?

Äsch, vad fan. Kisen får lära sig att man inte stör folk som försöker sova, när klockan är 03 på morgonen.
Nu fick han sig sin läxa, i form av en vässad träsko fastkilad i pannbenet!

Sedan kommer tanken: Hur fasen i gatan ska jag förklara att jag nyss grannens grabb, med en vässad träsko?
Om man förklarar att man är så infernaliskt rädd för att en dvärg ska komma och hugga av huvudet på en, med en liten yxa, så är det osäkert om dom tror på vad man säger..

Och att säga att man tänkte ge grabben en läxa är att gå lite överstyr. Man läxar inte upp små skolgossar genom mord.
Man mördar dom bara på det viset. Genom det lär sig inte grabben ett jota!

Så vad gör man i en sådan situation, när man är på vippen till att kola vippen, på grund av extrem fobi för en dvärg med en liten yxa?
Dödar grannpojken är bara ett alternativ.

Annars kan du söka hjälp hos en psykolog. Dom rensar ibland bort fobier, lika fint som krabbor lever i ungkarlslyor!

/Månpôjkvaskern!