Det här skräckslagna ansiktsuttrycket hade jag när jag bröt höftbenet!

Läbbigt, inte sant? Jag har redogjort precis hur det gick till! Den sista bilden är en röntgenbild av hur mitt höftben ser ut nu!

Japp, det har jag.

Full av ångest och panik skriver jag detta inlägg. Jag är dödsdömd!
Jag håller på att bli fet, och då menar jag jävligt fet. Så fet att magrutorna inte syns längre.
Men snart är sommarlovet slut, och då blir det till att äta sallad twentyfour seven.

Nu ljög jag. Jag tror inte jag har några vidare magrutor. Och fet blir jag, men inte har jag panik för det?
Jag tar fetman som den kommer, och har jag tur kanske den ger mig en stroke eller nåt sånt.
Då lär jag andra barn att man inte ska äta chips på sommaren, för då blir man som jag.

Och vips, så har vi fetmaproblemet ur världen.

Men än är jag i alla fall inte lika fet som min katt, som dog av fetma för några veckor sedan.
Och tur är väl det? För om jag vore så fet, vore jag död. I alla fall om jag vore katt.

Den katten vägde faktist mer än mig, vilket är ganska maffigt för att vara katt.
Precis 66 kilo, alltså ett kilo mer än vad jag väger. Den katten hette Lionel, så att ni vet.
Det var en tjock sate, så det är tur vi är av med det problemet. Den åt oss ur huset.

Med två extra tjocktarmar, sju extra tänder och ett gap lika stort som Drottninggatan i Karlstad, blir man lätt så fet.
Tur att katten inte hade det, i alla fall. Då hade den dött ännu fetare.

Den var bara ett halvt missfoster, eftersom den bara hade problem med matsmältningen och att den fick bakre delen igenpluggad med en Coca Cola-flaska när den var nyfödd.
Ungefär precis samtidigt som jag var 5, eftersom jag hade en sån livlig fantasi och fantiserade ihop att bakdelen på katter var pantmaskinen på ICA.

På grund av det kunde den aldrig mer lämna avfall, vilket i sig var sorgligt. Och så hade den problem med mängden mat man bör äta.
Det här är alltså viktproblem så det bara ryker om det!

Vi slapp i alla fall att få kattskrället överkört av en bil, vilket alla andra kattägare verkar få.
Min katt dog i alla fall någolunda mer naturligt! Detta ska jag skryta om i åratal!

För övrigt, så är jag kattallergiker.

/Månen.