Oj, vad synd det är om mig. Sedan jag bröt höftbenet har jag fått en trasig gångstil. En väldigt trasig gångstil.

Det här fotografiet togs på mig när jag var ute i morse för att mata min sköldpadda Leonardo. Ser ni hur trasig gångstilen är? Aj aj aj, vad ont det gör att bryta höftbenet!
Det är bara Leonardo som tycker synd om mig!

Är det ingen som bryr sig det minsta över att jag brutit höftbenet? Jag har faktist inte fått en enda sympatisk kommentar, där någon vänlig själ skrivit "Åh, vad synd det är om dig", "vill du ha ett kex för att mildra smärtan", "ät smör, så skänker jag en femma" eller något liknande.

Ni är allt ena riktiga monster. Ska jag sitta här och skriva om hur jävla ont det gör att bryta höftbenet, och så är det inte en enda människa som ger mig medlidande.
Jag är bara en person som är till för att folk ska snylta på mina texter jag skriver. Precis så är det, så inte fan ska vi bry oss om att han har skitont i hela kroppen och knappt kan gå, och inte ens får en rullstol av någon vänlig doktor!

Jag har ett brutet höftben, kamrater. Ingen som kan säga ett "ursäkta att jag råkade trampa på ditt gips i tisdags. Ytterst ledsamt att du fick amputera högerknät för den sakens skull". Om ni skulle kunna det, blir jag glad.
Jag känner för lite stöd, här i min svåra tid med en extrem höftskada!

Jag tar livet av mig annars! Det är inte kul att vara rörelsehindrad!

/Månen.