Jag har precis nästan hoppat sönder en hund. Det hela gick till som så här: Jag tänkte överraska mina vänner genom att hoppa ut genom mitt fönster. Marken var ungefär två och en halv meter nedanför.

Väl stående på fönsterkarmen ser jag mina vänner, så jag hoppar. Det jag inte såg var att dom hade en hund med sig.
Precis där den stod, där landade jag. Lyckligtvis hann mina vänner precis dra undan hunden, eftersom den var kopplad.
Om den hunden inte dragits iväg från platsen hade den för tillfället varit en ganska platt hund.

Då pratar jag inte om att det var en hund av rasen platt-hund, utan det hade varit en normal hund, fast platt.
Hundskrället gjorde för övrigt så att jag vrickade foten, eftersom jag i luften fick panik och gjorde allt som möjligen kunde göras, när man visste att man inom några sekunder kanske skulle döda en hund.

Jag vred mig åt sidan, i luften. Detta medförde det lilla problemet att jag hamnade snett på foten..

Förresten har jag två skämt: Jag har problem. Lemur.
Oj, är vi snart vid äppelvägen? En smörgås.
Oj vad stjärnklar natt det är i natt.

Det var visserligen tre skämt, men oj vad roliga! Jag har mer!

Olle till Pelle:
-Jag hittar inte min cykel!
- Cykla runt och leta efter den då!

Vad säger tjuren när den vill att kossan ska komma?
- Koolt!

Det var min tid på jorden som komiker, alltså. Nu har jag varit humoristisk nog, så det räcker i ett kvartal.
Tack och adjö för min komikerkarriär!

Flytta hemifrån är någonting vi alla velat göra ända sedan barnsben. Och vem tror ni gör det?
Inte är det jag i alla fall.. Det är min bror. Han ska flytta 40 minuter bort, eller något dylikt!

Är inte det fräckt? Att vi blivit av med honom såpass bra att man inte ens kan cykla dit på en timme?
Arvika ligger väldigt långt bort. Typ i alla fall. Jag är glad. Jag har trots allt endast gett honom heminredning i fyra år till jul och i födelsedagspresent, så kommer äntligen ögonblicket!

Man bor själv, absolut helt själv, totalt ensam i det mörka Frankfurt. Om man bortser att mina föräldrar bor här då, och att jag inte bor i Frankfurt. Bortsett från det är jag totalt ensam. Vilket är fiffigt.

Fast nu kan jag ju inte längre spränga microvågsugnen och skylla på brorsan. Jag tror jag måste hämta tillbaka honom dom dagar jag sysslar med såna rackartyg..

Jag är sugen på mat. Synd att jag inte har någon microvågsugn längre..

/Månen.