Meningslös dynga bara kommer upp av sig själv i min skalle. Är det inte en väldigt dålig förmåga?
Eftersom andra förmågor för min del är en bristvara, så tycker jag att jag har den sämsta superkraften som kan tänkas hittas på denna jord.

Skriva ned meningslöst pladder, som inte ens en kobent, döv gammal klimakterietant vill lyssna på. Är inte det superduktigt, vad jag är bra? Varför, Över-Fisko, varför gav du mig en så meningslös talang? Skulle jag inte kunna få ha gaffelhänder, laserhår och kunna prata som en robot, istället för en enda förmåga.. En väldigt onödig sådan.

Jag förstår att Över-Fisko vill dela upp oss, kategorisera oss och ge oss annorlunda personligheter.
Självklart ska Över-Fisko vara partisk, och bara välja dom utvalda, favoriserade spädbarnen till att få talanger och superkrafter. Dom meningslösa spädbarnen får helt enkelt växa upp med meningslösa superkrafter och talanger.

Skulle jag inte åtminstonde kunna få en intressant personlighet? Någonting som ger mig gratis publicitet, till exempel en extrem social förmåga. Då kan jag marknadsföra mig genom min mun , vilket i sin tur är väldigt praktist. Nu ska ni hålla för ögonen på era barn, för nu kommer jag uttrycka vad det egentligen är.

Redo? Kolla så att barnen inte tjuvkikar. Sådärja. Då sätter jag igång.

Jävligt praktiskt, var det jag tänkte säga. Nu kan ni släppa händerna från era barns ögon, och låta dom raskt läsa vidare.
Ja, så praktiskt vore det verkligen.. Tänk, om man ändå kunde få vara social. I ett normalt umgänge..

What a dream! Aaah, suck. I den här meningen föreställer ni er säkert en gosse som stöttar armbågarna i bordet, lutar huvudet mot händerna och blickar upp mot stjärnorna.
Precis så man ser ut i film, när man längtansfullt drömmer sig bort till något extremt positivt.

Så såg jag inte ut. Jag såg ut som vanligt. Slappt liggande i min datorstol, frisyren tillruffsad och trött, med en moloken min i hopp om att få möta Gösta Ekman. Precis som det alltid varit. Alltid.
Jag har aldrig förändrats. Ytterligare ett tecken på ren och skär jävla tristess, och meningslösa superkrafter.

Fast, i sexan var jag en mes. En extrem mes. En äcklig jävla fjant som jag hoppas aldrig någon nämner igen. Det var på den tiden jag hette Nicke. Varken med ett avslutande "Picke" efteråt, eller mitt vanligaste namn, Månen.
Bara Nicke. Tråk-Nicke. Inte den Nickepicke som jag är nu. Bus-Nicke.

/Månen.