Eftersom mina fingrar är såpass kalla att man skulle kunna steka ägg på dom, så kommer det här inlägget ta några timmar att skriva.
För jag har minsann mycket att berätta om, men i den här farten lär det aldrig gå.

Låt mig börja nu, så käft på dig. Jag vill ha lugn och ro när jag berättar.

Dagen har flutit på med rullstolsramper hit och dit, på Solliden Rock! Festivalen inleddes med det absolut rockigaste bandet, med Skåres favoritprofil i fokus!
Linus Fahlén, gossarnas gosse, rocka-lossarnas rocka-lossare! Det gjorde ingenting med lite småfel, framträdandet var klockrent!

Ösigt hela vägen, och Linus påbörjade en solokarriär, då han fick höra "EN GÅNG TILL" dånande genom hela Skåre, Grava, Stodene och Råtorp.
Solokarriären påbörjades utan tvekan såpass bra en solokarriär någonsin kan inledas, även om det i och för sig alltid varit så att ut bandet Rockardy så är det Linus man vill se.

Så man kan väl säga att Linus alltid varit en solokarriär i sig själv. Han går sin egna väg, och följer inte i det övriga bandets fotspår.
Han presenterade för övrigt bara en fjärdeldel av bandet. Enligt Linus var det Karlstads president som presenterades.
Så då kan man väl säga att det bara finns en bandmedlem, eftersom dom är en kvartett.

Men jag tycker faktist det är Linus som är Karlstads president! Han körde på med tre extralåtar och avslutade snyggt med stagedive.
Sedan skakades det mycket hand. Skaka hand är en av Linus specialitéer. han skakar hand så mycket att han glömmer spela gitarr, och därmed kommer lite efter.

Men det kvittar, han gjorde min kväll värd att leva för.

Sedan kom det några mindre bra band, som till exempel Busstejp, något hip hopar-patrask och annan smörja.
Fram tills en fin akustisk show, gjord av självaste Woodpigs jänta med support.
Eller, egentligen var det väl hon som var support till sångaren, men så tycker jag inte det känns, eftersom Woodpigs jänta är hon jag känner bäst.

Dom spelade i alla fall Kent-låtar och Håkan Hellström-låtar. Mycket vackert, eftersom Håkan passade utmärkt att sjunga med till.
Hurricane Gilbert.

Sedan kom höjdpunkten. Super Ninja Monkey Team. Men, inte fanken var dom bättre än Linus Fahléns soloshow?
Inte åtminstonde i humorväg. Eller jo, kanske. Eftersom Woodpig hade så häftig utstyrsel. Nej, det finns nog förresten ingenting som slår Linus Fahlén i att vara den coolaste personligheten på detta universum!

Övriga dagen har förbrukats med en hamburgare, två kycklingsallad-baguetter, en läskeblask, 15 paket PEZ, massa kakor, lite kaffe och en sång, som jag och mina kompanjoner skrivit.
Den heter I Like Coffe. Den går i falsett.

Och ytterligare band, som inte har tillräckligt cool image för att nämna.
Okej då, två band till. Elefant, Won't och Dustrats. Dustrats gitarrist Eric pussade jag på skorna.

Won't påverkade jag till att prata om världsfred, och Elefant var ösiga eftersom dom var Göteborgare.
Det var min kväll det. För övrigt har mina fingrar både torkat och tinat. Dom är som mjuka glasspinnar.

/Månen.

Skolmorgnarna är helvetiska. Man måste gå upp 06:45, för att mata rullstolen och polera det allra rödaste äpplet man kan hitta, för att fjäska inför mentorn senare på dagen.
Då slipper man tjugo upphopp, som kräver ytterligare en höftbensoperation.

Min rullstol heter Bill, har min doktor sagt. Det är en tibetansk klaumatrullafint. En av dom finare raserna på rullstol, alltså.
Den rasen kräver tidiga morgnar av en, och accepterar bara snobbigare mat.
Idag tjatade den till sig äppelmos, två potatisar och ett paket skinka. Det kräver lite av en, att sköta rullstolar.
Det är inte bara så att dom sitter i sina stall och så är den startklar för lite ridning, hela tiden.

Man måste minsann ha lite rullstolskunskaper, vilket man i och för sig får när man hämtar ut den i doktorns stora skafferi av miljontals och ytterligare miljontals rullstolar.
Man får då ett litet häfte, där det står väldigt mycket om rullstolsskötsel. Där står det om dom olika raserna, födan, ursprung och viktigast av allt - skötselregler.

Två gånger om dagen städar jag stallet från avföring. Det är jobbigt. Idag stegrade Bill mitt i skolan och slängde av mig, för att jag glömt städa en liten del av hörnet i stallet igår.
Den där rasen är jävligt krävande. Jag tror jag ska byta till någon mindre snobbig rullstolsras.
Kanske Mistralokrullo. Det är - enligt doktor Frank Rûliwel, den mest lättskötta rasen.

Om jag skaffar en av den rasen ska den få heta Mats.