Usch och fy, första dagen på gymnasiet blev fruktansvärt. Dom har inga handikappramper, nu när jag äntligen fått min rullstol.
Så jag fick gå av rullstolen, ställa mig på benen och lyfta rullstolen. Jag tappade den på mitt höftben, så det bröts på ett annat ställe.

Genom det kom jag försent med sju minuter och fick som straff att göra tjugo upphopp.
Jävlar vad ont det gjorde i höftbenet! Dom är minsann ganska hårda där på gymnasiet, alltså!
Och inte tar dom hänsyn till små handikapp heller.

Annars var dagen bra, jag har för första gången sedan mellanstadiet kunnat äta upp all mat på tallriken i skolmatsalen.
Den var hyfsat god, alltså.
Och så har man skaffat en polare som hade en dyster konfirmationsresa. Annars bestod mestadels av klassen tyvärr av extrema coolingar.
Ni vet, utlänningar och sånt.

Jag ser nog fram emot mina tre år, hoppas jag. Annars är det inte värt det.

/Månen.

5 timmars bastubad mår man inte bra av. Inte om man tävlar med Jonas. Man måste vinna, och till slut blir det så att man blir väldigt yr och slutligen dum i huvudet.

Jag tror jag fick vätskebrist.

/Månen.

God afton, mina små barn och slavar. Dagen till ära bör en flicka gratuleras, så jag säger grattis.
Vad som mer har hänt, det är att världens undergång har hängt i luften hela dagen.
Armagedon, alltså.
Det har verkligen varit så att jag trott världen skulle gå under hela dagen, för det har varit något konstigt väder. Det har liksom varit dimma tio meter över marken, precis överallt. Inget solljus slapp in.

Det var underligt. Vad som är mer underligt, det är en gammal tant. Hon klagade på finlandssvenska.
Argtant, det var vad hon var. Hon sa till en cool affärssnubbe att han skulle lugna sig, när han bara pratade i mobiltelefon.
Att det finns sådanna människor här i världen! Hur kan man klaga på främlingars betéende bara sådär, utan att man egentligen har något vettigt att klaga på?

Vet hut, kvinnan i regnjackan som det stod "Weather Report" på. Vet hut, ja verkligen!
Nu klagar jag på henne, kom jag på. Men jag har rätt att klaga! Hon kan inte beté sig hur hon vill.
Speciellt inte på finlandssvenska!

Vad mer kan berättas om dagen? Jag har badat bastu utan rullstol, jag har gjort allt som är möjligt med ett brutet höftben.
Jag har snubblat på en ost, jag har tvättat två par strumpor och jag har hoppat på en öltunna.

Det är dom möjligheterna man har. Aj, vad ont jag har!

/Ya Moon!

PS: Här kommer min bandlogga. Som egentligen hör till bandet The Fishyboys, som är mitt band på Musicmanager( http://www.musicmanager.se/?r=70026 ) Men, oturligt nog är den bilden för våldsamm och innehåller alltför mycket sexigheter för att få publiceras på Musicmanager..

Idag har elakingar till doktorer opererat bort mitt höftben, för att dom ansåg det olämpligt. Dom sa att det gav mig en så konstig gångstil.
Så dom tog bort mitt höftben och byggde ihop ett nytt åt mig av lego. Det är dubbelt så bra som förut.

Jag fick spara mitt höftben. Så här ser det ut nu!

Oj, vad synd det är om mig. Sedan jag bröt höftbenet har jag fått en trasig gångstil. En väldigt trasig gångstil.

Det här fotografiet togs på mig när jag var ute i morse för att mata min sköldpadda Leonardo. Ser ni hur trasig gångstilen är? Aj aj aj, vad ont det gör att bryta höftbenet!
Det är bara Leonardo som tycker synd om mig!

Är det ingen som bryr sig det minsta över att jag brutit höftbenet? Jag har faktist inte fått en enda sympatisk kommentar, där någon vänlig själ skrivit "Åh, vad synd det är om dig", "vill du ha ett kex för att mildra smärtan", "ät smör, så skänker jag en femma" eller något liknande.

Ni är allt ena riktiga monster. Ska jag sitta här och skriva om hur jävla ont det gör att bryta höftbenet, och så är det inte en enda människa som ger mig medlidande.
Jag är bara en person som är till för att folk ska snylta på mina texter jag skriver. Precis så är det, så inte fan ska vi bry oss om att han har skitont i hela kroppen och knappt kan gå, och inte ens får en rullstol av någon vänlig doktor!

Jag har ett brutet höftben, kamrater. Ingen som kan säga ett "ursäkta att jag råkade trampa på ditt gips i tisdags. Ytterst ledsamt att du fick amputera högerknät för den sakens skull". Om ni skulle kunna det, blir jag glad.
Jag känner för lite stöd, här i min svåra tid med en extrem höftskada!

Jag tar livet av mig annars! Det är inte kul att vara rörelsehindrad!

/Månen.

Meningslös dynga bara kommer upp av sig själv i min skalle. Är det inte en väldigt dålig förmåga?
Eftersom andra förmågor för min del är en bristvara, så tycker jag att jag har den sämsta superkraften som kan tänkas hittas på denna jord.

Skriva ned meningslöst pladder, som inte ens en kobent, döv gammal klimakterietant vill lyssna på. Är inte det superduktigt, vad jag är bra? Varför, Över-Fisko, varför gav du mig en så meningslös talang? Skulle jag inte kunna få ha gaffelhänder, laserhår och kunna prata som en robot, istället för en enda förmåga.. En väldigt onödig sådan.

Jag förstår att Över-Fisko vill dela upp oss, kategorisera oss och ge oss annorlunda personligheter.
Självklart ska Över-Fisko vara partisk, och bara välja dom utvalda, favoriserade spädbarnen till att få talanger och superkrafter. Dom meningslösa spädbarnen får helt enkelt växa upp med meningslösa superkrafter och talanger.

Skulle jag inte åtminstonde kunna få en intressant personlighet? Någonting som ger mig gratis publicitet, till exempel en extrem social förmåga. Då kan jag marknadsföra mig genom min mun , vilket i sin tur är väldigt praktist. Nu ska ni hålla för ögonen på era barn, för nu kommer jag uttrycka vad det egentligen är.

Redo? Kolla så att barnen inte tjuvkikar. Sådärja. Då sätter jag igång.

Jävligt praktiskt, var det jag tänkte säga. Nu kan ni släppa händerna från era barns ögon, och låta dom raskt läsa vidare.
Ja, så praktiskt vore det verkligen.. Tänk, om man ändå kunde få vara social. I ett normalt umgänge..

What a dream! Aaah, suck. I den här meningen föreställer ni er säkert en gosse som stöttar armbågarna i bordet, lutar huvudet mot händerna och blickar upp mot stjärnorna.
Precis så man ser ut i film, när man längtansfullt drömmer sig bort till något extremt positivt.

Så såg jag inte ut. Jag såg ut som vanligt. Slappt liggande i min datorstol, frisyren tillruffsad och trött, med en moloken min i hopp om att få möta Gösta Ekman. Precis som det alltid varit. Alltid.
Jag har aldrig förändrats. Ytterligare ett tecken på ren och skär jävla tristess, och meningslösa superkrafter.

Fast, i sexan var jag en mes. En extrem mes. En äcklig jävla fjant som jag hoppas aldrig någon nämner igen. Det var på den tiden jag hette Nicke. Varken med ett avslutande "Picke" efteråt, eller mitt vanligaste namn, Månen.
Bara Nicke. Tråk-Nicke. Inte den Nickepicke som jag är nu. Bus-Nicke.

/Månen.

Det här skräckslagna ansiktsuttrycket hade jag när jag bröt höftbenet!