Läbbigt, inte sant? Jag har redogjort precis hur det gick till! Den sista bilden är en röntgenbild av hur mitt höftben ser ut nu!

Japp, det har jag.

Full av ångest och panik skriver jag detta inlägg. Jag är dödsdömd!
Jag håller på att bli fet, och då menar jag jävligt fet. Så fet att magrutorna inte syns längre.
Men snart är sommarlovet slut, och då blir det till att äta sallad twentyfour seven.

Nu ljög jag. Jag tror inte jag har några vidare magrutor. Och fet blir jag, men inte har jag panik för det?
Jag tar fetman som den kommer, och har jag tur kanske den ger mig en stroke eller nåt sånt.
Då lär jag andra barn att man inte ska äta chips på sommaren, för då blir man som jag.

Och vips, så har vi fetmaproblemet ur världen.

Men än är jag i alla fall inte lika fet som min katt, som dog av fetma för några veckor sedan.
Och tur är väl det? För om jag vore så fet, vore jag död. I alla fall om jag vore katt.

Den katten vägde faktist mer än mig, vilket är ganska maffigt för att vara katt.
Precis 66 kilo, alltså ett kilo mer än vad jag väger. Den katten hette Lionel, så att ni vet.
Det var en tjock sate, så det är tur vi är av med det problemet. Den åt oss ur huset.

Med två extra tjocktarmar, sju extra tänder och ett gap lika stort som Drottninggatan i Karlstad, blir man lätt så fet.
Tur att katten inte hade det, i alla fall. Då hade den dött ännu fetare.

Den var bara ett halvt missfoster, eftersom den bara hade problem med matsmältningen och att den fick bakre delen igenpluggad med en Coca Cola-flaska när den var nyfödd.
Ungefär precis samtidigt som jag var 5, eftersom jag hade en sån livlig fantasi och fantiserade ihop att bakdelen på katter var pantmaskinen på ICA.

På grund av det kunde den aldrig mer lämna avfall, vilket i sig var sorgligt. Och så hade den problem med mängden mat man bör äta.
Det här är alltså viktproblem så det bara ryker om det!

Vi slapp i alla fall att få kattskrället överkört av en bil, vilket alla andra kattägare verkar få.
Min katt dog i alla fall någolunda mer naturligt! Detta ska jag skryta om i åratal!

För övrigt, så är jag kattallergiker.

/Månen.

Här sitter jag, törstig likt en kammeleont i sina rullande och allra lyckligaste dagar.
Återigen har jag starka tecken på att jag fastnat i bloggträsket, eftersom jag väljer att skriva före att dricka kall mjölk med O'boypulver.
Fast just när jag skrev den meningen hade jag precis faktist gått ut till köket för att dricka.. Just det, O'boy.

Alldeles brun i ansiktet efter gårdagens fight med en galen japan, eftersom dom jävlarna färgar av sig så in i hellskotta, sitter jag alltså här - igen.
Efter åratal av skola är det återigen dags för ytterligare sju decennier skola, igen.
Jag hoppas inte gymnasiet tar livet av mig, för det är knappast vad jag vill. Bara halvt.

Och myten om gammelgäddan i Ilandatjärn existerar inte. Den är bara en förklädd, fet sablarns aborre.
Med pipskägg.

Så att ni alla vet har jag ingen aning om vad jag pladdrar på om. Kanske kommer det till nytta, någon dag?
Isåfall får vi se oss om i stjärnorna efter en ny poet. Lurendrejare spejar i sand, kanske kan det vara till någon hjälp?
Poetisk som jag är, kommer jag bara på sådant. För jag är en superhjälte i mina svangligaste dagar, som knappt har råd med en löstagbar fralla.

Ja, som sagt var. Just detta tillfälle att skriva blogg på valde jag att bara pladdra på dom ord som föreföll mig bäst.
Jag tror jag börjar bli väldigt självkritisk. Jag ansåg nämligen det jag nyss skrev vara den värsta smörja jag skrivit på sjuhundra år.

Så varför skrev jag det, då? Och varför låter jag det över huvud taget publiceras?

Det är en uppmaning. Låt tankarna bara göra vad fan dom än vill, skriv ned dom eller kasta dom till en afrikansk hyena. Helt enkelt, gör vad sjutton du än behagar med dina tankar.
Just nu valde jag att bara skriva ned dom, utan att radera ett enda ord. Med undantag för stavfel.

Exempel: Ltusigrukke, skulle raderas. Eftersom jag gjorde ett så in i Norden stort fel, när jag försökte skriva "lustigkurre".
Men, eftersom det där bara var ett exempel på sånt som raderas, raderas inte det där, eftersom det bara var ett exempel på sånt som bör raderas, enligt min mening.

Jag vet inte vad jag tänker, när jag skriver den här smörjan. Låt oss i alla fall gemensammt sjunga "Peace out" i A-moll.

Peace out.

/Månen.

Den här dagen leder ingenstans. Tror det är bäst att avverka lite skog!

Men, så återuppväcks ett minne. Jag ser något ryskt, och bestämmer mig för att kolla lite på Steklovata igen.
Tankarna strövar fritt kring ryssarnas korreografi. Dom dansar ju urhäftigt i Ryssland!
Och musiken vinner ju alltid, åtminstonde i mina öron! Det är ju helt fantastiskt, vad ryssar är bra på allting!

Jag ger er några exempel här!
http://www.youtube.com/watch?v=UKtGrHKqazw&feature=related 

Kolla bara på hur grabben dansar, hur charmigt leende han har och hur orden formar sig så bra i munnen på honom.
Absolut en storsäljande hit!

http://www.youtube.com/watch?v=nXVaELaon90&feature=related

Här har den ryska technon blandats med grov hårdrock. Lite för rockigt för min smak, men annars helt klockrent. Det går inte att säga mer, den gossen har allt!

Här ser vi dom ursöta gossarna ur bandet Steklovata. Tonerna sitter lika fint som effekterna i bakgrunden:

http://www.youtube.com/watch?v=a_rmLmrCv6E&feature=related

Men det är inte alls att jämföra med nästa ryska grej jag kommer nämna!
Steklovata när dom är yngre!

http://www.youtube.com/watch?v=nglTBS9sa90

Som att ta sig en titt in i framtiden! Dansstegen är som gudafötter, effekterna är helt fucking otroliga och låten svänger bordssaltet ur kräftskivan!
Ett plus är ju att gossarna ser urgulliga ut, och deras råhäftiga image! Läderkepa, fy fan, vilken grabb! Punkrebell så der ryker om det!

Jag har aldrig sett häftigare band i hela mitt liv! Rysk 90-talstechno och nyårshälsningar, det är nya flugan. Gör som häftiga Månen, haka på trenden!
Snart är all annan musik punkterad på skivmarknaden, Rysslands största inkomstkälla är musiken och Steklovata har fått en plats i allas hjärtan!
Plus att dom garanteras en plats i himmlen. Jag har aldrig förr varit så frälst i en musikvideo, som Steklovata - Korablik!

Dom har allt. Dansen, effekterna, leenden och framförallt - Ett öra för musik!

Ryssland, härmed är du min bästa vän!

/Månen.

Jag gräver mig ned i en humorkultur jag inte förstår. Fjortisar som rasslar med sina kedjor, det gör mig bara förvirrad.
Jag söker ett svar. Jag vill hitta något som helst tecken på att lustighet existerar, när jag hör andra människor skratta.
Själv skrattar jag dom rakt i ansiktet, ty jag anser dom vara patrask. Människor inte mer värda än att ses ned på.

Det där avskummet, som kallar sig komiker. Den där partyprissen med skämt lagrade sedan 1922.
Den där pojken som glänser över hela staden, med sitt charmiga leende och sina blåa ögonfransar.
Han är bara en patetisk liten grabb, helt vilsen. Han förstår inte att man kan borra. Att man måste borra.

Han har aldrig behövt borra. Folk skrattar, för att han är söt. Naturligtvis pratar jag om Björn Gustafsson!
Dock har han nyligen dött, för att folk insett en sak.

Man måste gräva sig ned i djupare humor. Man måste ta vara på sådant som är roligt, inte bara göra plagiat av sånt som en gång i tiden var roligt, men har återupprepats i så många decennier att poängen i skämtet dött ut, i inget mindre än ett leende. Ett leende som får folk att skratta.  Borra skiten ur den här jävla asfalten nu, eller lämna in dig hos pantbanken och växla in dig till sju dollar.

Därefter ska jag låta dig vila. Jag ska bara köpa en cadillac och en lyxvilla för dom sju dollar du inte ens är värld!

Hum. Björn, jag tror din tid på jorden är över. Du existerar inte längre! Tonårsjänterna bryr sig bara om en enda sak nu.
Lösögonfransar och skvaller om bondpojken från Skellefteå!

Hejdå, Björn! Trevligt att råkas!

G'kväll, kamrater. Eftersom det av detta dygnet återstår 8 minuter, så tänkte jag berätta om något underligt.
Jag har en TV på rummet, vilket jag införskaffade för ungefär två veckor sedan. Efter det har jag börjat titta på till och med dom dåliga programmen.

Ett av dom programmen som gör mig mest förundrad är en lågbudget-TV-serie, där skrattmaskinen efter varje mening låter som en upphetsad struts.
Eller, kanske inte just det. Men humorn är på så låg nivå, att jag över huvud taget inte kan förstå om det är en humorserie eller en två timmar lång dokumentär om hur man hyvlar plankor i östra Schweiz.

Serien heter Spin city. Sedan finns det en sak som liknar den serien lite grann, åtminstonde humormässigt sett.
Men den går jag inte in på, för jag kommer inte på någon som har så låg humorstandard som Spin City.
Alltså ljög jag när jag sa att det fanns en serie som liknade Spin City humormässigt sätt.

Annars flyter livet på, jag har varit på Way out West med en cool flicka, och badat i havet borta vid Smögen.
Där flöt livet på i fina banor. Jag fick mat och varm choklad, gjord på äkta vis.
Kokat i kastrull, med mjölk och kakao. Inte bara O'boypulver och micro. Eller som bacon i glassbytta. Riktig, ljuvlig, varm choklad!

Det ni!

/Ya Moon!

Dagens morgon är underlig. Väldigt underlig. Jag är vaken, och klockan är 08:17. Har jag inte lagt mig än, är det det det handlar om?
Nej, även om man skulle kunna tro det om man spolar tillbaka till gårdagen, och ser hur mitt sinnestillstånd såg ut då.
Då såg man en grabb som skakade fram och tillbaka, var otroligt spänd och inte var så mycket som en halvmeter ifrån ett nervsammanbrott.

Idag är det värre, fast jag har 4 timmar som tystar ner min nervositet. En liten biltur till Göteborg.
Nej, så är det inte alls. Jag är faktist väldigt trött, så jag orkar inte vara på vippen till ett nervsammanbrott.

Bra! Fast idag ska jag stå öga mot öga med Henrik Berggren! Jag är lite.. Ocool.

Jag har nyss duschat. Och har ny frisyr. En finfin katolsk kyrka, måste jag påpeka.

/Månen.