Nej, jag vet att livet är värdelöst. Så jag har spekulerat kring en del självmordstankar, både hit och både dit. Jag studerar www.sjalvmord.com (samhällskritik när den är som bäst) konstant, och drar nu slutsatsen att ett tåg uppenbarligen dödar mig på fläcken. Så det är väl tåg det får bli, antar jag. Det lär döda mig lika fort som Oskar kan åka longboard (http://woodpig.bloggagratis.se), ungefär.

Nu har jag i alla fall planerat min död noga. På min gravsten ska det stå att jag var totalt värdelös, plus att det inte finns någon människa som jag älskar mer än Farmor. Mer än så behövs inte för en summering av mitt liv.

Jag behöver ingen gravsten heller, för den delen. Jag kör gärna budgetvarianten, och låter mig själv förruttna i en ICA-kasse fylld med jord. Nu är www.sjalvmord.com det enda som på något vis har förgyllt mitt liv på sistonde, och eftersom jag inte kan uppleva spänning i min vardag så är det bästa jag kan göra att skjuta skallen av mig. Fast jag kan inte skjuta skallen av mig, eftersom jag inte har någon pistol. Men tåget får det bli..

Fira nu min död ordentligt, för ni ska veta att världen fått ett äckelpatrask utrensat ur folkbokföringen. Läs gärna "Månens begravning i punktform." om ni vill ha mer utförlig information om hur min begravning ska se ut. Det var på den goda tiden, då jag var kreativ, det!

Den största anledningen till att jag valt att självmörda mig är för att jag är totalt talanglös, och det stör mig så in i bänken. Varför föddes jag helt utan någon som helst talang, kan man ju undra? VAD FAN DÅ FÖR?

En annan orsak är att jag fullkomligt hatar min vardag. Att traska till skolan, när man hatar varenda jävla klasskamrat, är ungefär som att bada i taggig mjukost när det är kallt. Trist och jävligt. Jag hatar min klass mer än allt på jorden, och det är människor som verkligen saknar förmågan att kunna tänka själva. Deras kreativitet är mindre värd än smutsiga, begagnade McDonalds-leksaker från 98.. 

Kan ni förstå att jag burit på dessa sorger i en jävligt lång tid, utan att berätta för någon om dom?

Nej, nu känner jag att jag har pladdrat på för länge. Inte ska jag väl tynga era bekymmerslösa hjärtan med så vulgära och känslosamma ord, som "självmord"? Jag vill fasiken inte sänka ner er i någon skit. Och dom som jag verkligen vill sänka ner i smutsig avföring läser inte ens min blogg.

För att avsluta detta, så säger jag: Hejdå både kära blogg och kära värld. God natt, och glöm inte att släcka lampan. Jag älskar ingen av er, förutom Farmor! I love ya, granny. Really much, shall ya know..

Men nu har jag ett tåg att passa, så att säga.. Hehe!
Last time.. / Ya Moon.

Visdomsord:
Människor säger ofta att de vill rädda planeten,
men de misslyckas att göra kopplingen,
att om du vill rädda planeten:
Ta ditt liv!
Planeten kommer att räddas utan dig.

PS: Om jag av någon lustig anledning misslyckas med mitt självmord, så får ni gärna skjuta mig om jag inte skulle vara kapabel att göra det själv. För jag ser verkligen inte någon som helst anledning att leva som invalid.

Gör mig denna tjänst, så slipper ni betala dyra skattepengar för att någon respirator ska kunna hålla mig vid liv och tvångsmata mig med äcklig pulvermat som importerats från Korea. Please, ey?

När bäverns dammar brister skyller vi det på LIDLs billiga lågbudgetbetong, likaså skyller vi lågkonjunkturen på Moderaterna. Varför är det alltid dom hemska rikemansbarnen som får skulden för Sveriges snedsteg, egentligen? Är det kanske just för att rikemansbarn är hemska rikemansbarn, som helst trampar ner klasskamrater i fläsksvål?

Ja, så är det. För rikedom gör oss hemskare. Jag önskar mig inte fattigdom, egentligen. Eller jo det vore väl trevligt, faktiskt. Om hela min omvärld också vore fattig. Men.. Vad pratar jag om? Jag pantar burkar dagarna i ända. Det är så jag blir rik. Jag pantade burkar idag.

Jag tror att jag är ett rikemansbarn, dels på grund av att jag bor i villa, och dels för att jag njuter av att trampa ner människor i fläsksvål. Snart ska vi flytta till lägenhet, och då får jag kommuniststämpel och afrikan-stämpel..

Världen mår bra efter Earth Hour. Den mår jättefint. Kalasbra! Nu har vi räddat jorden från dess undergång. Klimatet har blivit lika åtgärdat som felet i generationen jag växer upp i. Klimatet vet mycket väl vad det vill, bara någon puffar på och motiverar det..

Så bra då! Då har vi en fin värld igen. Helt bekymmerslös och framförallt har Jordens atmosfär bildat ett så tjockt plåster på klimatsåren, att man skulle kunna studsa Jorden ända till Afrika, bara man studsar med rätt teknik. För Jorden har blivit en studsboll, som kan användas i vetenskapliga syften. That's the way it is. Världens första naturliga studsboll, i 300% gummi. That's what we live in, now.

Så det är bara för någon rar gosse att börja håva in Jorden, så ska alla vetenskapliga institut betala multum, för att få sitt lilla forskningsobjekt inburat i en kaninbur. Jag tänker ge mig ut på denna treasurehunt, eftersom jag är i stort behov av pengar. Det är bara det att jag varken äger fiskehåv eller fjärilshåv, så jag får nog bygga en håv av min ryggsäck och lite kapplastavar.

Eller så fångar jag den helt enkelt med munnen.. Eller kastar en sko, så att den blir medvetslös, så att det sedan bara är att lägga den i en stor hink. Fast ett litet problem är att det skulle bli jag som blev medvetslös, eftersom skon då studsar tillbaka i 300% högre fart än vad jag kastade skon mot Jorden, och antagligen träffa mig rakt i plytet.

Fast plan 3 är ändå bäst. Eftersom jag är Månen, är jag en mycket cool sak som Jorden gillar. Om jag då slutar reflektera solljus till Jorden, så kommer Jorden att bli fundersam. Då kommer den sakta men säkert smyga sig inpå mig, och då har jag redan traskat till ett forskningsinstitut, som sedan fångar upp Jorden med en gigantisk magnetröntgenlaserenergistråle, som egentligen bara fungerar som en stor håv.

This is my new plans for getting rich!

/Månen.

Okej, nu behöver jag pengar som sjutton. Det vet ni redan, men eftersom det är ett akut pengaproblem som jag har, så har jag kommit fram till en ganska klyftig lösning. Jag ska börja köpa pantburkar för 25% av vad dom är värda. Sedan går jag och pantar dom, och tjänar därmed en liten slant. Så är ni redo att sälja alla era pantburkar till mig, kanske?

Igår var jag ute på en liten runda, där jag letade pantburkar klockan elva på kvällen. Jag hittade burkar för kanske till och med 14 kronor! Jädrar i gatan, vad nöjd jag var över mig själv! Men det har ännu inte gjort mig fri från pengaproblemet och fattigdomen, så därför ber jag er att antingen sponsra mig med valfritt belopp, eller sälja era pantburkar, så slipper ni panta dom själv. Det du även kan göra för att jag ska få ett bra liv, det är att komma med en god idé på hur man möjligen tjänar snabba pengar.

Och kom ihåg: FORT SKA DET GÅ!

Förresten, ni kanske vill veta varför jag behöver så mycket pengar.. Jo, det är som såhär att jag ska köpa biljett till Hultsfredsfestivalen snart, jag ska kanske köpa longboard snart plus att jag ska resa till Falköping väldigt snart. Allt detta kräver en god ekonomi, vilket jag inte har, för tillfället. I förrgår ägde jag 3 kronor i kontanter och 51 öre på mitt kontokort. Farmor valde att sponsra mig med hela 150 kronor, så nu äger jag 153 kronor och 51 öre. Det ska hon verkligen ha ett stort tack för!

Tyvärr så är det sorgligt nogt så att jag har en del skulder att betala, och om Färjestad vinner slutspelet så har jag ännu en skuld. Det känns verkligen inte bra. För tillfället är jag skyldig folk runtom i världen 228 kronor, och om det går vägen för Mats, då blir skulderna så skyhöga att dom börjar likna Godzilla. 328 kronor i skulder, 1200 för en begagnad longboard, Hultsfredsfestivalen 1490 kronor och slutligen Falköping, som jag tror landar på runt 500 kronor, om jag ska köra det så ekonomiskt som möjligt.

Om man adderar dessa siffror blir den högra sidan av ärlikamed-tecknet 3518 kronor. Det är en jävla massa pengar, det. Och alla dessa pengar behöver jag NU!

Tjenixen, kära vänner. Det är som så att jag hamnat i en så kallad ”ekonomisk liten knipa”, och behöver därför lite snabba pengar. Därför säljer jag diverse småsaker som jag samlat på mig under mina 16 år i livet. Bland annat en BMX som har ett punkterat framdäck, samt saknar bromsar. Detta mästerliga underverk inom fordonsvärlden kan bli din för ynka 750 kronor (eller om du nu är sugen på att bjuda mer). Dessutom får du ett lås, som dessvärre saknar nyckel, om du slår till på denna finfina BMX!

Och jag känner det på mig, att du är en extremsportare. Jag känner att du verkligen älskar allt som har med extremsport att göra! Då kan du just nu passa på att slå till på ett par snowblades för ynka 444 kronor eller mer, om du verkligen vill utöva extremsport. Jag har dessutom ett erbjudande som du verkligen inte kan motstå!

Om du köper extremsportarpaketet, det vill säga både BMX:en och snowbladesen, så får du det för bara 1200 kronor! Ja, det är sant! Det är verkligen sant!

Om du inte riktigt är så sugen på extremsport, och egentligen är ute efter en lugn tillvaro i ditt annars ganska stillsamma hem, så har jag även ett erbjudande som passar dig. En stol. Inte mycket mer än så, men en stol, i alla fall... Den här stolen kan bli din, för endast 55 kronor!

Om du är intresserad av andra grejer som jag möjligen har, så kan du få ringa mig. Jag heter Niklas Molander, och mitt telefonnummer är 0735-162092.
Ring mig gärna, och kom ihåg: Jag är prutbar! En liten påminnelse: 0735-162092

PS: Om du behöver någon form av arbete, så är jag villig att ställa upp på det mesta. Jag kan även tänka mig att jobba underbetald, om nu det skulle behövas. Jag är nämligen i stort behov av pengar...

Vänner, hör upp! Detta är viktig information, och ganska känslosam sådan för en viss krets av läsarna. Linnea är inte Linnea ma' love längre, utan bara Linnea ma' friend. Jag kom just på att jag inte skrivit så värst mycket om henne tidigare i den här bloggen, men jag åtgärdar det genom att skriva lite om henne här, nu då.

Jo, jag kan ju börja med att berätta att jag har varit tillsammans med Linnea i 10 månader och 22 dagar, vilket kanske inte riktigt framgått av min blogg, eftersom jag är dålig på att skriva om känsloprat och sånt. Jag tycker nämligen att alla känslor som finns är fjantiga, förutom möjligen agression. Agression är riktigt manligt, och i kombination med en rejäl snusprilla och styrketräning i garaget, bredvid en dieselluktande Volvo är ungefär så mycket manlighet man kan nå, om man samtidigt klunkar starköl.

Agression är männens känsla, and that's the way it is. Men nu ska jag inte skriva så okänslosamt här i bloggen..

Linnea är en hyvens flicka. En kanonfin flicka! Förlåt både Linnea och bloggläsare, om jag nu råkat utsätta er för en liten "minneslucka". Det vill säga att jag "glömt bort" att skriva någonting om Linnea förut, när hon faktiskt varit 50% av mitt liv och betytt såpass mycket för mig. Att jag på ett mystiskt sätt framstått som en ungkarl, är faktiskt inte så snällt gjort av mig. För vem visste egentligen att jag var tillsammans med en flicka?

Now it's over, i alla fall. Tragiskt, faktiskt. För Linnea är egentligen så jävla bra. Det är bara mina känslor som spökar lite, tror jag. Jag önskar att mina känslor inte traskat till Ilandasjön och dränkt sig, för nu är jag bara en plastig själ helt utan känslor. Jag är känslolösa Månen, not the happy Moon precis.

Hissa seglen, för nu far vi! Jag ska bjuda på en fantasiresa genom Alperna och Madagaskar, för jag känner för att fantisera tillsammans med er! Vi startar i en liten tysk alpby vid namn "Berlin". Berlins invånare behöver en semesterlag som ger dom rätt till åtminstonde 11 veckors semester samt ett glas juice varje fredagkväll.

Så Berlins invånare ger sig ut och kämpar, med ramsor som "Mer semester åt Berlin, kom igen nu, era jävla smutssvin", "Utan semester, arbetar vi ungefär lika bra som polyester" och "Katten är blå, ledighet till både stora och små".

Två veckors strejk resulterar i att dom högt uppsatta maktgubbarna ger med sig, och går med på att skriva ett litet avtal med Berlins fiffiga klubbordförande, Låhdbil Ruhllafint. Det är bara det att maktgubbarna skriver till en parantes som Låhdbil inte lägger märke till.

Avtalet lyder: "Vi lovar att ge Berlins invånare 11 veckors semester, samt även gratis smultronjuice varje fredagkväll (Om Berlins invånare i gengäld ger oss 10 liter fikonjuice varje söndagmorgon).

Underskrivet med: Den högt uppsatta maktsnubben Krillklas Luhrerist och klubborförande för Berlins klubb Låhdbil Ruhllafint. Berlins klubb heter för övrigt "Berlins klubb där alla Berlins invånare är medlemmar".

När invånarna i Berlins vaknar söndagmorgonen därpå, och skatteindrivare knackar på dörren och begär 10 liter fikonjuice, så väcks en ilska över hela staden. Likt en förlorad plånbok på en tunnelbanestation förlorar alla Berlins invånare sitt goda omdöme till Låhdbil. Så hela Berlin flyr till Madagaskar, för att slippa både Låhdbil, Berlin och dåliga fikonjuiceskatter. Låhdbil får betala alla invånarnas skatter själv, vilket han inte klarar på egen hand.

Låhdbil deppar och gråter floder, vilket då skänker salt till staden. Av detta salt konstaterar Låhdbil att man kan göra falska fikon, som man sedan kan pressa juice av. Låhdbil bygger en fikonfabrik, och anställer gråtare, för att få det hela gå runt. Affärerna går fint. Till slut går det alldeles för fint, för stadens invånare flyttar tillbaka, nu när dom har hört att dom slipper betala fikonjuiceskatterna. När gråtarna på företaget får höra den här goda nyheten, så slutar dom gråta. Vilket då leder till att företaget går i konkurs och invånarna flyttar tillbaka till Madagaskar.

Och så går det runt i den här onda cirkeln. Företaget startar, invånarna kommer, företaget konkursförvaltas och invånarna flyttar till Madagaskar. Denna process upprepas ungefär 7 gånger, tills det slutligen avslutas med ett självmord från Låhdbils sida. Och det var så Berlin blev en spökstad, utan en enda invånare.

/Månen.

Tydligen har jag blivit ombedd om en rättelse, här på bloggen. Den har smugit in genom bakvägen, så den har inte direkt kommit direkt till den här bloggen, och inte heller har det begärts att jag ska göra en rättelse. Det har bara smugit in en liten sanning.

Min pappa bor alltså inte i Skattkärr, om jag nu lyckats vilseleda någon själ med denna felaktiga information. Min far bor någonstans på en Strandvikig väg i Karlstad. Mer detaljerade uppgifter har jag fått, men jag är osäker på om jag får utge det, såpass offentligt som en blogg ändå är. Den här Strandvikiga vägen har jag dessvärre ingen aning om vart den kan ligga. Karlstad kommun i alla fall.

Se detta som en uppmaning, nu. Det går alltså att påverka på ett ungefär vad som skrivs i den här bloggen..