Den bistra sanningen måste bli offentlig, även om det inte är någonting jag helst vill skryta om. Det handlar om kärlek. Och som man säger i den Nordamerikanska regeringen "Ingen kärlek varar forever".  För det är precis vad den inte har gjort för mina föräldrar. Mina föräldrar har nämligen separerat och flytt sin kos ifrån varandra.  Detta är inget hemligstämplat material, för er som nu var sugna på att tömma min själ på alla hemligheter som jag bärt på under dom senaste dagarna.

Nu är jag ensam. Ypperligt ensam med min mamma. Enbart min mamma. Jag, mamma och 0,75 liter blåbärsglass. Det är allt som finns kvar av vårat annars ganska perfekta familjeliv, som inte existerar mer än vad Olof Palme gör. Ganska tragiskt, kanske man kan tycka. En del kanske tycker att "No love lasts förevigt", men vad vet jag?

Så här kommer resten av livet alltså bli för mig. En pappa som nästan rest så långt bort en människa möjligen kan traska på ett ben. Skattkärr, för tillfället. Anledningen till att den bara är tillfällig är för att han bara bor inneboende hos min farmor och farfar.. Och jag är osäker på om farmor och farfar vill ha sin unge snyltandes på deras vänliga gästfrihet.

Så därför bor jag här. Mitt i den bistra sanningen. Mitt i "Ingen love varar forever". Det är som att bo i ett smörpaket utan salt..