Denna dag är jag mindre dyster. Igår var jag det, och som tack fick jag agressiva påhopp av någon ocool snubbe som kallade sig "Dålig blogg". Kan mycket väl varit en jänta.
Denna "Dålig blogg" hatade mig. Jag var snäll tillbaks. Då hände ingenting mer.
Han hade nog inte förväntat sig snällhet, för det har nog den fjanten aldrig upplevt.
Han är nog uppväxt med en knarkande pappa som inte varken vattnar blommorna eller städar bort heroinfläckar.
Läs kommentarer till inlägget "Slutet är nära.", så får ni en klarare uppfattning om mina påhopp.

Men idag, denna vackra vintermorgon vaknade jag upp. Jag var glad, men det var då bankemig inte för att det var skola.
Jag var glad för att jag skulle slå sönder min ärkefiende "Dålig blogg". Jag hittade honom/henne inte. Så det fick kvitta, gladheten hängde i sig.
Det hoppas jag att han/hon också gjorde. Fast ta bort ordet "i".

Ska jag berätta om mitt spännande liv? Livet enligt Månen, alltså.
Föregående vecka var jag ju som sagt i Sälen. The Seal, if you want it translated in English. But you might' don't want that.
I Sälen var jag skuttig och överenergisk. Jag ville bygga en snögrotta och bo där hela veckan.
Jag ville hoppa i snö, jag ville vara vintern nära. Jag tänkte: Detta är nog den sista snö jag upplever.
Vilket visade sig vara ironi, för när jag kom hem var en snöstorm i Karlstad på full gång, och denna morgon vaknade jag som sagt var upp med en vintermorgon.

Över till Sälen igen.
Sälen spenderades med 5 sjundedelars normal åkning i pistade backar med skidor/snowboard och en dag med onormal åkning i pistade backar (längd).
Längd, oj det låter spännande, tänker du! Längdåkning kan man väl inte åka i Lindvallens största pist nedanför snögubben?
Jo, det kan man visst det! Eller kan och kan, en och annan framåtvolt och ett fyrtal korsade skidor får man räkna med.
Och om man inte har varken jacka eller vantar blir det så in i helvetes jäkla kallt så fingrarna protesterar med att bli blå. Och det blev dom.
Och dom dunkade något infernaliskt! Det var som om hjärtat placerats i handflatan och någon förvandlat dom till smurfar. Fast utan varken vit mössa, ansikte, festliga näsor eller röd luva samt skägg (Gammelsmurfen).

Så jag klarade backen nedför Lindvallen med livet i behåll och ett fåtal näsben brutna. Dock med smurf-dunkande händer.
Sedan skulle vi hämtas vid stora vägen, för att vi hamnat någon mil bortom det området vi egentligen skulle möta mina föräldrar.
Så då passade vi på att stila lite inför bilister, så vi körde runt i en liten mysig rondell med längdskidor. Hoppas dom insåg hur vacker längd-åknings-teknik jag har!

Förresten så hade vi tagit en lift upp till Lindvallens topp, och det var faktist inte meningen alls att vi skulle till Lindvallens topp. Det bara blev så, med hjälp av liften som förde oss till det vi trodde var "Ingenstans".

Sedan stal jag varm choklad i en skiduthyrnings-firma. Jag hällde ned chokladen i byxfickan och skrek till. Det var varmt!

Nej. Så gick det inte till. Jag tror till och med chokladen var gratis och till för kunderna. Men det känndes mycket fräsigare att säga att vi stulit den, för vi frågade faktist inte ens om man fick ta! Vi bara hällde upp i muggar och tog för oss!
Så inga sönderbrännda testiklar och om möjligen en polisanmälning vid just det sammanhanget minsann!

Jag och Flippan var det som hittade på dessa otyg. Glass åt vi! Jag har prövat tre av GBs nya glassar, tack vare att jag tiggde av min mor att få glass varje gång jag var i affären.
Cornetto med citron tog jag två gånger. Tack för glassinkomsten mamma!

/Månen.