Mitt ute i den svenska gröna barrskogen bodde en katt, med ett ypperligt aggressivt beteende. Katten hette Laban Den Mysige, vars efternamn han fått efter sin far, Lars Den Mysige. Laban var lite av en enstöring, för han avskydde alla sina grannar.

Den han avskydde speciellt mycket var Lubbe, ett treårigt rådjur, med mindre vett i hjärnan än en överkörd silverfisk. Lubbe trakasserade konstant Laban, endast för den orsaken att han råkade vara katt. Han hade kallat Laban för jubelidiot, kattskrälle, svampsnubblare och andra elakheter, vilket Laban ogillade skarpt. Laban avskydde Lubbe så mycket, att han hade byggt en klusterbomb av finfin frigolit, några liter bensin och en halvgammal nyårsraket, för att en dag kanske få chansen att avliva sin ärkefiende.

Laban hade ju som sagt var också andra grannar, bland annat Fiskar-Janne med sonen Mats,
Klister, en havsmanet som råkat gå vilse på sin morgonpromenad för några decennier sedan och älgen Ann-Sofie, som man så lätt glömmer bort. Ann-Sofie är den där lite tillbakadragna älgen, som inte säger så mycket. Men dessa grannar sköt Laban rygg för bara pyttelite.

Laban sov i alla fall som vanligt, i sin hasselbruna skokartong inuti sitt plåtskjul, då han plötsligt väcktes av ett ljud så öronbedövande att man skulle kunna tro att självaste jultomten skrotade hela sin tomteverkstad ovanpå plåtskjulet. Labans blixtsnabba reaktionsförmåga var inte så blixtsnabb som den brukar vara, för Laban vaknade bara med ett segt ryck, för att sedan somna om igen. Några minuter senare hördes ett gnissel, extremt gällt och mycket likt ljudet som uppkommer när man putsar skor med visselpipor av hårdplast.

Laban bestämde sig för att traska upp, för att kolla vad som försiggick. Han sträckte på sig, spann en aning och rafsade lite i väggen, precis som det vanliga sätt katter alltid vaknat på. Han klev förbi klädhögen, matresterna och klusterbomben (Laban var inte det mest ordningsamma kattdjuret man kan tänka sig) för att sedan kolla ut genom fönstret, och där stod någonting som irriterade Laban så in i Norden! Han såg Lubbe stå och spotta blåbärssaft på rutan, samtidigt som han kastade bildäck på taket, med en så oförskämd min att en tonårsrebell hade ryggat undan för det förargelseväckande, omogna beteendet.

Laban sprang ut, spritt språngande naken, och skrek till det inkompetenta rådjursäcklet att lägga ned sin trakasserarkarriär. Lubbe svarade med ett elakt: Låt dig inte luras av min blåbärssaft, det är faktiskt bara karamellfärgat vatten!

Laban sprang ned till källaren, för att hämta sin tekokare. Han tänkte koka vatten, för att ge Lubbe en femgradig brännskada. Så irriterad var han på honom. Nu hade måttet rågats, Laban tänkte inte stå ut med mer elakheter.

Laban stod där, vid sin trånga, primitiva tekokare. Eftersom det är ytterst orealistiskt att ett djur skulle kunna hantera elektricitet, kunde ju Laban inte plugga in tekokaren någonstans i sitt övergivna plåtskjul, och än mindre kunde han starta en eld. Labans planer på att ge Lubbe en femgradig brännskada förhindrades, därmed. Laban fick ta till sina jaktegenskaper, som djur faktiskt har.

Laban stannade inomhus i cirka fem minuter, för att vässa klorna. Sedan sprang han rakt ut mot Lubbe, och i sina vildaste fantasier slaktade han Lubbe så extremt en katt möjligen kan slakta ett rådjur. Men, detta var ju bara fantasier. Lubbe var väldigt mycket snabbare än Laban, så det slutade med en jakt på ett hundratal meter, med en rullstolsbunden storstadsbo som enda publik.

Eftersom Laban var mycket trött, lät han till slut Lubbe springa. Den rullstolsbundna storstadsbon hade följt efter i rullstolstempo. För övrigt hette han Rikard, han var blåögd och aningen naiv, men han jagade Laban av någon underlig anledning. Laban var nedlåten, väldigt trött, och hade alldeles blodsprängda ögon, på grund av föregående jakt. Han orkade inte springa ifrån Rikard, som faktiskt hade ett väldigt snabbt rullstolstempo.

Väl placerad i Rikards famn, klarnar det för Laban att han skulle bli adopterad. Det tog hårt på honom. Laban var van vid livet som enstöring, mitt ute i djupa skogen, tillsammans med sina grannar. Men situationen var som den var, och Laban kunde inte göra någonting åt det, eftersom han blivit fastspänd med säkerhetsbälte i Rikards rullstol. När man inte kan göra någonting själv, då tar man till hjälp. Så det var precis vad Laban gjorde. Han skrek så högt han var kapabel till. Till slut förvreds hans stämband till formen av ett litet, litet sugrör ihopknycklat till ett fikons storlek.

Han klurade till slut ut att han faktiskt inte kunde få hjälp av någon, för de övriga som bodde i skogen irriterade sig så på Laban, med tanke på hans aggressiva och enstöriga beteende. Så Laban kidnappades allt längre och längre bort från sin annars så trivsamma skog. Till slut kom de så långt bort ifrån skogen att man såg asfalten lägga sig som ett hav över grönskan, och reningsverk skymtades stup i kvarten.

Sedan ringde Rikard Lundeby kommun, för att dom skulle plocka upp honom i handikapptaxi. En halvtimma passerade, och den tiden förbrukade Laban genom att kasta grus i Rikards näsa. Till slut kom taxin, då Rikards näsa såg ut som ett rött och svullet Sahara.

Laban följde bilen med varje rörelse han kunde förmå, och håret reste sig i nacken. Vad var det han precis såg? Det såg ut som en rullande plåtsnigel, lackerat med den allra finaste fiskleveroljan! Som förstelnad satt han kvar och beskådade bilen, då den öppnade en dörr och ur klev en stor buskig man på cirka 47 år. Han såg ut att heta något ryskt, ungefär Plutchimi. Även om hans egentliga namn var Lasse B, så kallas han alltså Plutchimi.

Plutchimi tog tag bak på Rikards rullstol och puttade upp honom för handikapprampen upp till den stora lackerade plåtsnigeln. Laban ryckte och slet i allt han kunde komma åt. Han tänkte fasiken inte ätas upp av en gigantisk lackerad plåtsnigel, tillsammans med en rörelsehindrad och blåögd Lundebybo, samt en biffig rysk taxichaufför, som egentligen var helsvensk. Laban skrek mer än en blåmussla i paniktillstånd, så rädd var han.

Plötsligt hördes ett prassel och ett kladdigt ljud, ungefär som när man halkar på gelé. Kan det ha varit någon som hört hans rop på hjälp? Ett till kladdigt prassel hördes, och nu förstod Laban att någon iakttog dem. Men vem kunde det vara?

Rikard och Putchimi hade också lagt märke till ljudet. Putchimi tog fram sin ficklampa, som han egentligen inte hade behövt ta fram, eftersom klockan var på pricken 13.00 Men eftersom Putchimi för tillfället var den enda som kunde röra sig hastigt, tog han alltså mod till sig för att skydda det lilla sällskapet. Väl framme vid ett smutsigt asfaltsbuskage, sker en kraftig rörelse. Ut flyger tre pantburkar och en kundvagn.

Putchimi springer iväg. Putchimi har alltid varit den personen som fegat ur i kritiska lägen. Laban sitter lugnt kvar och bara beskådar allt det som sker. Rikard däremot ser ut som en uggla som nyligen fått en tesked i ögat. Rikard börjar rulla iväg, även han, av panik.
När de rullat några meter ser de en ganska mullig, överbelastad manet komma ut från buskaget. Han har tydligen försökt klä ut sig till ninja, för att kunna skrämmas bättre. Laban blir faktiskt glad över att se Klister. Han ropar återigen på hjälp.
- Klister, kom och hjälp mig! Den här helgalne invaliden har kidnappat mig!
- Allt för vännerna, kamrat!
- Är vi vänner? Det visste jag inte!
- Japp. Jag har iakttagit dig en längre tid, när du sover. Du är så söt!
- Har du iakttagit mig när jag sover? Knasboll! Hur får du för dig sånt?
- Jag har ett erkännande jag ska göra när jag tagit till mina hårda ninjaknep på din rullstolsbundne kompanjon.
- Han är inte min kompanjon, men rädda mig nu för i hellskotta!

Rikard rullar fort. Väldigt fort. Klister smetar sig fram ganska långsamt på asfalten, det är ungefär en sådan hastighetsskillnad som det är på pingviner och en stor fläskig muskulös hyena.. Men lyckligtvis blir Rikard trött i armarna efter några hundra meters ihärdigt rullande. Klister syns i fjärran. Han kommer närmare. Rikard är fortfarande trött i armarna, men börjar rulla ändå. Han måste fly från ninjamaneten. Rikard blir totalt utmattad, och rullar därför in på en rastplats. Där sitter han och pratar politik med en hippie på cykel.

Klister närmar sig med stormsteg. Rikard och hippien har startat en het debatt, för Rikard är Sverigedemokrat medan hippien är miljöpartist. Rikard har glömt bort allt som inte handlar om politik, så Klister kan lätt smyga sig på Rikard, efter att ha kladdat sig igenom några kilometer. Laban gör ett försök att uppehålla Rikard, men det behövs inte. Hippien uppehåller honom lagom.

Klister kommer närmare. Väldigt mycket närmare. De kladdiga tentakelstegen smyger så tyst de kan. Sedan hörs det ett brak, och Rikard har fått en stekpanna i huvudet. Klister ler upphetsat, och börjar direkt småskryta lite.
- Jag tog honom, den jäveln! Jag tog honom!
- Ja, grattis. Bind upp mig nu.
- Kör hårt, kompis. På ett villkor. Vill du gifta dig med mig?
- VA? Gifta mig med dig? Njae, jag vet inte jag.
- Okej, då blir du väl inte frisläppt då.
- It’s a deal! Jag gifter mig med dig, så befriar du mig!
- HURRA!

Raskt spänner Klister loss Laban, och Laban tackar så hjärtligt. Sedan pekar han mot norr, och skriker: Kolla Klister, en rödspätta!

Sedan springer han för glatta livet. Fri som en kastanj i Nordamerika, springer han förbi bensinmackar, motorvägar och Brattfors, för att slutligen finna en mysig liten rondell med ett stycke skog i. Där gräver han sig ett litet hål, för att stillsamt kunna vila ut, ensam, resten av sitt liv. Här ska ingen någonsin få störa.

Mysigt, Laban Den Mysige!

Eftersom folk trodde att jag skojjade, när jag sa att jag bjudit Christer Sjögren på popcorn igår, så förtydligar jag den helt fascinerande upplevelsen jag hade igår.

Det hela började med att jag och min kära kamrat Cranekiller hade fått fribiljetter. Faktiskt kunde vi välja om vi ville sitta i loge, eller längst fram vid plexiglaset. Vi valde plexiglaset två perioder, och den tredje satte vi oss i logen.

Matchen var ganska spännande, men Färjestad var hemskt dåliga. Dom förtjänar inte ens elitserien längre. Fast det var ganska coolt att se en Södertälje-spelare få sitt huvud intacklat i sargen precis framför en. Det var faktiskt det näst största minnet från matchen.

Det största var i tredje perioden, då vi lugnt och sansat satt oss i logen för Stena. Cranekillers pappa jobbar där, så även vi fick vara där. Cranekiller hade lovat mina föräldrar (som satt längst fram vid plexiglaset) att dom skulle få åka med hem, om dom bjöd honom på popcorn. Men det fick dom ändå inte.

Inne i logen satt en oförskämd flicka, som bara snodde popcorn utan att fråga. Hon trodde nog att allt som fanns i logen var gratis. Jag och Cranekiller fick lust att banka på henne, men hindrade oss, då vi gjorde en förvånansvärd upptäckt. Vem är det inte som sitter i logen bredvid? Vi studerar mannen i några sekunder.

SHIT! Det är ju självaste Chrisse! Christer Sjögren i egen hög person! Wow, wow, wow. Cranekiller har en gång i tiden bytt gardiner hos Chrisse, då han praoade på ett markis och gardins-uppsättar-företag, så han känner honom. Han byter några få ord, sedan tar han kort på honom. Efter det blir det lite tystnad, och jag och Cranekiller är i extas. Vi pratar igenom det megahäftiga, för att resonera om att vi måste göra någonting för våran kompis Chrisse.

Jag lånar Cranekillers popcorn och bjuder Chrisse. Han ler sitt otroligt charmiga leende och tackar ja! Då upptäcker vi att även Sven-Erik Magnusson (Sångaren i Sven Ingvars) också sitter där. Men han är ju elak, det vet ju alla. Han körde ju rattfull och så.. Så han får minsann inga popcorn.

Efter matchen (2-2), så åker vi hem i Cranekillers pappas bil. Då berättar Cranekillers pappas kompis att även Ingvar (gitarristen i Sven-Ingvars) satt i logen bredvid oss.

Så visst fan har man umgåtts i kändiskretsar, nu? Gårdagen var min mest lyckade dag i mitt liv. Det känns som att det bara är en hårsmån från att man själv blir känd, efter att ha umgåtts med dessa attraktiva kändis-60-åringar.

Chrisse är charmigast i världen.

Dagens PS får handla om att jag råkade sova 5 timmar efter att jag kom hem från skolan. Jag vette fan hur jag lyckades med det, men jag antar att jag nog var väldigt trött.

Jag hittade en text jag tydligen skrivit en gång i tiden.. Jag har faktiskt ingen aning i vilket syfte jag skrivit den alls, men det gör detsamma. Den håller ett kvalitetsmått som heter duga!

Hjortron i skafferiet

Jag tror jag väntar och tittar på
jag tror jag håller mig utanför blå(bär)
du verkar fixa det här så bra, det här med hjortronen

Jag tror jag lägger mig ner en stund, bland hjortronträden
jag kanske stänger en skafferidörr och låter allt gå
du verkar fixa det här så bra, det här med hjortronen

och jag drömmer om hjortron i skafferiet
och jag tänker på det för det är min enda vän

Jag tror jag väntar och tittar på
jag tror jag håller mig utanför blå(bär)
du verkar fixa det här så bra, det här med hjortronen

och jag drömmer om hjortron i skafferiet
och jag tänker på det för det är min enda vän

men nåt ni aldrig tar är lurifaxen inom mig
nåt ni aldrig ser är hur lurigt jag lurar av dig alla hjortron!

PS: Idag har jag bjudit Christer Sjögren på popcorn.

Satans bananer! Helvetes bajsbyxa! Jävla kattskrälle! Fan. Jag glömde informera er alla om att min blogg fyllde ett år igår. Men nu vet ni det i alla fall, så att ni kan gratta i efterskott. Jag är totalt missnöjd, men jag var på kalas igår. Inte för att min blogg fyllde år, utan för att min käre vän Cyberlife fyllde år.

Nej. Man kan inte kalla honom för Cyberlife, det är fel. Han heter Oskar. Oskar "The Bearkiller" Nyström fyllde nämligen år en dag innan min blogg.

Oskar är en trevlig prick, som helst borde firas alla dagar om året. Han har charmiga dreadlocks och är ungefär tusen gånger mer värd än fjortisar och avfallspatrask, så som hip hopare. Han är till och med tusen gånger mer värd än Fredrik Reinfeldt, Kalle Anka och ett kilo kattguld tillsammans!

Hans kalas var i alla fall dundessuccé. Pizza, Alfons, Bamse, tårta och ett fantastiskt roligt Youtubeklipp, det är vad jag hunnit uppleva under en enda kväll!

Åter tillbaka till min blogg. Min blogg får nu göra vad den än vill nu. Med tanke på att jag äger den, kan alltså jag skriva om precis exakt vad jag vill i den också. Min blogg har blivit blogg-myndig. Det är i alla fall vad jag tror att bloggar blir efter ett år.

Får man höra ett hurra?

För att göra Cyberlife glad, så googlade jag Super Mario-tårta. Det olyckliga är att man får upp denna tårta även om man söker på vanlig tårta. Alltså "tårta".