Vem kan tänkas bo i den lilla flöjten, tänkte jag, då jag såg mitt livs fränaste blockflöjt. Den var alldeles blekorange, med alldeles underbara små detaljer som påminnde mycket om sparris. Wow, denna måste jag ha, tänkte jag.

Jag köpte den aldrig. Jag har faktiskt även bara hittat på att jag upplevt en sådan blockflöjt. I själva verket sitter jag här, och har bara gjort en film under kvällen. Den är succé på långa rader, ska ni veta. Dessutom har jag köpt outfit på KappAhl, så att jag ska försöka likna Anders och Måns så mycket det bara går. Foton kanske läggs upp, någon dag, men jag har fått ketchup på brallan för tillfället. Det berodde på att våran film vi gjort är en skräckfilm.

En hejdundrande läskig sådan, ska ni veta. Faktiskt rentav superläskig! Jag lovar att länka, om den nu någonsin läggs upp på Youtube. Min käre kompanjon Cyberlife/Woodpig/Woppe/Oskar/Nysan/Nyström/Strömmo (kärt barn har många namn) tycker nämligen inte att den är något vidare. Han skäms nästan för den.

Men, detta har varit den trevligaste dagen i mitt liv, ungefär. Jag har alltså slösat bort ytterligare en må-bra-dag, så nu har jag bara sju kvar att spendera. Fan..

/Månen.

Glada kamrater. Det är med en klump i hjärtat jag är tvungen att meddela detta, men måste man så måste man.

Jag tror att jag måste andas ett tag bara. Sedan uttrycker jag mig, med finfina ord, skrivna just här; på denna blogg. Jo. Det som är sorgligt att berätta, är det att jag har fått en bula i huvudet.

Beror det på mig? Nännemen. Det beror på en utav mina Satans klasskamrater. Han lurade i mig att vi skulle köra en tävling. Sedan slog han till mig med ett järnrör i huvudet. Jag var alltså inte med om någon tävling.

Nej. Så gick det inte till, men en bula, det har jag. Den fick jag för att min nedrans klasskamrat sa att vi skulle tävla i armgång uppför trappstegen till IV-barnen. Jag hoppade för att nå, och slog i huvudet i en grön metallbalk. Och nu har jag så ont i huvudet att jag känner för lite volleyboll, eller någonting som lindrar min djupa sorg i lika stor grad.

FAN! Varför ska mina klasskompisar vara förjävliga?

Fasen. Min svenskafröken godkände inte min novell jag skrev (Kattliv) till skolans novelltävling. Jag blev psykiskt jädrans rubbad, ska ni veta. Jag blev totalt knäckt. Men jag höll mig samman.

Sedan skrev jag en ny. Den ska jag visa svenskafröken imorgon. Det ska då fan täppa till käften på henne!

Idag har jag köpt mig en jacka för 999 kronor. Många nior där. Jag köpte även ett par fillingar. De är fräsiga!

/Månen.

Det är lite häftigt, det där med må-bra-dagar. Må-bra-dagar ska helst värderas, eftersom man upplever dem cirka 10 gånger per år. Därför kan man inte slösa på de dagarna när som helst.

2 av må-bra-dagarna är dessutom inplanerade på julafton och min födelsedag, så jag har bara 8 dagar per år som jag kan må riktigt bra på. Åtta dagar, på 365, är ju bara småhyfsat. Men det gäller att verkligen älska sina må-bra-dagar och inte placera dem på struntdatum, som till exempel tredje januari.

Ett coolt datum som man bör må bra på, det är den 29:e februari, eftersom man bara upplever den vart fjärde år. Det gäller att vara lite av en tänkare, när man placerar ut sitt välmående på bestämda dagar i almanackan. Annars kan det gå åt stöpet, och man kanske inte mår så jättebra på sin må-bra-dag..

Idag har inte varit en må-bra-dag. Idag har varit en under-genomsnittet-bra-dag. En dag då man föreslår kreativa sätt för sina kompisar att ta livet av sig.

En helvetes-jävla-piss-dag så föreslår man sina självmordstankar för sig själv istället. Det är inte så toppen att uppleva såna dagar, men de upplever jag bara 19 dagar per år. Så det är lugnt..

/Månen.

Nu tycker jag att alla människor ska tänka till lite. Mänskligheten får sluta vara så in i helvetes patetisk, och ta sitt förnuft till fånga. Mänskligheten är tvingade att gå på ett kulturevenemang i Karlstad, nämligen. Tvingade av mig. Annars blir mänskligheten dubbelt så patetisk!

Ett kulturevenemang som min kära kompanjon Jonas arrangerar. Han är en hyvens gosse, men snitsigt hår och fina näsborrar. Han är djupt respekterad bland oss Karlstadbor, men även runtom i hela världen. För att han är så råfrän och arrangerar Karlstads antagligen största hardcoreevenemang.

Så skit i att putsa skor, mata fisk, eller bespruta din bananfarm med insektsgift den 29:e november. Kom istället till UNO, så får du faktiskt vara med om en hejdundrande moshpit-kväll och så har du kanske turen att träffa min kungligt häftiga kompanjon Jonas.

Mig träffar du i alla fall. Gör bara upp tid och plats med mig, så träffar jag dig någonstans på UNO. För jag ska nämligen dit. Och jag behöver folk som backar upp mig.

Hardcore is the new gangsta. Peace out!

Nu ska jag göra en minnesanteckning, så ni får ursäkta mig. Detta är inte ämnat åt er läsare, utan för mig själv. Jag har ett viktigt datum som jag måste komma ihåg.

1 dec. Varför, det behöver ni inte veta. Jag minns det helst själv.

Varför lade jag då en minnesanteckning just här? Jo, därför att min blogg läser jag väldigt ofta. Och jag är inte riktigt den sortens människa som alltid bär runt på anteckningsblock, och om jag nu händelsevis skulle ha det, så skulle jag aldrig senare i mitt liv läsa vad jag antecknat.

Jag läser däremot mina blogginlägg, lite ibland, för att se hur förskräckligt dåliga ungefär hälften av dom är.

Finemang. Då säger vi så! Med vänliga och antecknande hälsningar / Månen.

Detta är då trippen vi hade till Brattfors. Mer videor kanske kommer upp, angående våran trevliga tripp till Brattfors.

Och övrig information för dagen, är att mina föregående inlägg är en historia. Den som är längst upp är uppföljaren, så du bör läsa "Kattliv" före "Rondelliv".. Annars blir det ju tokigt!

Efter fåtalet år, nedgrävd i sin mysiga lilla rondell med ett stycke skog i, så tröttnade Laban på rondellivet. Han vande sig vid bilar, men att bilarna ständigt cirkulerade runt gjorde honom förargad. Han hade börjat vantrivas i sin annars så mysiga rondell för en månad sedan, på grund av att den annars så trevliga landsvägen nu blivit ombyggd till motorväg.

Hans håla var trång, ljudet runtom var öronbedövande och hans trädgård var stökig, för att någon slarvig bilist slängt ifrån sig en plåtburk just i hans trädgård en gång i tiden. Laban sparkade till plåtburken. Den skramlade till, men ljudet kunde knappt ens uppfattas av kattöron, på grund av bilarnas brummande. Nu ska jag iväg härifrån!, tänkte Laban. Även om jag måste spendera ett av mina nio liv, så fan ska jag iväg härifrån. Det hade ju varit lätt att ta sig hit, men då var det landsväg. Nu fanns det ju inte ens en billucka på två meter, som man kunde smita igenom.

Laban funderade nere i sitt lilla hål. Han sörplade i sig lite vatten från en närliggande avloppsbrunn, sedan tänkte han så att det knakade. Skulle han helt enkelt göra på det lite mer actionspäckade sättet, och bara hoppa mitt ut i vägen? Eller skulle han hitta på någonting lite mer finurligt? Han kollade igenom sitt smutsiga lilla jordhål, för att få inspiration av sina ägodelar. Ett skoputsset, en tysk arméhjälm, gårdagens tidning, två tänder från en vithaj (en souvernir från Finland), ett stycke ståltråd, tapetklister, en schweisisk armékniv och en tandborste.

Det är lönlöst, tänkte Laban. Hur tar jag mig över en stor och farlig motorväg, med hjälp av allt detta skräp? Om jag bara hade haft min klusterbomb, så skulle jag kunna skrämma bilisterna. Vem blir inte rädd för en maktgalen katt, som hotar att spränga hela rondellen i luften? Spränga.. Spränga.. SPRÄNGA! Vilken idé! Allt skräp Laban ägde kunde ju användas!

Vilka spränger saker, om inte soldater? Nästan på direkten satte han igång med sin idé. Han putsade hjälmen, med hjälp av skoputssetet, samtidigt som han jamade den allra finaste låten han kunde ("Salta Tåren", Harry Brandelius). Vilken härlig dag det här blir, tänkte Laban.

Efter timtals hjälmputsande, var hjälmen spegelblank. Han tog sig en liten fikapaus, med nybakade sardinkakor och jordgubbsjuice. Han var nöjd med hur blank hjälmen var. Efter pausen satte han igång med den andra delen av planen. Han spände upp ståltråd runt alla träden i omgivningen, sedan hängde han upp den nyputsade hjälmen i ståltråden med hjälp av ett gem. Efter det klistrade han fast tidningen och souverniren från Finland på hjälmen. Slutligen spelade han in på armékniven (för alla vet väl att schweisiska arméknivar innehåller allt, inklusive bandspelare) ett ruggigt hemskt meddelande. Det lät: Du där, hemska bilist. Stanna bilen, annars skjuter jag framtänderna av dig!

Förnöjt betraktade Laban sin skapelse, för att sedan riktigt stoltsera över den, genom att borsta tänderna. Morgondagen kommer att bli underbar, tänkte Laban. Så gick han och lade sig, i sin trånga lilla jordhåla.

Uppvaknandet nästkommande morgon var som att slicka i sig julgodis på en helt vanlig dag. Laban var hysteriskt glad! Laban tyckte verkligen att det han skapat liknade en mänsklig soldat. Men om en utomstående, ganska kritisk person hade fått säga sin åsikt, så hade den sagt att det mest liknade ett misslyckat dagisprojekt under påsktider. Men eftersom Laban är ovetande om denna hemska kritik, går han ut och provar sin manick.

Han beskådar biltrafiken, och tänker: Nu jävlar är det slut med att bo i en smutsig och trång jordhåla, mitt i en rondell. Nu ska jag bli fri. Sedan knuffar han till hjälmen, som hela tiden upprepar "Du där, hemska bilist. Stanna bilen, annars skjuter jag framtänderna av dig!". Flera meter åker den framåt på sin ståltråd innan den till slut stannar. Så vitt Laban ser har ingen ens reagerat på hans skrämselmanick.

Varför blev de inte rädda, tänker han. Varför? Gjorde jag något fel, kanske? Han småspringer fram till "det misslyckade dagisprojektet i påsktider" och ger det en ordentlig knuff till. Den här gången händer det faktiskt saker. En bil svänger kraftigt åt sidan, sedan väjer den tillbaka till vägen. Bilen bakom blir orolig, och bromsar till! Bilen bakom den bromsande bilden kör in i den bromsande bilen, och Laban har startat en kedjekrock så stor att inte ens livsfilosofen Asistotoles hade kunnat drömma om en så stor kedjekrock.

"Förbannade jävla solkatt", ryter folkskaran som hoppar ur bilarna. Hjälmens blanka yta hade reflekterat solen i den första bilförarens ögon, som då väjt undan för den. Laban ler i ren skadeglädje, sedan packar han sin koffert med smör, O'boy och några sardinkakor. Sedan pussar han farväl till sin jordhåla och springer glatt över vägen. Den ilskna folkskaran iakktar honom noga. Folkmassan rusar mot honom. Laban försöker tänka snabbt. Han rotar igenom sin koffert. Kan där finnas någonting till hjälp? Han rotar sig igenom bananskal, sardinkakor, anteckningsblock och fiskeutrustning (Laban hade nämligen inte packat upp från sin förra fisketur i avloppsbrunnen). Turligt nog hittar han tuschpennor.

Raskt kluddar han ned ett peace-märke på asfalten. Folkmassan stannar till. Sedan skriker någon "Han kommer i fred, inte kan vi väl skylla den här lilla olyckan på honom?". Laban nickar och ler sitt allra gladaste leende. Sedan ränner han av på en cykelväg. Så här glad har inte Laban varit, sedan han såg Lubbe tappa sin favoritmössa i Fiskar-Jannes kalsonger.

Laban går på sin lilla cykelväg, flera kilometer. Det känns lite som att han lutar, kommer han fram till. Men, han skakar av sig tanken och tänker: Det är väl såhär när man är riktigt glad, antar jag. När han börjar luta väldigt mycket bestämmer han sig för att ta en fika. Under tiden han förtär sina sardinkakor börjar han luta allt mer. Sedan ännu mer, och ännu mer. Snart välter jag ju, tänker Laban.

Laban springer iväg, för han är rädd. Han glömmer bort sina sardinkakor, och går in i närmsta hus han ser. Det är en kyrka. Han tvättar av sig tassarna och går in. En hund kommer rusande mot honom. Laban drar upp en högertass, hälsar på honom och frågar varför vägen lutade så mycket. Hunden svarar att det var guds vilja. Laban säger att han inte vill luta någon gång mer i hela sitt liv.

Då säger hunden att han borde bli kristen. Om man är kristen slipper man allt som är obehagligt. Laban nickar förstående, sedan ställer han sig vid altaret och ber en alldeles bedårande, självgjord bön. Hunden börjar gråta. Så vackert, tänker de båda.

Laban bosatte sig i en orgel, och blev jättekristen. Det vill säga att resten av hans söndagar blev förjävligt tråkiga.

Stackars Laban!