Efter fåtalet år, nedgrävd i sin mysiga lilla rondell med ett stycke skog i, så tröttnade Laban på rondellivet. Han vande sig vid bilar, men att bilarna ständigt cirkulerade runt gjorde honom förargad. Han hade börjat vantrivas i sin annars så mysiga rondell för en månad sedan, på grund av att den annars så trevliga landsvägen nu blivit ombyggd till motorväg.

Hans håla var trång, ljudet runtom var öronbedövande och hans trädgård var stökig, för att någon slarvig bilist slängt ifrån sig en plåtburk just i hans trädgård en gång i tiden. Laban sparkade till plåtburken. Den skramlade till, men ljudet kunde knappt ens uppfattas av kattöron, på grund av bilarnas brummande. Nu ska jag iväg härifrån!, tänkte Laban. Även om jag måste spendera ett av mina nio liv, så fan ska jag iväg härifrån. Det hade ju varit lätt att ta sig hit, men då var det landsväg. Nu fanns det ju inte ens en billucka på två meter, som man kunde smita igenom.

Laban funderade nere i sitt lilla hål. Han sörplade i sig lite vatten från en närliggande avloppsbrunn, sedan tänkte han så att det knakade. Skulle han helt enkelt göra på det lite mer actionspäckade sättet, och bara hoppa mitt ut i vägen? Eller skulle han hitta på någonting lite mer finurligt? Han kollade igenom sitt smutsiga lilla jordhål, för att få inspiration av sina ägodelar. Ett skoputsset, en tysk arméhjälm, gårdagens tidning, två tänder från en vithaj (en souvernir från Finland), ett stycke ståltråd, tapetklister, en schweisisk armékniv och en tandborste.

Det är lönlöst, tänkte Laban. Hur tar jag mig över en stor och farlig motorväg, med hjälp av allt detta skräp? Om jag bara hade haft min klusterbomb, så skulle jag kunna skrämma bilisterna. Vem blir inte rädd för en maktgalen katt, som hotar att spränga hela rondellen i luften? Spränga.. Spränga.. SPRÄNGA! Vilken idé! Allt skräp Laban ägde kunde ju användas!

Vilka spränger saker, om inte soldater? Nästan på direkten satte han igång med sin idé. Han putsade hjälmen, med hjälp av skoputssetet, samtidigt som han jamade den allra finaste låten han kunde ("Salta Tåren", Harry Brandelius). Vilken härlig dag det här blir, tänkte Laban.

Efter timtals hjälmputsande, var hjälmen spegelblank. Han tog sig en liten fikapaus, med nybakade sardinkakor och jordgubbsjuice. Han var nöjd med hur blank hjälmen var. Efter pausen satte han igång med den andra delen av planen. Han spände upp ståltråd runt alla träden i omgivningen, sedan hängde han upp den nyputsade hjälmen i ståltråden med hjälp av ett gem. Efter det klistrade han fast tidningen och souverniren från Finland på hjälmen. Slutligen spelade han in på armékniven (för alla vet väl att schweisiska arméknivar innehåller allt, inklusive bandspelare) ett ruggigt hemskt meddelande. Det lät: Du där, hemska bilist. Stanna bilen, annars skjuter jag framtänderna av dig!

Förnöjt betraktade Laban sin skapelse, för att sedan riktigt stoltsera över den, genom att borsta tänderna. Morgondagen kommer att bli underbar, tänkte Laban. Så gick han och lade sig, i sin trånga lilla jordhåla.

Uppvaknandet nästkommande morgon var som att slicka i sig julgodis på en helt vanlig dag. Laban var hysteriskt glad! Laban tyckte verkligen att det han skapat liknade en mänsklig soldat. Men om en utomstående, ganska kritisk person hade fått säga sin åsikt, så hade den sagt att det mest liknade ett misslyckat dagisprojekt under påsktider. Men eftersom Laban är ovetande om denna hemska kritik, går han ut och provar sin manick.

Han beskådar biltrafiken, och tänker: Nu jävlar är det slut med att bo i en smutsig och trång jordhåla, mitt i en rondell. Nu ska jag bli fri. Sedan knuffar han till hjälmen, som hela tiden upprepar "Du där, hemska bilist. Stanna bilen, annars skjuter jag framtänderna av dig!". Flera meter åker den framåt på sin ståltråd innan den till slut stannar. Så vitt Laban ser har ingen ens reagerat på hans skrämselmanick.

Varför blev de inte rädda, tänker han. Varför? Gjorde jag något fel, kanske? Han småspringer fram till "det misslyckade dagisprojektet i påsktider" och ger det en ordentlig knuff till. Den här gången händer det faktiskt saker. En bil svänger kraftigt åt sidan, sedan väjer den tillbaka till vägen. Bilen bakom blir orolig, och bromsar till! Bilen bakom den bromsande bilden kör in i den bromsande bilen, och Laban har startat en kedjekrock så stor att inte ens livsfilosofen Asistotoles hade kunnat drömma om en så stor kedjekrock.

"Förbannade jävla solkatt", ryter folkskaran som hoppar ur bilarna. Hjälmens blanka yta hade reflekterat solen i den första bilförarens ögon, som då väjt undan för den. Laban ler i ren skadeglädje, sedan packar han sin koffert med smör, O'boy och några sardinkakor. Sedan pussar han farväl till sin jordhåla och springer glatt över vägen. Den ilskna folkskaran iakktar honom noga. Folkmassan rusar mot honom. Laban försöker tänka snabbt. Han rotar igenom sin koffert. Kan där finnas någonting till hjälp? Han rotar sig igenom bananskal, sardinkakor, anteckningsblock och fiskeutrustning (Laban hade nämligen inte packat upp från sin förra fisketur i avloppsbrunnen). Turligt nog hittar han tuschpennor.

Raskt kluddar han ned ett peace-märke på asfalten. Folkmassan stannar till. Sedan skriker någon "Han kommer i fred, inte kan vi väl skylla den här lilla olyckan på honom?". Laban nickar och ler sitt allra gladaste leende. Sedan ränner han av på en cykelväg. Så här glad har inte Laban varit, sedan han såg Lubbe tappa sin favoritmössa i Fiskar-Jannes kalsonger.

Laban går på sin lilla cykelväg, flera kilometer. Det känns lite som att han lutar, kommer han fram till. Men, han skakar av sig tanken och tänker: Det är väl såhär när man är riktigt glad, antar jag. När han börjar luta väldigt mycket bestämmer han sig för att ta en fika. Under tiden han förtär sina sardinkakor börjar han luta allt mer. Sedan ännu mer, och ännu mer. Snart välter jag ju, tänker Laban.

Laban springer iväg, för han är rädd. Han glömmer bort sina sardinkakor, och går in i närmsta hus han ser. Det är en kyrka. Han tvättar av sig tassarna och går in. En hund kommer rusande mot honom. Laban drar upp en högertass, hälsar på honom och frågar varför vägen lutade så mycket. Hunden svarar att det var guds vilja. Laban säger att han inte vill luta någon gång mer i hela sitt liv.

Då säger hunden att han borde bli kristen. Om man är kristen slipper man allt som är obehagligt. Laban nickar förstående, sedan ställer han sig vid altaret och ber en alldeles bedårande, självgjord bön. Hunden börjar gråta. Så vackert, tänker de båda.

Laban bosatte sig i en orgel, och blev jättekristen. Det vill säga att resten av hans söndagar blev förjävligt tråkiga.

Stackars Laban!