Vad uppfriskande med en nypa luft tänkte jag. Så jag begav mig ut i löpspåren. Mitt ute i den djupa skogen kom funderingar.
Jag tänkte jätteskarpt på om det skulle komma ett livsfarligt monster bakom mig. Precis då såg jag en stor skugga sträcka sig över backen.

Där stod han!
En till som var ute i spåret och joggade med sin hund. Men jag hade blivit dödsförskräckt, vid tanken om att den skuggan kunde ha kommit från en jättestor landlevande fisk med huggtänder skarpa som smörknivar. Som dessutom sköt laser ur ögonen och med fötter som kunde krossa en radiostyrd bil lika lätt som en pojke äter upp sin kålstuvning.

Jag var helt paraliserad i en microsekund. Tills jag kollade bakåt och såg den där joggaren med sin hund. Vilken lättnad det var.

För fy sjutton gubbar, vad läskigt det hade varit om det varit den dära jättestora landlevande fisken. Tänk om den kidnappat mig  kanske till sveriges regering. 
Och där hade Reinfeldt fått peta på mig, Bodström fått peta på mig och den dära Kristian som är moderat som var på besök i våran skola för några dagar sedan. Han hade också petat på mig. 

Usch, vilka läskiga tankar jag hade fått vid det ögonblicket.

Tänk, om eran käre bloggskrivare inte överlevt denna kväll. Tänk om jag hade suttit i hundratals olika bitar, som varit irriterande för jättefisken att rensa bort från tänderna. Och eftersom fiskar inte har armar kan dom heller inte använda tandpetare. Så några av mina hundratals väl tuggade smådelar kanske suttit kvar i jättefisken käft för alltid.

Hade ni då kommit på min begravning, kära bloggläsare? En begravning där man inte hittat min kropp, för att jag var som bortblåst i en sciens-fiction-saga.

Hade ni det? Hade ni ägnat en tanke åt en död pôjkvaskers korta liv?
Jag bjuder er på Alladin-choklad om ni gör det.

Jag bjuder härmed in alla mina bloggläsare till att få komma på min begravning. Alla får komma. Om ni vill veta hur min begravning kommer bli så får ni läsa ett tidigare blogginlägg jag skrivit som heter "Månens begravning i punktform".

/Månen.