Ikväll sker det. Inte just ikväll, men om några dagar. Då lämnar den här bloggen sin barndom och beger sig in i vuxenlivet! Den här bloggen fyller ett år om bara typ 10 eller 11 dagar, beroende på om det nu är 30 eller 31 dagar i oktober. Jag vet inte.

Men när vi kommer in i november månad, då fanimej har den här bloggen vuxit. Jag förväntar mig såklart att bloggen ska ha 3000 besökare i timmen, när den tar det här stora steget! Och helst vill jag bli bjuden på lyxmat av ädla herrar. Kanske ryska, ädla herrar.

Ryssar är alltid så rika. Dom bor i husvagnar av guld och dricker olja som läskeblask. En ryss ska inte bara få sitta där och bara sörpla olja dagarna i sträck! Jag ska tvinga ryssen att skänka mig en tårta av champagne samt ett flak fridlysta räkor! Sedan blir det kalas så det heter duga!

Grattis, blogg. Du är härmed nästan vuxenförklarad! Njut nu av den ynka barndom du har kvar. Smek dina barnsliga kamrater, för om bar 10 eller 11 dagar blir du klassad som pedofil för den sakens skull. Om elva dagar tvingas du även dricka kaffe, supa dig redlöst berusad, skaffa flickvän och ha bostad. Sedan måste du skaffa dig inkomster och kraftig skäggväxt.

Sorgligt, bloggen. Men ska man bli vuxen måste man bankemig göra det ordentligt. Och kom ihåg att hustrumisshandel inte varken är manligt eller vuxet. Kommer du nu ihåg allt? Då syns vi om 3 år, då även jag blivit vuxenförklarad!

/Månen.

Min dikt, som man hittar i föregående inlägg är bara ett test. Jag skulle se om jag kunde rimma på saker.

Det är inte verklighet. Jag är inte en fjantig diktargosse som spenderar 37 timmar i veckan genom att klura ut häftiga tankar som rimmar. Jag är en gosse som planerar hur vi ska bevara Sveriges kultur, hur fiskar simmar lämpligast och fixar boenden åt gatubarn som bor i soptunnor.

Jag är alltså INTE en poetisk fjantgosse.

Här hade jag förut en dikt. Men den dikten är för fjantig, har jag kommit på. Så jag tog bort den, och ersatte den med den här tokfestliga texten.

Pappa är ibland på solskenshumör, och så är han värmlänning. Ville bara visa det..

Skolan flyter inte på särskilt bra, har jag kommit på. Skolan lutar lite. Den smakar lava och kaffesump. Alltså jävligt varmt. Så varmt att man bränner sig, och det är ju inte bra. Är skolan verkligen bra för en 16-årig Måne som jag, då?

Skolan har aldrig varit min grej, faktiskt. Den är rätt tråkig och traska till, varje morgon. Jag utesluter mina tankar om ett bättre liv i Nangiala, vaknar (dock ofta försent) och beger mig till skolan, ytterst motvilligt. Både fötterna och dom två hjärnhalvorna jag har turen att mamma en gång införskaffade åt mig säger nej, medan mitt sinne för etik och moral (som jag tror ligger nedgrävt någonstans i höger armhåla) beordrar en stackars skoltrött gosse som mig: Gå till skolan, din inbitske flingtuggare! Dina skolktankar och "fara-till-Nangiala-tankar" passar bäst hos en svetsande hiphopar-hårdrockare i Åstorp med en tokfestlig hatt, vilket bevisar den svetsande skåningens urfjantiga klädsmak!  

Så är det varje dag. Jag försöker frenetiskt skaka av mig moralen, men den hänger efter mig som en blåval på norska kusten. Jag brukar bygga mig en koja av två blockflöjtar och mitt överkast, för att utesluta farbror Moral, som varje dag påminner mig om att skolan är någonting man måste gå till, för att göra farmor och mamma glad. Jag måste gå på ett sablarns gymnasium för att en dag kunna ge efternamnet "Molander" en fin klang.

Molander måste vara ett efternamn som patriotiska presidenter uttalar korrekt, i fredstal för Albanien. Annars kan man lika gärna skjuta skallen av sig från början. Blir man inte känd, kan det lika gärna kvitta. Man kan inte tänka sig ett liv som den vanliga medelsvenssons dystra kattmat-tuggarvardag.

Keep on sträva of the perfect life on earth. Live in peace with ya' nature, and brush your teeth. Then ya'll be the svärmorsdröm you allways wanted to be.

/Månen.

Mörkret faller över det lilla minisamhället Skåre, tillhörande Karlstad kommun. En ensam pojkspoling sitter, dag för dag, och skriver ned sin självbiografi med hjälp av ett svart tangentbord, en blogg och en snubbe som skriker häftigare än vad en klusterbomb kan prestera i längdhopp.

Snubben heter för tillfället "killen-som är sångare i Kings of Leon-snubben". Men tangentbordet är det samma som det alltid varit, och även bloggen. Mörkret har i alla fall fallit, och pojken sitter vid sin blogg. Han smälter nästan av allt syre han inandas, och solen värmer inte. Solen är för tillfället kall, för den befinner sig på andra sidan jorden.

Det tycker jag är fräsigt. Att kyla regleras beroende på vart någonting befinner sig. Är det samma sak med frukter, kanske? Jag menar, för att visa hur stor solen är så brukar en del knasbollar använda frukter i sina planetarium. Funkar frukterna även som värme, eller är frukten bara en frukt, och inte en mindre planet? Om en kiwi flyttar till Piteå, blir det då plusgrader i det annars så nedfrysta pingvinparadiset?

Luftfuktighet är ju dåligt. Här sitter jag och tänker på saker som inte är realistiska. Jag tror inte ens på det jag tänker på. Det är som att sitta och prata om jultomten för 23-åringar. 

Därför skrev jag inte detta inlägg i ljugform. Jag hade kunnat ljuga ihop en historia om att det är så att frukter är mindre planeter. Nu gjorde jag inte det. Nu drog jag bara ihop någon fjantig teori, för att få förklara den för er. Inte för att ni skulle tro på att det är så.

Så är det när man skriver blogg. Man avskyr ibland sin omgivning, och ger dom därför ett dåligt blogginlägg.

/Månen.

För att få er att förhoppningsvis missa mitt förra inlägg, som var megakasst, ska jag nu faktist avleda er.

Jag säger bara såhär: Jag avskyr gymnasium, så in i Norden. Jag önskar jag kunde hoppa av, och bli fiskrensare i Norge. Norge ligger i Norden, men Island hör inte till Scandinavien.

Läs det här, skit i inlägget under. För min skull.. Snälla?

/Månen.

Det var längesedan någonting revolutionerande hände, så jag tänkte bli rebell. Jag måste hitta någonting värt att kämpa för bara.

Ska jag kanske fördjupa mig i politik, och bli miljöpartist? Eller ska jag signera böcker i någon storstad? Det är drastiska alternativ, men något måste man ju kämpa för!

För att ge er ett vettigare alternativ, så har jag kommit på att jag ska utnämna mig själv till volleybollspelare, för att sedan trycka ned Sveriges volleybollspelare så att dom tappar självförtroendet, så att jag sedan kan bli den bästa volleybollspelaren. Sånt är revolution! Perfekt! Nu har jag ju en taktik för sjutton!

Eller, så kan jag göra det på det enkla viset. Jag kan bränna upp alla jag ogillar. Rebelliskt, taktiskt och mordiskt! "Iskt" är allt en bra avslutning på ord, tycker jag.

Ska kanske framhävningen av bokstavskombinationen "iskt" vara något jag bör kämpa för, i min karriär som aktivist inom revolutionerande föreningar? Just det, föreningar. Finns det revolutionsföreningar, eller måste jag beblanda mig med 60-tals-hippies för att få någon chans att inte behöva sköta hela fadderullan i ensamhet? Finns det någon där ute i stora mörka världen som stöttar mig, om jag störtar monarkin och beblandar mig med talibaner, för att jag vill trycka in förståelse i människor om att "iskt" är en avslutning på ord som är finnemang?

Hippies, om ni är med mig, ring mig på min mobil! Jag ska bli den värsta rebellen som finns, och jag ska verkligen kämpa för min sak.

Nej. Nu förlöjligar jag mig själv. Att kämpa för något så urfjantigt som "iskt" är under min värdighet. Jag fortsätter fankingen i min normala bana som slapp, oduglig tonåring. Tills vidare, så vidare jag inte kan gå vidare, och hitta ett skäl till att kämpa vidare för någonting jag tror på,  som det krävs en vidareutvecklad kapacitet för att stå emot en stenhård fight för. Och så vidare, och så vidare.

God natt, blå, blöt hatt.. /Ya Moonlanda'.