Skolan flyter inte på särskilt bra, har jag kommit på. Skolan lutar lite. Den smakar lava och kaffesump. Alltså jävligt varmt. Så varmt att man bränner sig, och det är ju inte bra. Är skolan verkligen bra för en 16-årig Måne som jag, då?

Skolan har aldrig varit min grej, faktiskt. Den är rätt tråkig och traska till, varje morgon. Jag utesluter mina tankar om ett bättre liv i Nangiala, vaknar (dock ofta försent) och beger mig till skolan, ytterst motvilligt. Både fötterna och dom två hjärnhalvorna jag har turen att mamma en gång införskaffade åt mig säger nej, medan mitt sinne för etik och moral (som jag tror ligger nedgrävt någonstans i höger armhåla) beordrar en stackars skoltrött gosse som mig: Gå till skolan, din inbitske flingtuggare! Dina skolktankar och "fara-till-Nangiala-tankar" passar bäst hos en svetsande hiphopar-hårdrockare i Åstorp med en tokfestlig hatt, vilket bevisar den svetsande skåningens urfjantiga klädsmak!  

Så är det varje dag. Jag försöker frenetiskt skaka av mig moralen, men den hänger efter mig som en blåval på norska kusten. Jag brukar bygga mig en koja av två blockflöjtar och mitt överkast, för att utesluta farbror Moral, som varje dag påminner mig om att skolan är någonting man måste gå till, för att göra farmor och mamma glad. Jag måste gå på ett sablarns gymnasium för att en dag kunna ge efternamnet "Molander" en fin klang.

Molander måste vara ett efternamn som patriotiska presidenter uttalar korrekt, i fredstal för Albanien. Annars kan man lika gärna skjuta skallen av sig från början. Blir man inte känd, kan det lika gärna kvitta. Man kan inte tänka sig ett liv som den vanliga medelsvenssons dystra kattmat-tuggarvardag.

Keep on sträva of the perfect life on earth. Live in peace with ya' nature, and brush your teeth. Then ya'll be the svärmorsdröm you allways wanted to be.

/Månen.