Ofta känner jag att skriva av mig, gällande hur mycket jag gillar en kvinna här på jorden. Men eftersom jag sett så många varnande exempel på människor som fått en töntstämpel av kärleken undviker jag det. Till exempel vet jag en gosse som slutade spela handboll, för kärlekens skull.

Jag vet dessutom dudes som sålt sina hundar, kastrerat sina barn, designat möbler som ser ut som en kiropraktorer och människor som snusat för kärlekens skull. En sådan tönt ska jag aldrig bli. Däremot ska jag äta näringsriktig mat och ibland hacka Riksbankens datorsystem - För kärlekens skull. Nä. Det ska jag mest göra för att det är skoj. Måste bara lära mig lite om mjukvara, hårdvara, ectoplasma, fältmatlagning och sånt där, först.

Ni kan i alla fall få förstå att jag fastnat för en kvinna stenhårt i ett klisterhav. Och nej, jag skriver inte detta, enbart för att jag vet att hon ibland läser min blogg. Nä. Jag skriver det inte heller för att skryta om att jag faktiskt har en flickvän... Jag skriver detta för att jag länge velat uttrycka någon form av kärlek gentemot en annan människa. Det har legat undertryckt, inom mig, dunderlänge. Jag har liksom bara velat skriva av mig, någon gång, eftersom jag knappast pratar om det annars. Eller skriver om det annars. 

Tönten ska aldrig få släppas ut, har jag tänkt. Den kan gärna få sitta där, inlåst bland mina organ, och laga mat av alla känslor. Men nu bjöd jag in ytterligare en matgäst. Världen utanför mig.

Nog pratat om matgäster, töntar och kärleken. Här ska dammsugas råttfällor inför helgens råttfällemässa. Jo, just det. Jag arrangerar en råttfällemässa till helgen. Jag tänker bidra med nyputsade high-tec-råttfällor gjorde av elastiska kolfibrer. Produkten har jag utvecklat själv, och den heter Hamstertrap V70 (som Volvo V70, fast en råttfälla). Andra utställare på mässan kommer direkt från husdjursmässan, för att visa upp diverse katter och marsvin. Självklart slakats alla husdjur som kommer innanför portarna. Katterna ska bli goda snacks till bålen, och hamstrarna behöver jag för att demonstrera min nyutvecklade råttfälla.

Jag har även bokat Joe Labero och han den där snubben som spelar barberaren i Sweeny Todd. Han den där deppiga snubben. Mycket andra nöjen utlovas, bland annat en rutchkana gjord av återanvända tegelstenar, en äkta prosituerad kvinna i bur från Thailand (bur från Thailand. Får ej tolkas som att kvinnan är från Thailand), en bomb gjord av kroppsvätskor och dessutom en uppfinning som ger råttorna cancer, efter att de dött i råttfällan.

Andra saker jag ska göra i helgen är att springa Tjurruset utan att vara anmäld, så rebellisk som jag är. Idag har jag även jagat glassbilen några kilometer, för att köpa dyr glass. Man kände sig som en jägare som går back av att sälja älgkött, för att ett gevärsskott kostar mer än en älg, ungefär. Det var allting ni hörde om råttfällsmässan, jägaren och kvinnan.

Föredrar fred i akvedukten där jag bor, åtminstone för natten. Tack på förhand!

Sjömanslivet gör det till ett mysterium att stå på mina ben, och fokusera på det stillastående livet. Jag tvingas fokusera på att hålla blicken fixerad. Livet känns festligare såhär, så jag tror att jag flyttar till en båt. Jag lyssnar på en man som blivit intrasslad i pianosträngar. Det verkar ju inte helt kul, åtminstone inte om man jämför med att sova i en båt för resten av livet.

Vad finns att berätta? Mina tänder gulnar inte längre i den strand av plackpartiklar jag samlat på mig genom åren. Jag har nämligen gjort en tandblekning! Nej. Icke. Ibland måste man ljuga om att det hänt spännande saker, för det har faktiskt inte hänt så spännande saker. Jag har varit ute och seglat med fyra kamrater. Kraken tog oss inte. Mer kan inte sägas.

Eller kanske kan jag berätta om grillningen i solnedgången, när klipporna nästan åt upp fören av min båt, eller att plocka kantareller och göra sås? Sånt lockar inte. Och det finns heller inget syfte att skriva ned det, eftersom mina minnen lagras i min lagerhylla ändå. Varför fylla era lagerhyllor med struntprat?

Vad har hänt med mina tankar som var så fascinerande, förr i tiden? Vuxenlivet är en taskig jävla bil som kör runt i skolkorridorer och dödar barn. Mina tankar som jag hade som barn, alltså. Jag var fortfarande ett barn när den här bloggen startades, första november 2007. Då var jag en söt, aningen rebellisk gosse med tankar som kan välta en buss full med kineser från Nigeria. Idag är jag en gosse som har tankar ungefär lika stora som en halv burk senap.

Ändå finns det en tid, för längesedan, som jag hatar mer än tiden idag, jag hatar den mer än smör i Småland. Jag tror att jag ska publicera en text, som jag skrev om den hemska förpubertala tiden. Tiden jag helst raderar ut ur mitt liv, tiden då jag trodde man byggde kärleken på märkeskläder och tiden då jag förbannade min mor för mitt godissnatteri ur skafferiet. Tiden då jag strävade efter att bli sämst i världen.

En reflektion av det minne jag skapat
Jag är grabben jag länge har hatat
Det finns en tid, före denna epok
Jag var ung, dum och äcklig. Förlåt
Men minnen går att manipulera
Transformera, förinta eller halvera.

Men tiden formade mig faktiskt ändå
Det är lätt att ta till sig, men svårt att förstå.
Utan den gosse jag för längesedan var
Skapades inte vraket som lämnades kvar.

Vrak ligger orörliga på havets botten
De skadar ingen, de höll aldrig måtten.
Vrak klarar inte av att det finns ett förflutet
Lätt att förstå. När de sjönk blev det slutet.

Återigen ser jag spegelbilden vinkar
Den säger adjö, försvinner när jag blinkar.
Och visst tackar jag dig, du metall och glas
För du överger mig, glömmer bort vad som sas.
Minnen försvinner, och ibland är det bra
Förbannat bara, att det värsta stannar kvar.

Tja dudes. Jag ska ta på mig seglarkepsen imorgon. Imorgon ska jag nämligen bege mig ut på Vänern, och segla mig alldeles mätt på engångsgrillade vänerfiskar. Alltså, jag ska segla till en ö, slå upp en engångsgrill och fiska fisk. Med kamrater. Vi döpte resan till de stora piraternas sista resa. Vi ska bli Karibien på sjuttonhundratalet, fast med vänerfisk och seglarkepsar istället för massvis av mord och äckliga plusgrader som gör det alldeles för svettigt att tänka på guldklimpar och massförstörelsevapen, så som sablar och krut under nageln. Det räcker med ungefär åtta plusgrader, en festlig keps och vänner.

Kanske plusar jag på sjöjungfruar, havsanemoner, sjögurkor och Kraken i spektaklet, men det får vi se vid resans slutskede. Mord och rån har ännu inte planerats, men man vet aldrig vad fem sluga kumpaner kan hitta på, tillsammans i ett gult skepp. Vi kanske blir sysslolösa, och dödar någon skeppare eller två. Om någon placerar ett kryss i någon ensam skeppares bröstkorg, då kanske vi gräver upp hans bröst, i hopp om att hitta någon skatt. Antagligen hittar vi inte mer än ett svart hjärta och ett par svarta lungor. Ensamma har svarta hjärtan, har jag fått lära mig. Och blir man ensam så röker man, därav svarta lungor. Men man kan ju ändå alltid hoppas att någon grävt ned en skatt i denna man!

Vi lär fånga en kopiös mängd fisk, när vi lever som pirater, för pirater lyckas undkomma det som övriga skeppare aldrig undslipper. Mögliga skeppsskorpor. Men pirater, såna som vi, vi kan allt fiska fiskar större än en mindre ocean. Alltså vänerlaxar på cirka 800 gram.

Piraterna ombord har fått en order att aldrig svika sin kapten, vilket morgondagen till ära faktiskt är jag. Så om jag dödar Kraken imorgon, då blir jag ännu mer respekterad. Alltså kan min tappra besättning inte begå myteri under piratresan, för jag är expert på att slakta dunderstora bläckfiskar. Hoppas bara jag träffar min Krake. Om han stöter på mig så blir han stackars Kraken.

Mina förhoppningar inför denna fantastiska resa går att beskriva med en ölkran, fast med kolsyrad dryckyoghurt istället för öl. Så bra kommer resan bli. Jag kom förövrigt på ett skämt förut, på naturkunskapslektionen. Såhär går det: Atomer är som ryssar. Fulla när de är åtta.

Vi läste om atomer, och att deras yttre atomskal tycker att de är fulla när de har åtta atomer i sina yttre skal. Där fick ni förklaringen. Sådär tråkigt pappig kan jag vara ibland!

Nu åter tillbaka till drömresan som jag har framför mig. Vi ska springa på vår ö, vi ska bli jagade av leoparder på vår ö, vi ska elda sopor på vår ö, vi ska dra strumpor genom näsborrarna på vår ö. På vår egna ö - där är vi helt enkelt fria.

/Ya piratemoon.

Det är svårt att konstruera såna här texter, nu för tiden. Antagligen beror det på att jag bränner hjärnceller likt en fiskare bränner sin fisk när han försöker laga mat. Eftersom det aldrig är jäntor som fiskar fisk, får de stå för matlagningen. Jag gör mig bara dummare för varenda dag, och jag gissar att det är ganska dåligt att vara dum, när man har en framtid att försöka passa in i. Framtiden kräver människor som bevarat sitt förstånd. Det är de människorna som blir någonting.

Fy fasen vad kul det vore att ta de få hjärnceller jag har kvar, och packa ned dem i en väl vadderad säck, för att sedan packa upp dem där jag ser ett behov av dem. Till exempel ett tillfälle, då någon ska lära mig att flyga. För flygträning krävs hjärnceller, för att jag ska kunna adaptera informationen och göra mig flygkunnig. Det krävs också några enstaka hjärnceller för att förstå att man inte ska flyga till solen, med vingar gjorda av vax, som den där bibelsnubben gjorde. Fast egentligen kvittar det antagligen om jag faller från solen.

Jag borde verkligen bevara det enda jag har att tro på. Förståndet går hand i hand med framtiden, så om jag inte bevarar förståndet, så stannar jag tiden i hela världen. Eller så har jag, genom min obegåvning, uppfunnit tidsmaskinen. Vilket i och för sig vore fräsigt, för 90-talet var mer spännande än dagarna man lever nu.

Just nu tänker jag lite, att jag idag är en konservburk som inte ska ätas förrän julafton 2078, men tyvärr halkade jag på en konserburksöppnare. Så att jag ruttnar nu, av depressionen, innan 2078 ens börjat närma sig. Att öppna en konservburk, innan man tänkt äta maten, tar bort själva funktionen i en konservburk. Meningen var att jag skulle bevaras, ge mig själv chansen till ett perfekt liv som ornitolog eller som simlärare åt rika barn i Schweiz. Nu blev jag Heinz baked beans i en gatubrunn.

Hösten slog mig hårdare än vad julmusten smakar piss om man tillsätter diskmedel.

Sov med din vän.

The Moon is down, again. Welcome, day and sunshine.

En ny tid har etablerat sig, och den tiden ligger framför oss. Åtminstone mig. Pokerepoken. Då vi pokerrävar förlorar allt vi äger, det är först då vi ger upp. Jag kan gå med på att förlora allt jag äger, förutom henne. Det är okej. Fattigmanslivet känns mer äventyrligt. Spänningen i rikemanslivet ligger i poker.

Vi ska spela idag. Insatsen ligger på tjugo kronor, men inte ens sigienare vet hur många matcher som kommer spelar ikväll. Kanske förlorar jag 80 kronor eller halva frugan. Kanske vinner jag ett JAS-plan eller en fotbollsplan. Allt av värde går att lägga som insats, men helst hoppas jag att någon lägger något lag från NHL-ligan i potten. Det vore inte helt fel att äga några professionella hockeyspelare. Och man kan sälja såna lag för flera miljoner kronor, har jag lärt mig.

För övrigt ska vi dricka Coca Cola och äta chips och så. Sånt som trevliga gossar gör på trevliga fredagkvällar, då man nyss slutat jobbet. Jag ska kanske dricka Coca Cola redan nu. Men det svider att betala för Coca Cola, speciellt när jag behöver pengarna till pokerspelandet. Synd att jag inte har min frigolitbit som är ungefär som "Pojken med guldbyxorna", fast man kan tömma frigolitbiten på Coca Cola istället för pengar. Den är en oändlig källa av Coca Cola, den där frigolitbiten. Jag undrar hur den fungerar...

Annars, så var jag ute med hunden nyss. Den ömsar skinn och har snart fått ett nytt skinn. Hoppas det blir leopardskinn!

Någon konstig slags hinna, som känns ungefär som fruktköttet i kokad apelsinjuice, har lagt sig framför mina tankar. Jag känner mig blockerad och aningen rik. Men det är nog kul ändå, tror jag. Att vara jag idag.

Sega, trötta tankar släpar sig förbi fruktköttshinnorna ändå. De sipprar förbi likt blåsippor muntrar upp en varg när den gett bort sitt liv till en familj med en alkoholiserad pappa. Blåsippor är inte duktiga på att muntra upp vargar som bestämmer sig för att bli sällskapliga husdjur i dysfunktionella familjer.

Om en alkoholiserad pappa säger "kom voffsingen", och menar en varg, då blir vargen arg. Den vill heta tuffa saker som "Warlboff", "Woofie" eller "Ayoul". Men med en alkoholiserad fader i familjen så blir det lätt att fadern struntar i vargens vilja, och kallar honom för Voffsingen ändå. Voffsingar är gyllenbruna cockerspanniers med öron ner till svansen, inte tuffa kampmonster som slåss till fenan fastnat i en allt för stor mussla.

Stora musslor, det är grejer det. Om man slår en sån på kinden, så kan man låsas in i musslan för alltid, och sedan dränker musslan dig. För alltid. Sånt där är så otäckt att prata om, när man tänker efter. En sådan fruktansvärd död, ändå. Att bli dränkt, för alltid, av en mussla större än en palm på fyra meter.

Jag kanske borde sova. Jag ska ju satsa på att vakna upp till morgondagen, för att bli en ännu mer förmögen man. Jag är ju än så länge kortväxt, och rikedom mäts inte sedlar. Det mäts i hur många centimetrar ögonen för tillfället är över havet. Därför ska jag snarast möjligast bosätta mig på något fint fjäll och äta hormoner.

Förlåt för mina allt för dåliga tankar den här dagen. Jag skyller på fruktköttet, ni vet.

Peace.

Misären släpar mig i asfalterade, vågräta skåpsluckor med igelkottsskinn som pryder dess präktiga trä. Igelkottsskinnet gömmer asfalten, asfalten gömmer skåpsluckorna och skåpet i sin tur döljer några knäckebröd. Det är så jag känner just nu.

Jag känner en enorm saknad. Jag arbetar och tjänar kosing inför framtiden, men jag är fortfarande ledsen. Jag saknar framtiden. Framtiden innebär några veckor framåt, men den lämnar mig i en så fruktansvärd nutid. Jag funderar på att slå mig själv medvetslös nu på fredag. På fredag har jag min sista arbetsdag, och då har jag tjänat 4410 kronor.  Efter det att jag gjort mig förtjänt av lite kosing kan jag lika gärna bli medvetslös, för jag gillar inte sån här evig väntan som ligger framför mig.

Jag väntar på en flicksnärta som gärna får komma hem, men tyvärr slukade England henne för några veckor sedan. Några outhärdliga veckor bakåt i tiden, och än har jag några veckor kvar. Jag behöver henne, annars friteras mina ögonglober av alla tårar som blir sånt där gult klet på morgnarna. Eller nä, jag gråter inte. Det gör jag inte.

Men man kan väl säga att jag känner mig som ett Monopolspel som egentligen bara behöver någon som spelar skottkärran men hon är mjölk. Det är ju ingen idé att gråta över spilld mjölk i ett Monopolspel, för där kan man inte vara mjölk. Man kan vara skon, skottkärran, hunden, bilen, båten och allt det andra. Men man kan inte vara mjölk.

Hon kan inte vara mjölk. Därför kan den heller inte spillas, och därför kan jag heller inte gråta. Nu är hon frånvarande. Jag är ett Monopolspel, men hon är mjölk.

Det här blev lite invecklat. Det jag menar är att mjölken står i kylskåpet, inte bland Monopolpjäserna. Det gör mig nedstämd att veta det här.

Däremot vet jag också att man kan skulpturera mjölk till vad som helst. Till exempel en sko, en skottkärra, en hund, en bil, en båt och allt det andra. Bara man fryser mjölken.

 Mjölk är bara känslor och saknad och ett minne av henne, men jag vet att hon finns där, i kylskåpet. Jag ska bara låta tiden öppna kylskåpsdörren och släppa in min mentala istid till dig, sedan skulpturerar jag dig till alla mina spelpjäser. Ger dig struktur, och du slipper vara en något så abstrakt som en längtan.

 Tiden är barmhärtig. Den låter mig få dig tillbaka till spelplanen. Om två veckor blir du en konkret, skulpturerad mjölk-skottkärra. Samt skon, hunden, bilen, båten och allt det andra.

/Månen.

Vi syns i kapellet, du vet, källarluckan under mattans högra hörn. Det var det sista jag hörde.

Jag håller på och gör en affär med en gosse. Vi kör undergroundstilen, så det ska vara lite hemligt, lite farligt och lite mystiskt. Går något snett står mitt liv på spel. För det är ju så, när man gör affärer under kyrkor i hemliga källare. Droger och politik är det enda som man kan göra affärer med så hemligt. Min affär handlar om en cykel.

För som ni vet, kära trogna läsare, så blev min cykel söndersparkad av huliganer från Hammarö Utbildningscenter. Men om vi vill få in lite mer spänning, så handlar min cykelaffär dessutom till viss del om att korrumpera Lars Ohly (Vänsterpartister bryr sig inte om pengar, så jag fick använda farmors fiskgratäng som muta), för att Lars Ohly ska hålla en hemlighet hemlig. Jag korrumperade Ohly skattefritt.

Larsa och jag blev vänner under mina mutförsök. Han tyckte att farmors fiskgratäng var så strålande underbar att han frågade om han möjligtvis fick bli kapitalist, och massproducera denna fiskgratäng för att sälja i regeringshuset till skyhöga priser. Jag sa till Ohly att han har ett ansvar som den Vänsterpartist han faktiskt är, och att det vore olämpligt att plötsligt sälja fiskgratänger där.

Han kontrade med att han skulle få monopol på att sälja fiskgratänger, och att monopolet gör honom starkare som kapitalist. Jag tackade och bugade. Bara Ohly kan hålla min hemlighet, så får han vara hur mycket kapitalistsvin han än vill.

Åter tillbaka till affären. Cykeln skall köpas, nu när alla mutor är klaffade. Jag mutade även några småpojkar som såp mig dricka folköl offentligt. Jag sa åt dem att det var besk läskeblask. De trodde mig inte. Jag gav dem några folköl, och de blev nöjda. Så fortsatte jag att sitta där på min bänk. Såg stjärnorna och somnade.

Nu ska jag till kapellet och få den här affären klaffad. Fast först ska jag äta fiskgratäng. Nä. Lasagne. Jag ska bara inhandla en tunna arsenik och en revolver. Sådant kan vara bra att ha, när man gör såna här skumraskaffärer. Går något snett, kan jag alltid skjuta eventuella vittnen, eller förgifta människor som bär på andra människors hemligheter. Som Lars Ohly, till exempel. Såna där Vänsterpartister går bara att förinta med gift.

Olof Palme offrade sig för att de rödgröna för alltid skulle bli immuna mot skott. Efter det att Olof Palme fått sina paltor rödfärgade blev det en start på en ny sorts människor. De som föds som socialister föds också med ett kraftfält, skyddade av Olofs röda blod, och de dör inte i lättaste taget. När de väl dör, så dör de gemensamt. "Alla ska med".

Alla socialister är moderskepp. Spränger man ett, så spränger man moralen i ett helt land. En framtidstro på "gemenskap" dör ut, likt en baguett drar sin sista suck när den fastnar i ett element.

Det slog mig att jag inte kan förgifta Larsa med arsenik. Min flicka är röd. Inte kan jag spränga moderskepp, om "alla ska med". Då förintar jag det jag älskar mest av allt. Larsa får ta väl hand om mina hemligheter, helt enkelt. Så slipper jag eliminera tron på gemenskapen.

Låt mig säga "Det var det det, mina vänner". Nu ska här handlas vapen och cyklar!

/Månen.