Påskafton har guld i mund, som det heter. Och idag är det påskafton! Jag ska bara gå och fråga min mamma en sak... Om hon någonsin hört talas om någonting som heter "påskbrasa". Ett lustigt påfund jag lärde mig alldeles nyss från en västkusting.

Nu har jag frågat. Svaret var att sånt inte finns. Alls. Så antagligen är det någon som dragit mig vid nosen, eller så finns det inte i Karlstad. Min mor hade inte ens hört talas om det, i alla fall. Västkustsbor är lite konstiga, ibland. Ljuger om såna saker, liksom!

Igår var det vackert väder, kan jag nämna. Om någon nu vill lägga det på minnet, så får denna någon nu göra det. Om denna någon vill. Jag ska snart klä mig fint, för jag ska ut och svettas. Jag ska åka longboard en mil, för att sedan gå på finkalas! Jag är glad över att det finns festligheter i världen, som T ex kalas. Kalas gör mig mer kalasig och glad. Men det finns också hemliga grejer som gör mig fruktansvärt glad. Det finns nog ingenting som gör mig gladare än det hemliga. Men en del av Månens glada äventyr är hemliga, faktiskt.

Glädjen är hemlig, kompisar! Och snart har jag den skäggväxt jag eftersträvat sedan dagen jag fyllde fem år, och märkte att män inte bara har hår på skallen!

  
Inatt hade jag som sagt var en liten överraskning för min härliga kamrat Wilhelm Forsnäsgård. Sedan drog vi och såg på två filmer i en privat biograf, ägd av Värmlands Filmförbund. Vi har tillgång till det eftersom min kamrat Wilhelm är så häftig att han faktiskt är medlem där!

Vi såg på två filmer, men vi insåg fort att vi skulle kunna göra bättre filmer än så! Vi hade enorma planer! Fast, jag ljuger. Vi såg bland annat på Trainspotting, och den filmen är nog det bästa som någonsin gjorts!  Men i alla fall, vår egna film handlade om müsli som hade en zombieeffekt på den som åt det eller fick en müsliförpackning intryckt i ansiktet. Det blev en spännande skräckis! Tror jag... Vi kunde inte regigera den där, nämligen!

Men efter det var det dags att sova. Vi sov i biografen, först med ryggen över armstöden, och sedan skedade vi armstöden istället. Med kroppen hängandes i luften. Så jag sov lite som Babylons hängande trädgårdar, fast jag var inte en trädgård. Och jag flög liksom lite mer inatt än vad Babylons fjantiga krukväxter någonsin gjort!

/Månen.

PS: Jag kladdade ned en liten bild på hur jag såg ut, när jag försökte imitera Babylons hängande trädgårdar inatt. Jag somnade sådär i två timmar, och blev utsatt för det som Wilhelm kallar för "minussömn". Jag förlorade två timmar, istället för att känna mig utsövd av den sömnen som biografen erbjöd.

WOW! Jag minns inte att det är jag själv som skrivit det förra inlägget som skrevs! Alltså, inlägget innan detta! Vad kattsingen är jag för minnesförlust-drabbad vindtätare egentligen? Hehe. Det är typ en praktikant eller en robot som skrev det. För jag minns det inte.

April, april. Jag minns det visst, ju!

Nu sitter jag här och ska snart överraska en Wilhelm. En dyr överraskning, som har kostat mig 100 kronor och femtio öre. Han fyllde år förra fredagen, och tyvärr hade jag inte chansen att kalasa med honom då, för jag glufsade sex franska rätter med en annan mycket speciell människa.

Så nu ska jag överraska. Förra veckan så fick jag ett erbjudande om att lägga hundra kronor för att han ska få en gitarr. Idag lägger jag istället 100 kronor och femtio öre på en annan överraskning. Och förra veckan sa jag att jag inte hade råd med 100 kronor till gitarren. Denna vecka har jag alltså råd med 50 öre mer. Vet inte hur det gick till, men rikedomen slog mig som en kypare med nackskada.

Nä. Än är jag inte rik, och jag förstår inte varför jag plötsligt kunde bränna 100 kronor och femtio öre på en överraskning. Fast, egentligen hade jag bara räknat med att det skulle kosta cirka 72,50. Jag vet inte vad som gick snett, i ärlighetens namn. Men, det finns en positiv grej med detta! Jag har pyntat ett bord med påskliljor och Wilhelm blir antagligen glad. Han och hans lockar.

Det här är en bra överraskning, tycker jag själv. En fantastisk sådan. Läglig till både Danmarksdiskussioner och firandet av påsklovet. Som plötsligt bara kom.

Påsklovet bara steg på, precis efter att jag varit en hel natt med åtta av mina klasskamrater på Sätter. Vi spenderade fjorton timmar där, och gjorde bara en övning som tog ungefär tre minuter. Löjligt!

/Ya Moon!

Jag uppskattar att det fanns människor som aldrig gav upp hoppet om att den här bloggen skulle resa sig ur askan. Det var en fantastisk glädje att få uppleva en gammal kär vän, som snokade upp mig. Den jäntan måste verkligen ha tagit mig på allvar, trots att jag aldrig någonsin varit allvarlig. Förutom en gång, då en snubbe dog.

Den här bloggen brann upp en dag. Fick några huggtänder i hjärtat och släpades åtta mil efter en häst, utan hjälm. Ja, varken bloggen eller hästen hade hjälm. Den totaldog, men återuppstod. Och att det kan finnas någon som fortfarande kikar in här, trots att den fått en dödsförklaring, det är ungefär som att besöka ett hem där döda människor skriver dödsannonser och hoppas att någon döding ska leva och skriva livsannonser. Helt plötsligt. Trots att dödsannonsskrivarna skrivit sina annonser i ett tjugotal år.

Ja, jag vill tacka dig, Karin Ekman. Att du fortfarande hade ett hopp om den här bloggen betyder ju att du trodde på den. Det här är fantastiskt. Och jag funderar på att komma på din studentfest, faktiskt. Du är en så bra vän, nämligen!

För att du trodde på mig.

/Månen.

Vi tog oss en slurk, och slutet har inget slut, sa förpackningen som slöt sig runt mjölken. Mina läppar vidgades en aning, och ett hålrum blir synligt. Sakta fuktar munnen min gom, och jag slurpar och njuter. Några klunkar, och ett leende sträcker sig över ansiktet. Denna vita produkt dricker jag hellre än flytande guld. För flytande guld är smält. Därmed också fruktansvärt varmt.

Jag pratar om mjölk. En gång, för längesedan så skrev jag om mjölk. Men det var förr. Nu är nu.

Förut var jag på en konsert med ett band som hette Esmu. Fast, egentligen är det inte ett band. Det är en klass. Men Esmu låter nästan som ett band. Ett finskt. I det här finska bandet spelade både en tysk och en norsk. Tysken heter Birger och norsken heter Norsken. I alla fall är Estét-musiker duktiga på vad dom gör. Fast kanske lite för mycket dödsmetall, åtminstone i just den klassen.

Dödsmetall är en musiksmak där man ska vara alldeles hård och blank och man ska kunna tillverka verktyg av artisterna, plus att man ska dö. Lite dålig musiksmak, tycker jag. Annars fint.

På Esmus konsert spelades också mycket vackra saker. Till exempel akustiska gitarrer i lugna, fina tempon. Sånt gillar jag. Då kan man i sin hjärna tänka att: Vad lugnt allting är. Här kan jag sitta och slurpa en fin kopp kaffe med hälften grädde. Och kanske socker. För det här tillfället, med akustiska gitarrer och kvinnoröster, det är någonting att vara lugn till. Här bör jag sitta mer än vad jag bör göra frasiga våfflor.

För det är våffeldagen idag. Men jag lyssnar hellre på kvinnoröster kompade av akustiska gitarrer. Inte för att det är fel på männens röster, men kvinnoröster har en mer lugnande effekt.

Jag sover. Snart. Fast jag sov förut. Det var fint att sova. Jag blev alldels pigg, och redo för mat och kväll. Jag sover inte för att jag blir alldeles lugn, för att en kvinna spelar gitarr och sjunger bredvid mig. Nä. Så är det icke. Kvinnornas röster försvann, i och med att jag gick från konserten för några timmar sedan. Jag sover för att det är natt.

Och: Idag var det våfflor i skolan. Plus att Roffe sköt upp ett prov, och tyckte att påskpromenad är löjligt.

/Månen.

Eftersom jag är lite dålig på att lägga in bilder i inlägg, gör jag det inte idag heller. Jag tycker att ett ord säger mer än tusen bilder, nämligen. Ungefär.

Summering av dagen: Jag har en konstig smak i munnen. Det känns lite som att jag slickat i mig snigelvätska hela dagen. Fast egentligen har jag bara druckit saltad mjölk. Men smaken är konstig och gör mig lite illamående, ungefär som en avföringsspya kan få näsan att kvälja. Man blir liksom... Illamående av det som är äckligt. Och smaken i min mun är som snigelvätska.

Men nog om smaken. Jag har varit med min trevliga kamrat Jocke. Vi diskuterade jobb och klasskamrater vi inte tycker mycket om. Det var fint, och jag kände att badet blev bra.

Jo, jag badade idag. Med min klass. Vi hade riktigt brandmansmod, eftersom det är vad man förväntas ha i min klass. Vi tog till oss det modet som krävs för att kunna springa in i en brinnande lavaklump, inlindad i gasbehållare och toalettpapper, för att kunna dyka ned i denna kalla utomhusbasäng. Vattnet var nollgradigt, och ryggmärgen kastrerades långsamt. Kylan bet sig in och skapade ett övertryck i kroppsnedkylarvätskan, så jag exploderade lite, och tur var väl det, för jag tänker mig ofta att explosioner är varma. Och i och med min explosion klarade jag att simma en längd i bassängen, eftersom jag tänkte att jag ändå var varm.

Dessutom hade vi lektion i snusk och samlevnad. Jag satte några spelpjäser i öronen och låtsades som att det regnade. Tanten var dödstråkig.

/Månen.

Förintelsen är nära, kamrater. Jag missar chanser till jobb, likt ett enkelspårigt tunnelbanesystem missar kunder som inte bor där spåret ligger. Fasen. Jag hade någon slags chans till ett jobb, men jag kom inte in på konferensen, för att jag inte hade tillräckligt fin slips. Det var någon slags utbildning/jobbintervju, men eftersom min slips var i fel färg så fick jag alltså inte komma in.

Jag känner mig värdelös. Det är bara tanken på mina framtida barn, som kan rädda mig nu. Älgått, som är min favorit, han muntrar upp mig nu, när jag är så nere, så nere. Hans fina, lockiga hår får mig att att fortsätta leva. Tanken på att jag reser iväg på fredag gör också denna veckan värd att leva. Jag ska nämligen resa till alla människors drömmål.

Efter att jag siktat mina rågkakor, så far jag. Jag ska bara mala ned mina malar och fukta mina frukter, sedan är jag på kanske mitt livs trevligaste resa. Nu tänker ni som känner mig; Vad fasen, grabben, du var ju i Sälen förra veckan. Då tänker jag: Ja. Men jag är en grabb som gillar att resa, speciellt när resan är den bästa resan i världen.

Då tänker ni: Oj, vilken bra resa. Men varför? Då säger jag: Jag ska åka longboard längst en alldeles kustig kust, plus en orsak till som är alldeles hemlig. Åh, vad kul, hoppas jag att ni tycker. För det tycker jag, nämligen.

Jag ska dessutom hälsa på en grabb som jag tycker är lite festlig, där. Han heter Japon, och jag har en gång, i ett impulsivt flyktförsök, försökt spela TV-spel med honom. Det gick inte vägen. Istället fick jag diskutera slagsmål och hästdressyr med det andra könet. Plus att jag fick avslöja min favoritfärg.

/Månen.