Igår släpade jag mig fram, som ett överkört djur som blivit dödsförklarat, trots att det bara vill hem till sina barn och bjuda på flingor. Egentligen.  Benlös och blek, stod jag där, med mina revben fastnaglade i lastbilsdäck.

Alltså. Jag var trött, igår. Jag jobbade som nattvakt, i någonting så tufft som hamnen. I alla Kalle Anka-serier så är det i hamnen som all kriminalitet sker. Så är det tyvärr inte i Karlstad. Det händer ingenting, förutom att en gammal gubbe beskyller min kollega för att sova under vaktpasset. Natten är spännande, men tröttsam. Och nätter bli automatiskt mer spännande om någon får för sig att kasta brandbomber mot nästintill sovande vakter. Vakter, som jag.

Och dessutom har jag någon konstig förkylning, som gör att jag nyser blodsmak. När jag nyser så känns det som att jag snorklar i ett slakteri, ungefär. Det är en konstig åkomma. För att ta bort slakterisnorkelturen ur hjärnans smaksystem, så sörplar jag juice. Med ananas och apelsin. Ananas är en fantastisk grej, som man kan baka paj på, har Malins mamma lärt mig. Nu äter Malin hallonpaj.

Malins mamma är snäll och kristen. Men det går väl hand i hand, det där. Förutom när protestanter ska slå ihjäl katoliker, och vice versa. Då är man osnäll och kristen.

/Moonlander in the darkest night.

Händelserik helg, må jag säga. Firade valborgsmässoafton fast på ett tåg från Göteborg till Karlstad. Kom fram till Karlstad 21:30, när jag egentligen skulle ha varit i Karlstad 19:40 ungefär. Men väl framme i Karlstad så blev det liv i kajutan. Då jädrans samlades ett stort gäng, och vi gled sakta genom Karlstads gator. Vi hade nog ganska trevligt, och just då var jag på topphumör.

Dagen efter det, så åkte vi iväg till bondemarker. Och sov. Det var en skön sovstund i bondemarkerna. Efter uppvaknandet var det söndag, och jag och gossarna gled ut. Där tappade jag en fotboll och hittade en  yxa. En yxa är mer värd än en fotboll, men yxan var trasig. Så det var lite dåligt ändå.

Vi traskade några kilometer ut i skogen, och byggde en fin liten koja. Jag drack cider, som jag faktiskt lyckats köpa själv. Alltså ser jag ut att vara arton, nu för tiden. Faktum var att jag ville ha min 2,25:a utköpt av min kamrat Jocke, men jag glömde bort min egna kod till kortet som jag lånade ut till honom. Men eftersom jag glömt bort min kod, så fick Jocke alltså visa legitimation istället. Men eftersom kortet var mitt, så behövde jag mitt leg. Alltså visade jag fram mitt leg, till mitt kort, och fick min cider.

Nu har jag dessutom en överraskning till världen. Den avslöjas efter att den överraskat lite, bara!

/Månen.

Jag har alltid tänkt att smärta går att hemlighetshålla, men vissa personers mödrar ser tydligen sådant bättre än tyngdlagen är på att kasta svävande föremål i backen. Just nu är jag hemma från Göteborg, för att en grillkväll lockade, och för att magen verkade glömma bort det. Sitter hemma med magsmärtor och tänker på en studentfest som jag ska på. I Dalarna!

Och visst, jag hade ju kunnat grilla hamburgare utan magont. Det hade ju egentligen varit trevligare. Men att sitta under flera kilo filtar, tillsammans med Karlstads trevligaste ungdomsgäng och studera stjärnor, när staden reflekteras i älven. Det är inte fel. Det finns ett fel, en sån natt. Magont.

Som jag nämnt hela det här inlägget, så har jag alltså magont. En obehaglig grej, det där. Speciellt när det är ett askmoln över Island. Askmolnet är en magdödare. Att media bara nämner strandsatta flygresäner, när Månar har magsmärtor, är det verkligen schysst?

Jag tänker att om jag fryser ned min mage lite, så slipper jag smärtorna, för att magen är vätskefylld, tror jag. Om jag sedan slår på magen med ett hårt föremål, till exempel en melon, så spricker isen. Sprucken is är smärtfri is, enligt forskare!

Kreativiteten flödar ej, när magsmärtor får mig i konflikt med tankarna. Bör tankar eller elaka magontsmonster prioriteras?

Nu till något nytt. Min mentor bygger upp en starkare relation med mig. Han ringer mig stup i kvarten och undrar om vi ska ta en fika. Han bjuder. Jag har magont och tackar nej.

Visst var det längesedan, men det kan ju bero på att jag skjutsar likbleka, liggande människor på hjul hela dagarna. Att ha hjul, och för alltid vara liggande, verkar ju lite smålyxigt. Dessutom upplever dessa gamlingar en otrolig lyx - Bajsa på platsen man befinner sig på hela tiden. Mitt i sängen! Massvis av plus på kanten finns med detta levnadssätt. Maskiner tuggar åt dig, du får ha urinet bekvämt i en påse bredvid sig, man får ha flera olika hål i kroppen till olika praktiska skäl, och om en fluga bygger ett bo på dig så är det någon annan som fixar bort det från dig!

Ja, sjuttioplusare med hjärtfel, det skulle man vara! Lyx i överflöd och omsorgsfulla invandrare som torkar stjärten på en, om man inte orkar, det är grejer det. Man kan till och med låtsas-inte-orka, så gör de det åt en!

För äldrevården är jättelyxig här i Sverige. Men egentligen borde vi visa medlidande åt dessa stackars skröppliga pinnar, bestående av två revben och några gråstarrar och hjärntumörer, och avliva dem.

Okej, jag praktiserar på Sjuktransporter, Göteborg. Därav all min erfarenhet om spinkiga demensoffer utan speciellt mycket framtid. Jag tror nämligen inte att någon är villig att erbjuda dessa krakar varken jobb eller sysselsättning. Att ruttna utanpå, för att ruttna innanpå först 23 år senare verkar ju helnice. Borde man verkligen satsa på att hålla dessa ruiner vid liv? Kanske gör man det för att de är K-märkta. De har ju trots allt upplevt andra världskriget, liksom.

Nog om gamlingar. Sjuktransporter sysslar inte bara med att frakta skört gammalt gods. De skjutsar även femåringar med hjärtumörer, vilket är ganska tragiskt, eftersom femåringar ofta är oskyldigt små. Men visst, man kan väl låtsas att de deppiga tänker på just detta - Att femåringar faktiskt dör.

Sjuktransporterna kör nämligen deppiga snubbar också. En snubbe såg ut att försöka ta livet av sig mentalt, om han bara haft den lasern som han försökte framkalla genom sin mentala själdestruktivitetskraft alla superhjältar på Psyk har. Laserpricken som gör att man dör på pricken.  Precis var som helst. Önskedrömmen. 

Alltså, en superkraft som man bara önskar att man har, om man antingen är 70-plusare med hjärtstopp, bröstcancer och fått huvudet bortamputarat, eller om man bara är deppig. Den här superkraften finns alltså inte inbyggt i de suicidiala.
Synd, ändå. Levande är en belastning för vården, nämligen. Döda kräver knappt några resurser alls. De är så billiga, så billiga.

Tur att de deppiga är deppiga för att de tänker på dödssjuka femåringar. Så snälla de är, de deppiga.

Det är egentligen ganska mycket att hänga läpp för, det där med allt för korta liv. Så kanske borde jag ägna de döende barnen en tanke, och gå med i de deppigas bokcirkel, för att studera självmordstekniker och begravningsbyråers broschyrer dagarna i ända.

Barn dör. Synd.

Den här veckan har jag upplevt cirka tjugo halvdöda människor. Om man lägger ihop de halvdöda, och gör dem till heldöda, så får jag alltså tio döda. Wow. Jag har alltså upplevt tio lik den här veckan!

Månen tänker på döden nu. Tanken var så inbjudande förr. Nu är den ovälkommen. Jag blir lite sentimental. Fast åt det andra hållet. Allt var inte bättre förr.

Peace.

Dagarna flyter på som sån där dressing man har i french hot dogs. Jag har praktik i Sunne, och jag trivs som björnen i båten, som det heter. Jag får uppleva livet som en riktig brandman, och släcker bränder bättre än vad morgondagen är. Morgondagen innebär en resa på tre veckor, på västkusten, med både vackra hav och ett annan otroligt vacker... Sak. Äh, jag kan lika gärna erkänna vad för sak det är. Det är ingen som läser min blogg nu för tiden ändå.

Den vackra saken är en flicka. Vackrare än havet och bättre än en longboardtur där. Vid havet. Därför packar jag inför min livs bästa resa. En resa som kommer innebära både ambulanser, vackra flickor, västkust och longboard. Vart tog min gamla bloggskrivarstil vägen, tänker ni? Det undrar jag med. Tiden placerade mig på en flotte och lät mig drunkna eller flyta med. Fanns ingenting att göra åt saken.

Helt plötsligt blev jag en romantikerpojk, som sjunger vackra visor för vackra flickors mammor. En sån som har alldeles röda bröstvårtor och sötsliskig röst, ni vet. Jag började prestera. Försökte se en framtid inom mig själv. Därför, kamrater, blev jag den jag aldrig förväntades vara.

Ihåliga igelkottar blev främmande. Vuxendomen sopade undan surrealismen.

Nädå. Den finns i mig. Be bara om det!

Peace.

Dag ett på praktiken innebar svarta näsborrar och en jädrans trevlig dag. Om man tar madrassen som jag i detta läge håller på att förstöra med mitt stolsben för att göra ett försök att sota min näsa just nu, då hittar man kol. Kanske en kolgruva. Kanske blir jag värdefull för kolföretagare i Manchester, om årtalet varit cirka -62. 1962. Känns som kolrikedomarnas land!

För jag åkte iväg, 07:02, till norra Värmland. Sunne, rättare sagt. Där fick jag fika med en trevlig tatuerad kille, vid namn Tony. Vi fikade oss fram till ett larm. Han sa "Ja, inte fan hônner dä nô i Sunn". Men tydligen valde högre makter att prisa mig med en brandolycka ändå. Ett skjul med massvis av verktyg och ved brann ned. Om jag varit en bättre släckare hade jag släckt den, och kanske räddat ett vedträ eller två, med mina rökdykarförmågor som jag ännu inte äger.

Jag lurade Facebook att mina näsborrar blivit sotiga under dagen, för att jag praktiserar som sotare i Sysslebäck. Det var ett kul skämt, tycker jag.

För övrigt har jag fått ett lyckans besked, som påverkar både mig och mina närmaste tre veckor, samt bloggens framtid inom samma tid jag nyss nämnde. Tre veckor, alltså. Jag vet nämligen inte om jag vågar skriva inlägg, när jag är inneboende hos människor som kanske hatar att pojkar slurkar internetkraft med dagliga uppdateringar. Jag får väl betala för mig.

Betala för er, kamrater. Det är vad jag tvingas göra. Men, som sagt var, jag har en brevlåda, och om vänliga själar går dit dygnet runt, helst stora köer, och skänker 4,50 var, så klarar jag mig så bra att jag kan uppdatera det här satans bloggskrället, samtidigt som jag kan ägna mina välgörare en tanke.

Peace.

Tystnaden som lägger sig i rummet, efter att kamrater gått härifrån, är tystnad som trycker sig ned i rummets allra tystaste tomhet. Tystnad som ändå syns i tomheten. Men jag dämpar denna fruktansvärda tystnad, för jag vill bara uppleva den när jag ska sova. Så därför sätter jag på Thåström och njuter av mitt otysta liv.

En skön pajsare skulle blåsa av en filminspelning, nyss. Han tänkte polisanmäla inspelningen, för att den höll på längre än 00.00 Dåliga nerver, eller så var han bara inte en problemlösare. En problemlösare hade stoppat fuktiga trasbitar i öronen och låtit dom trevliga ungdomarna fortsätta.

Jag sitter ofta och undrar, när jag skriver. Ser jag ointellektuell ut när jag skriver "dom" istället för "de" och "dem"? Ni får ursäkta mig, för att jag är en sådan loser, men det är faktiskt så att mina förpantade svenskalärare aldrig lyckas lära mig det där. Jag hatar att vara en människa som andra människor har rätt att se ned på. Lär mig de och dem, så skänker jag dig min blogg. Kära människa.

Jag vet faktiskt icke vad som bör skrivas längre. Kanske att skäggväxten börjar arta sig, och att jag kanske kan bli en konstnär om jag tilvlerkar penslar av allt hår som blir över vid rakning.

Då kan jag säga att jag gjort målningar själv. Av mig själv och av mig själv, i två olika benämningar av "av mig själv". Fast, då måste jag fixa färgen ur mig själv också. Jag ska tänka lite... Hm. Jag saknar blått, men annars har jag grundfärgerna. Röda och gula kroppsvätskor finns det gott om. Om jag kunde på något vis konservera ett blåmärke utan att tvingas öppna det, då skulle jag ha blå färg också.

Om man öppnar ett blåmärke så blir det rött, för det vet jag. Förra gången jag försökte måla en kopia av Skriet, så slog jag mig själv på knät med en enorm bokhylla, för att sedan försöka ta ut det blåa ur mig själv. Jag misslyckades. Det blåa i mig själv stannar i mig för alltid. När man är blå på engelska är man blue. När man är blue är man nere. Jag är inte nere längre. Nere är jag när min blogg är nere. Min blogg finns nu.

Men, vi kan väl låtsas lite som att jag har blåheten i mig, för någon gång i framtiden bör jag bli blue igen. Då kanske det är bra att jag inte kan göra en grundfärg av mig själv, om jag vill bli ledsen någon gång igen, för att känna på hur det är. När jag glömt bort ledsamheter. Om jag gjort grundfärg av min ledsamhet så finns den inte kvar. Dåligt!

Jag vet inte vad jag pladdrar om nu. Kanske beror det på att jag slickade i mig lite chips förut. Förvirringschips. Eller kanske är det så att jag skriver tankar som inte får plats, som jag inte kan få ut i ord, för att orden bara blir konstiga... Fel?

Ord.

/Månen.

Nu sitter jag och tänker på en sak här. Jag städar rummet, och då tänker jag på städrelaterade saker. Just nu tänker jag på att människor som har så rent hemma hos sig att dom kan hälla ut maten på golvet och slicka i sig, är ofta dom människorna som faktiskt inte äter med maten på golvet.

Alltså, människor som äter på golvet är antagligen dom snubbarna som inte städar rummet alls, lever på socialbidrag och har som favoritsysselsättning att studera dammfläckar i taket 12 timmar per dag, då dom inte kollar på TV-shop eller 80-talskomedier. Om dessa socialbidragssnubbar hade haft som favoritsysselsättning att städa, så hade det varit ursäktat att dom åt sina fiskpinnar med parkettgolvet som tallrik.

Men just dom människor som faktiskt har det så städat hos sig, det är dom som faktiskt äter med kniv och gaffel, med tallrikar på bord. Dåligt! Vi borde ändra på det! Rikemansfolket ska ned på golvet för att få sin näring! FÖR SJUTTON!