För att hon sa att det bara tog fyrtiofem sekunder att läsa mina inlägg så ska jag slå tillbaka. Jag ska skriva det längsta inlägget i världshistorien, för att fler tårar ska slippa spillas. Jag torkar sönder av vätskeförlust när jag är tvungen att gråta över att ingen lägger ned särskilt mycket tid på att läsa mina inlägg.

Jag ger er härmed en revanch. Jag kommer tillbaka, ganska plötsligt och ganska kortvarigt, men det här inlägget ska ändå slå tillbaka. Få er att gråta, istället för att jag ska behöva göra det. Ni ska gråta över att ni inte orkar mer. Ni ska aldrig orka läsa det här inlägget. Det ska bli som en tillplattad och utsträckt redan lång fotbollsmålvakt som fastnat på ett högt berg med handleden. Där ska han sitta och dingla. Och så långt ska mitt inlägg bli.

För snart brinner era ögon upp, eftersom man måste läsa det här inlägget med en hög fart. Tappar man farten så måste ögonen besiktigas, och det har man minsann inte tid med. Inte om man ska kunna läsa det här inlägget.

För att dryga ut med lite extra sega grejer så kan jag ju inleda med mitt liv. Mitt liv går som en fastspikad bräda i en spikfabrik som tillverkar spikhål som inte går att fylla med plugg. Okej, livet leker, men är inte särskilt intressant för er åskådare. Om man nu kan kalla bloggläsare för åskådare. Okej, ni ser mitt liv, men får en lite vinklad syn. Jag är nämligen en lögnare, och då gillar man att få saker att låta lite festligare än vad de egentligen är.

Men livet. Vi kan väl ta livet, för att jag återigen ska hamna på det där spåret. Ja, det där spåret som handlade om att göra ett inlägg så utdraget det bara går. Jag spenderade min första sommarlovsvecka vid Klarälvens delta. Och visst fasen hade jag passionsfruktsoda med mig. Sedan blev det visst Peace and Love, och ja... Det var väl kul. Jag såg några band och gjorde lite saker som hör festival till.

Nu jobbar jag. På ett lager, mestadels av tiden. Ibland är det kul. Ibland får jag köra truck.

Nu ska jag kanske snyta mig. Nä, jag är inte förkyld. Jag ljög - återigen. För att få mitt liv att verka lite festligare än vad det egentligen är. Nä, jag ska alltså inte snyta mig. Det var bara ett försök att få mitt liv att verka vara ett stort jädra kalas.

Och visst är livet kalas. Eller kanske ljuger jag igen. För en lögnare kan inte komma ifrån det där med överdrifter. Kalas finns bara på fina dagar. Och ibland är inte kalas ens roligt. Men, jag har faktiskt firat midsommar under tiden jag var borta. Och det var faktiskt ett kalas. Det här kalaset är faktiskt ingen lögn. Jag åt sill.

Men om vi spolar tillbaka tiden ett dygn så har jag badat. Om vi tar det dygnet, så kan jag säga att jag jobbade med att putsa tältduk för att avsluta dagen med ett litet bad med kamrater och lite päronsaft. I tisdags gjorde jag chiliwok. Det uppskattades. Senare den dagen mumlade min mage lite. Den ville inte bo i mig idag, sa den. Jag sa att den var tvungen. Den bubblades, bara för att jävlas. Jag skrattade lite åt den. Ett lite osäkert skratt, för jag var inte säker på att ett skratt gentemot den skulle föra den på andra tankar.

Magen hämnades lite, men det gör ingenting, för jag lever som en ungkarl nu. Jag bor ensam hemma och så. Äter ur samma tallrik som jag gjort sedan i söndags. Det är faktiskt rätt härligt. Det där med att inte diska.

Och just nu borde jag ta tillfället i akt och länka mitt gamla inlägg "http://moonlander.bloggagratis.se/2007/11/02/341127-spara-disk/". Inlägget heter alltså "Spara disk!". Och som ni märker, så tog jag faktiskt tillfället i akt, och länkade en gammal goding. En av Moonlandes riktiga godingar. På den tiden jag låg på topp, då jag inte var en avdankad tonfisk i ett alligatorhav.

Nu skriver jag saker jag inte vet någonting om, egentligen. Jag vet nämligen inte om avdankade tonfiskar ligger på alligatormenyn. Men det är i alla fall ibland bra att känna sig fri som en fisk, även om det handlar om en avdankad tonfisk. Vi kan väl i alla fall kalla mig för glad.

För visst är jag glad. Den här lite monotona tonen jag använder mig av i det här inlägget är bara ett sätt att fylla ut med så mycket skrift att er hjärna förbereder ett fuskbygge mellan ögonen och hjärnan. Detta fuskbygge är en snabbkoppling, som snart ska falla i bitar. Hjärnan vill gärna ha information, men helst inte den här informationen. Däför anställer den gärna fuskbyggare, så att det här lätt ska gå sönder. Hela inlägget ska raderas, så fort era ögon slutat fokusera på min text.

Men vad är jag, egentligen? Jag snubblar, fast jag bara är en manet. Och det roliga med maneter är att de inte har ben. Jag faller på tanken att jag snart ska snubbla - trots att jag är benlös.

Det är ungefär så jag beskriver dagens inlägg. Låter bloggen falla isär, för att den imploderar. Överexpanderas. Tänjer ut mig själv. Jag är en luftballong.

All den här texten skapar ett engelskt ord för mig. Satisfaction. Med svenska ord kan vi kalla det för hämnd. Jag hämnas för att ni en gång övergav mig. Och slutade tro på Moonlander.

Ty jag har inte sett en kommentar sedan Månen gick ned.

Peace.

Nu har jag inte bloggat på länge, på grund av att jag har kramp i vänsterarmen samtidigt som jag skriver det här nu. Eller för att jag inte har några byxor på mig. Jag vet inte. Det har hänt mycket, i alla fall. Min vän låg på sjukhus för en longboardolycka, jag har upplevt kycklingsallad med ärtor i och jag lurar nu mina vänner att jag är en flicka på elva år.

Hur kan jag ha hunnit med så här mycket, egentligen? Jag har till och med hunnit med ett Varbergsbesök och några oklippta gräsmattor som jag sedan klippt. Och tjänat kosing som sjutton! Jag känner för att bjuda på ett lite småstort kalas, för att jag är så rik. Jag har en underbar sommar framför mig! Men jag måste sätta sprätt på tillvaron lite snart, innan jag går under. För skolans sista vecka är (som ni trogna bloggläsare redan vet) någonting jag gärna protesterar mot. Förra året gjorde jag en sömnprotest, där jag åkte långbräda hela natten istället för att sova, för att sedan komma trött som en möglande giraff med lårbenscancer till skolan!

Och mjölk slurkar jag fortfarande, likt alligotorslakerier i Västindien konsumerar indiska kycklingrätter på lunchrasterna. Trots att min bästa vän nästan blivit mjölkdietist!

Fezt ligger i luften. Peace out!

Det finns två anledningar till att orka blogga. Den första anledningen är följande: Man har för mycket att göra, så det finns ingen tid för en liten bloggverkstad. Den andra orsaken är: Det händer absolut ingenting, så därför finns det ingenting att skriva. Och den tredje orsaken är alltså: Man orkar inte.

Bloggtorkan beror på en lustig kombination av alla tre, faktiskt! Lite smålustigt att det kan hända så mycket och samtidigt ingenting. Men det händer så mycket saker som är så tråkiga att skriva om! Typ jobb, skola och sömn. Det är ju inte vidare intressant.

Man vill ju höra om våta tonåringar, flämtandes och nakna. Nakna för världen. En sådan öppenhet är alltid glädjande. Och flämtandes och våta för att de haft fruktsodekrig i skolmatsalen. Sånt som alltid intresserar!

I mitt liv händer ingenting annat än att min kompis förblöder, utan att någon egentligen bryr sig. För det är så man gör, när det bara är övning. Han förblödde bara ungefär lika mycket som man bör bry sig om att någon hemmabyggare byggt sitt avlopp av PET-flaskor, istället för metall, betong, blod och tårar.

För det är ju så vi vill ha det. Allting ska vara perfekt. Perfektionism, det är någonting man sliter för. Ungefär som farfar. Farfar älskar perfektionism. Men perfektionism kostar pengar. Därför är man mer ekonomisk om man bygger sitt avlopp av PET-flaskor (även om man går miste om panten, för att etiketterna blivit alldeles nedbajsade efter en vecka). För man tjänar faktiskt in panten, om man bara petar bort perfektionismen en aning.

Tårar och blod har man inte alldeles för mycket av. Och läskkonsumtionen i Sverige täcker nog behovet av PET-flaske-avloppen, som hela Sverige bör satsa på, om man vill ha ett framgångsrikt, ekonomiskt Sverige!

Ett tips till er hemmabyggare: Täta rören med jäst. Jäst är dunderbilligt!

/Månen.

Jag åkte buss förut, och då blir det ofta att man sitter och tänker. Inte för att tanken är ny, men jag tänkte... Vi ungdomar, vi gör ingenting annat än raserar. Raserar det som morfar kämpade så mycket för. Inte bara morfar, utan allas morfarar. Vi protesterar inte mot någonting annat än att vi tycker det är orättvist att man inte får ha mössa i skolan. Så vi kämpar för att vi ska få ha vår mössa i skolan.

Och en lärare är genast en diktator om den beslagtar din mobil, som du använder för att störa lärarens lektion. Du anmäler läraren för misshandel, för att lärarens hand rörde din, när hon beslagtog din mobil. Och det konstiga är att det är du som har rätt, för läraren har ingen talan. Och skolaga förbjöds 1958. Vi blev ju civiliserade då. Lärare har ingen makt över någonting, eftersom människor från förr kämpade för rättigheter för elever.

Elever anmäler allt en lärare gör mot dem, för att sätta dit dem. Lärarkåren/misshandlarna. Hela skiten ska spärras in, för att du inte riktigt lyckades få Godkänt på matteprovet, och vill få ut din hämnd. Sverige tror på dig, precis som det forna Sverige trodde på rättigheter.

Rättigheter som man idag som elev tar för mycket för givet. Men de från förr, de trodde på det de kämpade för. Idag spelar vi arkadspel igenom skoldagarna, och kvar finns ingenting att kämpa för, förutom de I-landsproblem jag nyss rabblade upp. Vi måste ha rätten att få ha vår mössa på, vi måste få ha våra mobiler, vi måste ha skolmat och  vi måste ha studiebidrag. Rättigheter är för fjantar. 

Bidrag är till för pensionärer, för sjutton. De som faktiskt trodde på det Sverige det faktiskt blev - Ett helt land som går på bidrag!

Elevråd. Klassråd. Rättigheter till elever. Vad är det till för? Att blockera inlärning i Sverige? Någon slags mediacensur, fast tvärtom. All kunskap om allting försöker skolan trycka in i våra pubertala skallar, men vi vägrar. Coca Colas nya läskeblaskkorkar är mycket mer intressant än skoluppgifter, så därför startar vi en Facebookgrupp om läskeblaskkorkar istället. Lärarna är chanslösa, när Facebook regerar klassrummet.

Vi censurerar vägen till framtiden. Vi låter drivkraften inom oss ungdomar dämpas för att vi hellre äter fuktig chokladglass med sockrade flingor och sörplar läskeblask, för att WoW dödade vårt ego, vår framtida arbetsidentitet och vår instinkt som ungdomar faktiskt bär på - Revolution.

/En... Hm. Seriös Måne, som råkade bli lite för seriös, men som kommit fram till att skolan idag är... Ungefär som ett dagis i ett berg, med oskyldiga bisonoxar som dagisfröknar, och vi är inte indianerna längre, utan cowboysen. De onda!

Dagen. Återigen en dag. Att berätta om. Fast jag orkar inte. Kanske var det längesedan jag gjorde någonting annat, än att berätta om en sabla dag.

Jag väljer den här dagen att undvika dagar. Att berätta om. Undvika dagen. Kanske ska jag berätta om hur fruktansvärt fint det ska bli med Peace and Love? Att jag springer runt och är i extas inför den dagen. Men Danmark blir coolare. Jo, just det. Jag ska till Danmark i sommar. Med kompisar. Vi har ett tält, tillsammans. Det är redan ganska trasigt, och det har bara använts en gång. Men jag ska få mina kamrater att punga ut för det, ändå. Det kostade mig nämligen tusen riksdaler, och tusen riksdaler är inte pengar som man gärna vill lägga på ett tält. Själv.

Förut försökte jag ladda ned lite, också. Det gick inte som jag trodde att det skulle gå, för The Piratebay var tydligen inte villig att öppnas idag. Som hemsida. Underligt. Jag har börjat lyssna på några ganska coola ålar, och då vill jag gärna ha dem på mp3:n. Eels, heter de.

Annars kanske jag kan säga att min vän Kastanj Fihrman startat en egen firma. Kastanj-firman heter den. Fyndigt, tycker jag, eftersom han ändå heter Kastanj Firhman. Och då låter hans firma ungefär som hans namn. Asfestligt!

/Månen.

Jag sitter och funderar på kalas. Att ha kalas. För att det regnar. Protestera mot otrevliga saker, som regn. Regn idag, åtminstone. Idag, då jag ska måla båt och så. En snabb protest blir det. Jag har inte råd, bara. Det är det.

Idag får bli en lördag som jag inte sprätter iväg en enda krona. Det blir bra! Jag ska känna mig fri som en fågel, utan pengar som flyger iväg. Fast om jag är en fågel kan jag fånga pengar som flyger iväg, så just idag hade det ju inte gjort någonting om mina pengar flugit iväg.

Jag måste fixa paraply och hårtork, typ. För att kunna måla en båt i ett sånt här regn. Och min vän Josef ska på kalas idag. Men inte jag. Hoppas att båten inte blir fuktskadad av all ensamhet. Snart ska jag fixa allt som jag sagt att jag ska fixa i flera veckor. Jag måste bli en sån som fixar saker. Typ som luffaren bredvid Rasmus, i Rasmus på luffen. Han verkar vara en händig man!

Vad bör fixas till en sån här dag, då? Mina gamla tankar. Det är någonting som jag verkligen måste ta tag i. Var tog dom vägen?

Ingen aning.

Flera flugor traskade runt i en båt
Det var påsk, och ägg? Dom åt.
Världen var vacker idag. Sol?
Mer mulet. Sol ibland. Cool!
Men vad gjorde då dessa insekter?
Deras affär hade gått bra. Intäckter.
Alla flugor ingår i en hemlig sekt.
Ingen vet om det. Det är perfekt.
Allting är en  väldigt hemlig ritual
Gå i båt. Båten är en smittad val.
Egentligen dansar våra sexbenta vänner
I en alldeles festlig dans. Som bränner.
Bränner i varenda liten flugkroppsdel
För valen brinner. Den är smittad av mjältbrand. Därför brinner den. Och därför kan flugor dansa och så. För att i hemliga sekter så dansar man till saker som brinner. I detta fall en val, som drabbats av mjältbrand. Och man brinner om man har sånt. Och det är påsk, och det finns ägg.

Peace.

/Ya Moon!

Jag blev stampad på tår som blöder varklumpar och gråter. Man brukar säga att man trampar på ömma tår. Mina tår blev avkapade av klackskor med dubbla blyvikter. Någon stal min cykel, min nya, begagnade cykel. Min skönhet. Gröna Eriksson, heter cykeln. Det är alltså någonting jag älskar otroligt mycket. Gröna Eriksson.

Att stjäla den, för att sparka sönder den och lämna den i ett dike, alldeles ledsen och allén. Är det ett schysst öde för en cykel att gå till mötes? Skulle inte tro det. Om jag inte hade hittat den, så hade Gröna Eriksson rostat i sin pöl av tårar.

Orättvis är världen, men kanske beror det på dålig karma. Jag är ju trots allt en utrpressare, enligt enstöringar i Hagfors. I övrigt har dagen varit bra. Nej. Jag var ledsen, och åkte longboard. Longboarden heter Anna oftast, och ibland heter den Sofia, men det är mest dom dagar som dom bytt blommor i blomlådorna vid torget.

Att sparka sönder någonting, som någon älskar. Är det schysst? Imorgon ska jag campa och arbeta. Det kommer bli kul. Jag ska bland annat testa en ny grej. Öl.
Mina vänner har köpt longboards. Dom är ännu inte döpta. Kanske ska dom döpas till någonting som mina vänner älskar. Hoppas inte att dom döper sina longboards till Malin.

/Månen.

Återigen ska den modiga Månen sträcka på benen, en hel natt. Ströva runt i områden, som enligt Kalle Anka-serier är fulla av sattyg och spänning. Nattögonen bör kopplas på, och tröttheten får vänta. Att vara nattvakt är fint. Skattefritt, och så. Det blir man ju glad av!

Nätterna trycks ofta in i mig, min själ och min hud och så. Det är småmysigt, om man gör det på en måndag. För natten sitter i mig hela dagen, och ofta innebär natt trötthet. Trötthet är inte allt för bra att ha i skolan, och om natten sitter i huden så spökar den lite med mig. Ibland med hjärnan. Får mig att hallucinera om brinnande pinnar och koltrastar i kolugnar i kolsvarta förhållanden.

Och apropå färger. Idag bajsade jag blod. Brunt toppat med röd vätska. Det såg ut som en kladdig kaka med lösningsmedel och ett mord, ovanpå. Ungefär. En sak till, som det såg ut som, var tarmfel. Eller det hade sett ut så, om man tänkt som en läkare. Eller att jag kanske ätit vassa snigelskad, tillverkade av rakblad och att sniglarna kanske bytts ut mot taggtrådsmaskar. Ungefär.

Jag är en sjuk människa. Trött, sjuk, men rik. Rikare, åtminstone. Jag behöver alla små slantar som kan tänkas smita ned i en pojkes ficka. En pojke som fyller arton i år, och då kan gå på krogen. Dricka mig så berusad att jag stapplar runt i mina egna magsafter, för att jag byggt en trappa ned i magen. För sånt kan man göra om man blir för full och är arton år. Det vet jag.

/Månen.