Jag är väldigt trött nu, efter att ha varit med om en väldigt rolig men också lite slitsam lägervecka i Norge. Jag var på ett underbart läger på en fin ö några mil norr om Oslo, med massvis av fina människor från Norges motsvarighet till SSU. Vi grillade, spelade volleyboll och diskuterade både svensk och norsk socialdemokratisk politik.
Jag åt dessutom en hel låda ananas, för att jag diggar ananas.

Jag paxade soffan en gång, och då fick jag spela vilka TV-spel jag än ville. Det var rätt nice medan jag satt och vräkte i mig all ananas som jag packat med mig. Jag hade packat väldigt mycket ananas, för jag har hört att norrmännen inte har den frukten i sitt land. Fast det hade dom tydligen, men jag var nöjd med min nedpackade ananaslåda ändå.

En annan skön grej som hände, var att det dök upp någon konstig lekledare, som anlände med båt. Han gjorde lägret väldigt spännande, och han kom på någon rolig krigslek. Det var lite som en blandning av kurragömma och att leka cowboys/indianer. Eftersom han var lekledare, bestämde han att han var den enda som fick vara cowboy... Det var lite tråkigt, tyckte jag, men vi hade faktiskt väldigt roligt ändå.

Sedan kom det massvis av andra lekledare, och så var man tvungen att åka ifrån ön. Jag hann inte ens säga hejdå till mina nya vänner. Det var lite synd. Fast lägerveckan var ändå proppfull av roliga aktiviteter, och den sista leken levde sig verkligen alla in i! Det var roligt att uppleva en sådan leklust även upp i senare tonåren. Jag trodde bara att det var jag som var full av lek och stoj som artonåring!

Jag satt och tänkte på det där med att om man hittar ungdomens källa, varför då pensionsspara? Och ska man ens gå i pension?

Att ha en offentlig dagbok gör den inte mindre effektiv för mig att använda som en analys av mitt eget liv. Eller jo, kanske en aning, eftersom alla mina hemligheter inte avslöjats. Men annars kan man se tillbaka ända till år 2007, och se alla mina tankar. Jag funderar ofta på om jag blivit vuxnare med den tid som passerat, och jag kan nog bekräfta min misstanke. Nu, dagen efter en av mina bästa vänners artonårsdag, inser jag att jag är en del av samhället. Jag har anställning, körkort, flickvän, dricker kaffe halv tio och tre och har inte längre ett så roligt liv. Förr klarade jag mig med en begränsad budget, men nu får jag plötsligt räkningar som täcks med hjälp av övertidsarbete och extrajobb. Sedan får jag mycket pengar över, som jag inte vet hur man förbrukar, för jag vet inte längre hur man har roligt.

Bara föregående stycke visar på vilken jävla vuxen jävel jag blivit. Inte en enda ironisk kommentar, och ändå var jag förr typen som var rolig. Inte ett ord om den surrealistiska värld jag sökte mig till förr.

Det jag vill avsluta med är att den första meningen jag skrev fick svar, genom denna rannsakning av mig själv.

Tack.

/Den vuxna.

Jobbar. Har inte tid.

Jag sitter här, och klockan är 05:06. Snart ska jag in i militären och bli en disciplinerad gosse, men än så länge cyklar jag på golfbanor och trixar med min mountainbike. Dessuom besteg jag Rudsberget och tog mig en välförtjänt piss ned för stupet. Att uppleva denna mountainbike-färd i gryningen var antagligen mitt sista spår som en detektiv möjligen kan spåra upp, och fortfarande konstatera att jag var ett barn... På den tiden.

Ok, detta var ett erkännande att det är jag som cyklat i bunkern på Djupdalens golfklubb. Det var även jag som cyklade in i ett träd, någonstans mitt ute i skogen, någonstans runt Tyrstugan, om någon nu skulle vilja göra en brottsutredning för att ta reda på detta träds eventuella skador. Jag höll lite för hög fart, det var lite mörkt och helt plötsligt kom det halt gräs och en kurva.

Om någon buse sett mig bestiga Rudsberget inatt, så erkände jag förut att det var jag. Ja, jag bröt mig in på offentlig yta och besteg Rudsberget. Vilken prestation, tänker ni. Önskar att jag haft fika med, tänkte jag.

Det där Rudsberget var ett kort hårstrå ifrån att göra mig invalid, eller åtminstone ge mig en skallbensfraktur eller liknande (möjligtvis en bihåleinflammation). Berget jag hade ett stadigt grepp om gav plötsligt vika och sprack i min hand. Jag föll bakåt, men mina rödbetssnabba reflexer lyckades räta upp min kropp igen, innan mitt bakre jag slog i klippkantens vassa lejongaddar till stenbråte, några meter nedanför. Jag stod upprätt, och balanserade på en utbuktning med ett stup lika högt som mig själv precis bakom hälen.

Vilken actionladdad kväll jag haft, tänker ni. Ja, både träden och bergen skänkte mig spänning inatt. Och natten hann pensioneras, innan jag begav mig hemåt i takt med att tidningen delades ut runt den stad jag vuxit upp i. Jag upptäckte dessutom att man kan hamna i Djupdalen om man cyklar vilse. Det var en fin upptäckt.

Inatt har jag alltså inte sett filmen Det sjunde inseglet.

/Månen.

Klockan är 02:25, och jag är osäker på om matematiken ska inleda min morgondag. Med osäkerheten som belägg, drar jag slutsatsen att jag inte har matematik, för långt där bak i mitt minne svävar tanken på att min mattelärare är borta imorgon. Den enda som vet är min vän Gärs.

Det är även med osäkerheten som belägg, som jag beslutat mig för att vara vaken så sent in på kvällskvisten. Det där med kvist hör bara tomater till, men eftersom kvällskvisten är ett urgammalt uttryck kan jag inte hindra mig själv från att säga det. Men klockan är ursent på natten, och jag borde inte experimetera så med min sömn. Fast i och för sig, så börjar jag antagligen inte förrän 11:30, om det visar sig att mitt minne har rätt. Mitt lite osäkra minne, men ändå tillräckligt starkt för att kunna användas vid ett vittnesmål i en rättegång. Eller kanske inte.

Men i alla fall har dagarna passerat, ungefär som de alltid passerar. Som att försöka få smör att rinna igenom en tepåse, utan att ändra rumstemperaturen på något sätt. Schtudentan bjuder in sig själv, och snart går jag ut det som många valt att kalla för "gymnasium". I mitt psyke stammar man fram detta ord. Gymnsaium, åtminstone mitt, är ett ord som man aldrig kan uttala, för i princip har dessa år aldrig funnits. Åtminstone inte planterat någon fikonpalm i mitt inre.

Jag har studerat det där med förtjockningsmedel och kommit fram till att jag borde försöka sluta efterlikna det där satans Pektinet. Jag borde istället bli en viktväktande nattsmugglare, som levererar kryddor till avlägsna byar. Imorgon ska jag åtminstone åka bräda till mitt oälskade gymnasium och förhoppningsvis inte ha matematik B. Om jag, mot förmodan haft det, när jag imorgon stapplar in i mitt livs mest avskydda byggnad, då begär jag prövningstillstånd, där mitt minne någon gång i framtiden kanske använts som ett vittnesmål. Sådana felaktiga vittnesmål kan inte få stå till svars för en framtid inom Komvux.

Så, om Komvux kommer och biter tag i det som under mina barndomsår fortfarande kunde kallas för en vänlig och oskyldig själ, då brinner jag hellre upp i rykande färsk frityrolja. Att klara dessa tre skolår i gymnasiet har varit lika påfrestande som tanken på att Frizl bor i min nattlampa. Tanken på att försöka ta sig igenom ytterligare några år i skolan just nu är alltså lika lockande som att för hand pressa det smöret jag tidigare pratade om, genom fyra tepåsar (dessa tepåsar nämndes även de i tidigare stycken).

Så, en sammanfattning av hur mitt liv är nu, är en blandning av misslyckande och tristess för alltid. Om vi vill, kan vi göra om jordgubbar till en metafor för tristess, och sammanfatta allt som "Strawberriefields forever". Då har jag nämnt en gammal Beatles-låt, och alltså fått något vettigt gjort, genom detta inlägg.

Smörpaketet var inoljat.

Dein Mond.

När ögonlocken börjar ruttna, och grabbarna gått hem, då känner jag att det är dags för sömn. Projektarbete i all ära, men ska datorn glömma bort att spara ett arbete som tog fyra timmar, då tycker jag inte det är rättvist att mina ögon ska tvingas ruttna av sömn.

Annars fryser jag inte, trots att fönstret är öppet. Kanske betyder det att jag har en bra ämnesomsättning, eller att det är sommar. Under natten gick min säng sönder, och kanske beror det på att jag är alldeles för attraktiv och innehar en tysk, eller att jag är en dålig montör, som inte sätter ihop sängen korrekt. Men den gick att laga med silvertejp. Mina glasögon fällde en lyckotår.

Må hända är jag en dålig montör, men åtminstone en bra reparatör och charmör. Men även om jag lyckats charma denna tysk, och lyckats få denna tysk att städa chipssmulor från min säng, så är det inte tyskens fel att sängen gick sönder... Det är dåliga gängor till skruven.

Jag ska snart slå upp tältet, och önska att tysken kommer och campar i min nyligen silvertejpsreparerade säng. Jag behöver tysk värme för att klara dessa kyliga nätter med öppna fönster, och i detta fall menar jag inte tyskimporterad kolkraft. Desutom behöver jag tyskens chipssmuledammsugare, så att jag får en chipsfri tältplats. Fast tysken brukar ibland snubbla i min tältplats, och få massa chipssmulor i ögonen.

Jag önskar verkligen att jag kunde slicka dina ögonglober fria från allt snacks som fastnat där. Jag vill dessutom peta dig på pannan och äta dina fingrar. Adoptera dig, och låta dig växa upp på min egna campingplats. Jag lovar att i framtiden vara en duktig reparatör, och inte låta campingplatsen förfalla, så som jag lät den göra ikväll, om du lovar att för alltid chipsdammsuga min campingplats. Ty vi ska växa upp i samma tält!

PS: Jag har en blomma i mitt tält. Den ska vattnas var tredje dag, står det i min bok om trädgårdsskötsel. Det är en sån där gul blomma som ser ut som smör, och enligt min bok kallas för "smörblomma". Vilket löjligt namn!

Som sagt var, världen är inte rättvis. Ögon ruttnar, eller suger åt sig snacks. Vi synes!

/Småföretagaren, charmören, reparatören Månen.

Jag försökte supa mig berusad på nattluften, men kompletterade det med hemmabryggt vin, som jag smög mig in på UNOs toalett för att smutta på. Vi var tre grabbar, som smuttade vin på handikapptoaletten. Vinet smakade ungefär som att tugga jäst och samtidigt äta ett ruttnande äpple som dessutom har dålig andedräkt. Jag misslyckades med berusningen totalt, och smög mig istället in på en uteservering. Där andades jag nattluft och såg människor traska förbi. Berusad lyckades jag ändå inte bli.

Så jag misslyckades med lördagens uppdrag. Det enda uppdraget man faktiskt har på lördagar. Att dricka sig kontaktbar för allmänheten. Istället kom jag tillbaka till min lägenhet, åt en Risifrutti och kysste aldrig min tyska fru god natt. Nu sover jag.

I min sömn finns det inte plats för annat än småfisk och ibland även fjärilslarver. Det är vad nattens drömmar får handla om. Hoppas att fjärilslarverna utvecklas till attraktiva tyska fruar, och att småfisken blir stora hästar, som man kan rida på. Då kan jag sniffa häst och flicka på UNOs toalett, istället för jäst spya med smak av äpple. Detta hemmabryggda vin kan nog vara något av det hemskaste mina smaklökar fått för sig att gå med på att svälja.

/Mond.