Jag sitter och tuggar i mig snask framför datorn. Jag har ingen disciplin i kroppen. Snart ska jag äta mat.

Jag har glasögon. Snart ska jag laseropereras i ögat. Jag ska bli snygg.

Jag funderar lite på hur det blir om man rakar sig på magen så mycket att man börjar se tarmen. Är det dåligt? Isåfall borde jag nog ringa någonting som kan kan ta hand om mig, för det gör lite ont.

Jag blir ganska tråkig av både körkort och allt prat om studenten, men jag försöker leva ändå. Ibland går det sämre, men ibland dricker jag god O'boy på balkongen, och njuter påskluft i näsborrarna. Jag känner att vuxendomen sliter i min redan sargade kropp, och utplånar varenda ögonhåla jag föddes med. Det är ett mysterium, det här. Kanske borde jag vila ut på något barnsjukhus, för att suga i mig sjuka barns själar...

Jag har fått jobb som krönikör på sistasidan för Dagens Nyheter. Det ska väl bli aningen intressant, antar jag, men jag har inga bra åsikter. Men tydligen heter min titel "Ledaren" i DN. Där är det tydligen viktigt att man har åsikter. Jag ska väl försöka hitta på någonting bra. Kanske kan jag skriva om Iraks dåliga infrastruktur, eller om klasskillnaderna mellan Rinkeby och New York.

Det här med jobb som krönikör tär på lederna, ska ni veta. Det är bara en liten del av vad vuxendomen gjort med mig... Gett mig jobb, tysk fru och körkort. Om man ser till intimiten jag kan uppleva med min tyska fru, så är vuxendomen positiv. Om jag ser till att jag faktiskt fick mitt körkort, så är vuxendomen positiv. Och om jag ser pengar jag får som Ledarskribent på DN, så är vuxendomen inte så farlig.

Fast som arton år, då har jag ansvar för efterblivna och de som är yngre än mig. Det är dåligt att ha en värld fylld av sjuttonåringar och yngre, som ligger under mitt ansvar. Det är vad den verkliga vuxendomen gör... Ger mig så mycket ansvar, att jag inte ens klarar av att äta min favoritsorbét med smak av torkad ananas.

Snart ska jag blöda i min höft. Det ska göra lite ont. Men jag behöver sårskorpor till mitt projektarbete i skolan.

/Ledarskribenten.

Jag fryser för att det är natt, eller kanske beror det på min tatuering på högeraxeln. Förresten vet jag inte hur man har roligt alls längre. Det är underligt, men det får väl kvitta för ett tag. Likgiltighet är mitt bästa vapen mot mänskligheten och dess samhälle. Med likgiltighet kan jag ta mig igenom ett helt liv. Jag har slutat bry mig om saker helt, och jag har inga intressen alls.

Så om jag nu återupptar min gamla bloggverkstad, hur ska jag då sköta den utan produktivitet? För man kan inte vara produktiv när man är likgiltig. Jag kanske ska börja sörpla lingonmjölk dagarna i ända, för det är i alla fall någonting jag tycker om.

Så hur gör man för att hitta något intresse, när Spotify tvingar mig att dämpa det enda jag faktiskt intresserar mig för? Hur ska jag genomlida dagarna, utan att ens få lyssna på musik för att få varenda dag att passera? Hur ska jag någonsin bli studiemotiverad, om jag tvingas plinga mig skottskadad för att bedöva fågelkvittret på taket bredvid?

Svaret är att jag köper mig mer skivor, eller laddar ned musik... Men jag tycker att skivor är rätt dyrt. Jag äger redan ett stort antal skivor, och det är faktiskt fint att samla på sådana klenoder. De är faktiskt lika högt värderade som min samling av kärnkraftverk. Hittills har jag lyckats spara ihop till Tjernobyls östra port och en framtida anställd på Ringhals. Åtminstone en kvinna som går Natur och bor i Halland.

Så vad fick jag ut av detta blogginlägget? Att jag lyckats fylla ut min typiska gröna färg, med ytterligare lite svart text? Att jag lyckats hålla mig vaken under natten? Att jag fick ett tillfälle att känna mig kreativ?

Det är bra att ta sig tid till att kritisera vad man själv gjort. Med självkritik kan jag hålla mig inom ramarna för jantelagen. Och han den där Jante är rätt schysst, har jag hört...

Jag tänkte skriva Coca Cola här, för att öka antalet läsare. Jag tror att jag redan testat det här knepet, men jag har för mig att någon från Coca Cola kommer granska vad som skrivits om Coca Cola. Det är bra att öka läsarantalet.

PS: Idag har jag sovit. Det var kul.

Vänner! Jag vet att bloggverkstaden för längesedan avvecklades, och att jag istället byggde massindustrier och köpcentrum, där jag fått för mig att man kunde tjäna storkovan. Men hur kunde jag överge platsen, där mina tankar formulerats så troget,  i tre års tid? Hur kan jag medvetet skapa ett hål i mitt liv, för att i framtiden inte minnas min officiella dagbok? Hur kan mina lögner livet igenom få en chans att falla bort, på grund av ett imperium i kapitalismens tecken?

De frågor jag ställer mig idag kanske är ett bevis på att jag inte drömmer om ett liv som Ingvar Kamprad. Jag drömmer bara om att vara en COOP Extra-produkt som inte säljs på COOP Forum. Jag vill inte vara pojken som tror sig tjäna pengar på att formulera en tanke eller två. Plus att jag inte gillar min nya blogg. Det är bara massor av människor med sluskiga frityrfrillor och blonda nippertippor som hänger där.

Men mest av allt önskar jag att min tid som brat på Nattstad glöms bort. Det är här jag hör hemma. I ren småföretagaranda! Fast om Nattstad glöms bort... Då finns det ett ännu större hål i mitt liv.

Nu tänker jag ge er någonting att bita i, fast jag vet inte vad som bör skrivas. Kanske kan jag skriva att jag blev smutsig och svettig igår. Jag sov i en soffa. Men idag ska jag duscha.

/Kalles Fisk och Bildäck AB.

Det är hårdare tider nu, tyvärr, och intresset för denna bloggen är svagt. Jag vet inte om ert intresse är svagt, och jag förstår om ni upplever mig som en svikare nu...

Men jag tänkte testa att blogga på http://www.nattstad.se/TheMoonlander i framtiden... Det är så att min ekonomi är lite dålig, och jag fick ett lite häftigt erbjudande om pengar på den sidan. Eller ja, alla får det erbjudandet, men jag tänkte att det var värt en chansning! Så jag slog synten i garaget och hoppade över ån, så att säga!

Men jag lämnar er inte, det tror jag inte. Jag kan titta in här och berätta då och då, om hur mitt nya liv som brat är. Annars kan ni ju alltid följa mig på ovanstående länk. Peace out.

(And I'll be back. Detta är ju ändå min barndom. När pengar inte är viktigt i världen längre, så lovar jag att jag ska använda en psykologisk försvarsmekanism kallad regression. Den går ut på att man drar sig tillbaka till barndomen... De bekymmersfria dagarna, oberoende av pengar)

Peace out. Igen!

På jullovet var jag i dansklandet, där man bland annat kan köpa körsbärsvin för 16 danska kronor. Körsbärsvin är förvånansvärt gott, tycker jag, så jag köpte en flaska. Annars rullar stenen på, men sluttningen är inte oändlig.

Mitt företag, som går ut på att smälta ned vägskyltar och producera roliga leksaker istället, gick nyligen i konkurs. Polisen tyckte att min verksamhet var olämplig, men jag tyckte att världen tillhör barnen, inte vuxna bilister. Så jag skrev en dikt, när jag insåg att barndomen förlorat mot vuxendomen.

Det är inget fel, det är en del av planen
världen är till för djuren och barnen
Vi står här, endast för att att förstöra
Vi vet vad som är rätt, men vågar inget göra
Vi är väl medvetna om vår smutsiga existens
Mänskligheten, samhället, är vår enda referens
Vi ska vara som andra, för ingen vågar våga
Planen, om den kunde höra, då skulle jag fråga
Varför inte en utrensning på en halv befolkning?
Så vi får fason på världen, utan att själv ge en tolkning?
Planen borde aldrig tillåtit det, men kände sympati
Vad är det egentligen för jävla värld vi lever i?

Mer kan inte skrivas. Barn har ingen chans att kämpa mot deras värsta fiende; tiden.

Natten långt ifrån dödar mig. Natten är världens vackrade flicka. Flickor dödar aldrig.

Stjärnorna ligger bakom vågor av dimma, och jag cyklar i en smältande stad, som en kronisk huvudvärk, i ett ålderdomshem hos en svältande, misskött gammal man. Lika kronisk är dimman, som tycks smälta ned all blank asfalt. Idag är asfalten blank.

Asfalten sörplar i sig sitt nykokta té, som smälter världen. Dess plusgrader dödar min vinternattsdröm. Denna dag är en mulen dag.

Stjärnorna är en kindsmekning från den vackra flickan. Morgonen är en det krossade hjärtats första hopp om en dödande smalbensspark. Dimman utelämnar stjärnorna. Smalbenssparkar dödar inte. Hjärtan har inte smalben. Flickor dödar aldrig, så som morgondagen gör, då när nätter dör

PS: Fick för mig att skriva något trams, som lät poetiskt. Sånt tänker man på, när man cyklar mitt i natten och hela staden smälter. Plusgraderna gjorde mig blöt... Därför straffade jag den, genom denna hatiska dikt.

   Visst finns det en anledning till att hon kallas Pessimisten. Men just för att hon alltid varit "Pessimisten" för mig, ska jag hämnas på hennes nedvärderande syn på världen. Inte för att jag aldrig avskytt världen, för det har jag. Men för att ge tillbaka för gammal ost, så att säga.

Saker jag inte diggar:
- Folk som inte kan beställa glass på vintern.
- Folk som inte gillar frukt.
- Folk som inte tål folks politiska åsikter.
- Folk som inte tillåter att man har T-shirt under tjocktröjan.
- Folk som är otroligt vackra, men vägrar erkänna det.
- Folk som inte gillar hundar.
- Folk som tuggar *censur*.
- Folk som är födda 94:a.
- Folk som har tyskar som husdjur.
- Flickor som inte är särskilt duktiga i köket.

Detta är alltså vad jag ogillar. Men jag tror ändå att jag gillar sammanslagningen av det hela. Om man skulle skapa en människa som såg ut ungefär så här, fast med väldigt mycket fler fördelar än de nackdelar jag räknat upp, då skulle det kanske finnas en chans att jag älskade denna människa.

Jag borde göra en lista på saker jag diggar också. Då kan den som vill känna sig älskad få ställa sig i kö, för att få en chans att bli älskad av mig. Men kom då ihåg att man behöver en sammanslagning av det negativa och det positiva för att jag ska bli nöjd. För att nå komplettheten i en älskad människa behövs världshistoriens mest underskattade kryddor: Kaos och motsatser. Min supermänniska ska vara en pluspol och en minuspol, samtidigt.

Saker jag diggar:
- Flickor med brunt hår.
- Flickor med snälla mormödrar från Tyskland.
- Folk som behärskar språket bättre än mig.
- Flickor från Västkusten.
- Flickors bröst.
- Folk som är musikaliska
- Flickors mjuka kroppar.
- Folk som gillar i princip samma mat som mig.
- Folk som åker longboard.
- Folk som utövar alpin sport.
- Folk som gillar i princip samma musik som mig.
- Flickor som är vackra.
- Folk som känner sig handikappade utan en cykel.
- Folk som skriver brev till mig.
- 94:or som representerar 94:a-kullen på ett bra sätt.

Är du möjligtvis rätt människa för mig? Om du känner att du är denna kombination av negativa saker och positiva saker, denna plusminuspol, i så fall: hör av dig! Jag lovar att älska dig mer än vad jag älskar vörtbröd med smör, ost, julskinka och Varbergs drömsill.

Du är min drömsill. Min varbergska drömsill.