För att hon sa att det bara tog fyrtiofem sekunder att läsa mina inlägg så ska jag slå tillbaka. Jag ska skriva det längsta inlägget i världshistorien, för att fler tårar ska slippa spillas. Jag torkar sönder av vätskeförlust när jag är tvungen att gråta över att ingen lägger ned särskilt mycket tid på att läsa mina inlägg.

Jag ger er härmed en revanch. Jag kommer tillbaka, ganska plötsligt och ganska kortvarigt, men det här inlägget ska ändå slå tillbaka. Få er att gråta, istället för att jag ska behöva göra det. Ni ska gråta över att ni inte orkar mer. Ni ska aldrig orka läsa det här inlägget. Det ska bli som en tillplattad och utsträckt redan lång fotbollsmålvakt som fastnat på ett högt berg med handleden. Där ska han sitta och dingla. Och så långt ska mitt inlägg bli.

För snart brinner era ögon upp, eftersom man måste läsa det här inlägget med en hög fart. Tappar man farten så måste ögonen besiktigas, och det har man minsann inte tid med. Inte om man ska kunna läsa det här inlägget.

För att dryga ut med lite extra sega grejer så kan jag ju inleda med mitt liv. Mitt liv går som en fastspikad bräda i en spikfabrik som tillverkar spikhål som inte går att fylla med plugg. Okej, livet leker, men är inte särskilt intressant för er åskådare. Om man nu kan kalla bloggläsare för åskådare. Okej, ni ser mitt liv, men får en lite vinklad syn. Jag är nämligen en lögnare, och då gillar man att få saker att låta lite festligare än vad de egentligen är.

Men livet. Vi kan väl ta livet, för att jag återigen ska hamna på det där spåret. Ja, det där spåret som handlade om att göra ett inlägg så utdraget det bara går. Jag spenderade min första sommarlovsvecka vid Klarälvens delta. Och visst fasen hade jag passionsfruktsoda med mig. Sedan blev det visst Peace and Love, och ja... Det var väl kul. Jag såg några band och gjorde lite saker som hör festival till.

Nu jobbar jag. På ett lager, mestadels av tiden. Ibland är det kul. Ibland får jag köra truck.

Nu ska jag kanske snyta mig. Nä, jag är inte förkyld. Jag ljög - återigen. För att få mitt liv att verka lite festligare än vad det egentligen är. Nä, jag ska alltså inte snyta mig. Det var bara ett försök att få mitt liv att verka vara ett stort jädra kalas.

Och visst är livet kalas. Eller kanske ljuger jag igen. För en lögnare kan inte komma ifrån det där med överdrifter. Kalas finns bara på fina dagar. Och ibland är inte kalas ens roligt. Men, jag har faktiskt firat midsommar under tiden jag var borta. Och det var faktiskt ett kalas. Det här kalaset är faktiskt ingen lögn. Jag åt sill.

Men om vi spolar tillbaka tiden ett dygn så har jag badat. Om vi tar det dygnet, så kan jag säga att jag jobbade med att putsa tältduk för att avsluta dagen med ett litet bad med kamrater och lite päronsaft. I tisdags gjorde jag chiliwok. Det uppskattades. Senare den dagen mumlade min mage lite. Den ville inte bo i mig idag, sa den. Jag sa att den var tvungen. Den bubblades, bara för att jävlas. Jag skrattade lite åt den. Ett lite osäkert skratt, för jag var inte säker på att ett skratt gentemot den skulle föra den på andra tankar.

Magen hämnades lite, men det gör ingenting, för jag lever som en ungkarl nu. Jag bor ensam hemma och så. Äter ur samma tallrik som jag gjort sedan i söndags. Det är faktiskt rätt härligt. Det där med att inte diska.

Och just nu borde jag ta tillfället i akt och länka mitt gamla inlägg "http://moonlander.bloggagratis.se/2007/11/02/341127-spara-disk/". Inlägget heter alltså "Spara disk!". Och som ni märker, så tog jag faktiskt tillfället i akt, och länkade en gammal goding. En av Moonlandes riktiga godingar. På den tiden jag låg på topp, då jag inte var en avdankad tonfisk i ett alligatorhav.

Nu skriver jag saker jag inte vet någonting om, egentligen. Jag vet nämligen inte om avdankade tonfiskar ligger på alligatormenyn. Men det är i alla fall ibland bra att känna sig fri som en fisk, även om det handlar om en avdankad tonfisk. Vi kan väl i alla fall kalla mig för glad.

För visst är jag glad. Den här lite monotona tonen jag använder mig av i det här inlägget är bara ett sätt att fylla ut med så mycket skrift att er hjärna förbereder ett fuskbygge mellan ögonen och hjärnan. Detta fuskbygge är en snabbkoppling, som snart ska falla i bitar. Hjärnan vill gärna ha information, men helst inte den här informationen. Däför anställer den gärna fuskbyggare, så att det här lätt ska gå sönder. Hela inlägget ska raderas, så fort era ögon slutat fokusera på min text.

Men vad är jag, egentligen? Jag snubblar, fast jag bara är en manet. Och det roliga med maneter är att de inte har ben. Jag faller på tanken att jag snart ska snubbla - trots att jag är benlös.

Det är ungefär så jag beskriver dagens inlägg. Låter bloggen falla isär, för att den imploderar. Överexpanderas. Tänjer ut mig själv. Jag är en luftballong.

All den här texten skapar ett engelskt ord för mig. Satisfaction. Med svenska ord kan vi kalla det för hämnd. Jag hämnas för att ni en gång övergav mig. Och slutade tro på Moonlander.

Ty jag har inte sett en kommentar sedan Månen gick ned.

Peace.

 

Malin

8 juli 2010 21:59

Det tog mig ungefär två gånger så mycket än 45 sekunder att läsa det här. Eller tre. Vet inte exakt, och egentligen är den exakta tiden ganska oviktig.

Men. Du har gjort det igen, Månen. Grattis!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vaknar och bla bla bla jag orkar inte. För jag vet inte vad som kommer hända. Men någon gång i livet så kanske jag ändrar mig och får veta vad det egentligen handlar om. Jag kan skriva, men orkar inte sammanfatta och strukturera. Jag försöker bar...

Hej vänner!Mitt liv är ganska trasigt, men jag har så lite tid att reflektera över det, att jag inte har tid att känna saker. Det är en bra grej. Jag jobbar nämligen på två jobb samtidigt, utan att tjäna någon märkbar summa pengar. På det ena jobbet ...

Min hjärna placerar alltid människor i fyra fack.  1: De jag inte kan ljuga inför2: De jag verkligen kan ljuga inför3: De jag ljuger för, bara för att4: De jag inte borde ljuga inför Den första gruppen, som redan från början "står över mig" är i ...

Av denna bloggtorka, borde någon anta att jag har varit försvunnen. Jag har faktiskt varit försvunnen, och saboterat mitt liv en aning mer än vad jag vanligtvis gör. Jag råkade få för mig att dra till Barcelona i fem veckor. Där blev jag scimmad och ...

Askall no-minder (longboarding) from Niklas Molander on Vimeo. ...