Misären släpar mig i asfalterade, vågräta skåpsluckor med igelkottsskinn som pryder dess präktiga trä. Igelkottsskinnet gömmer asfalten, asfalten gömmer skåpsluckorna och skåpet i sin tur döljer några knäckebröd. Det är så jag känner just nu.

Jag känner en enorm saknad. Jag arbetar och tjänar kosing inför framtiden, men jag är fortfarande ledsen. Jag saknar framtiden. Framtiden innebär några veckor framåt, men den lämnar mig i en så fruktansvärd nutid. Jag funderar på att slå mig själv medvetslös nu på fredag. På fredag har jag min sista arbetsdag, och då har jag tjänat 4410 kronor.  Efter det att jag gjort mig förtjänt av lite kosing kan jag lika gärna bli medvetslös, för jag gillar inte sån här evig väntan som ligger framför mig.

Jag väntar på en flicksnärta som gärna får komma hem, men tyvärr slukade England henne för några veckor sedan. Några outhärdliga veckor bakåt i tiden, och än har jag några veckor kvar. Jag behöver henne, annars friteras mina ögonglober av alla tårar som blir sånt där gult klet på morgnarna. Eller nä, jag gråter inte. Det gör jag inte.

Men man kan väl säga att jag känner mig som ett Monopolspel som egentligen bara behöver någon som spelar skottkärran men hon är mjölk. Det är ju ingen idé att gråta över spilld mjölk i ett Monopolspel, för där kan man inte vara mjölk. Man kan vara skon, skottkärran, hunden, bilen, båten och allt det andra. Men man kan inte vara mjölk.

Hon kan inte vara mjölk. Därför kan den heller inte spillas, och därför kan jag heller inte gråta. Nu är hon frånvarande. Jag är ett Monopolspel, men hon är mjölk.

Det här blev lite invecklat. Det jag menar är att mjölken står i kylskåpet, inte bland Monopolpjäserna. Det gör mig nedstämd att veta det här.

Däremot vet jag också att man kan skulpturera mjölk till vad som helst. Till exempel en sko, en skottkärra, en hund, en bil, en båt och allt det andra. Bara man fryser mjölken.

 Mjölk är bara känslor och saknad och ett minne av henne, men jag vet att hon finns där, i kylskåpet. Jag ska bara låta tiden öppna kylskåpsdörren och släppa in min mentala istid till dig, sedan skulpturerar jag dig till alla mina spelpjäser. Ger dig struktur, och du slipper vara en något så abstrakt som en längtan.

 Tiden är barmhärtig. Den låter mig få dig tillbaka till spelplanen. Om två veckor blir du en konkret, skulpturerad mjölk-skottkärra. Samt skon, hunden, bilen, båten och allt det andra.

/Månen.