Någon konstig slags hinna, som känns ungefär som fruktköttet i kokad apelsinjuice, har lagt sig framför mina tankar. Jag känner mig blockerad och aningen rik. Men det är nog kul ändå, tror jag. Att vara jag idag.

Sega, trötta tankar släpar sig förbi fruktköttshinnorna ändå. De sipprar förbi likt blåsippor muntrar upp en varg när den gett bort sitt liv till en familj med en alkoholiserad pappa. Blåsippor är inte duktiga på att muntra upp vargar som bestämmer sig för att bli sällskapliga husdjur i dysfunktionella familjer.

Om en alkoholiserad pappa säger "kom voffsingen", och menar en varg, då blir vargen arg. Den vill heta tuffa saker som "Warlboff", "Woofie" eller "Ayoul". Men med en alkoholiserad fader i familjen så blir det lätt att fadern struntar i vargens vilja, och kallar honom för Voffsingen ändå. Voffsingar är gyllenbruna cockerspanniers med öron ner till svansen, inte tuffa kampmonster som slåss till fenan fastnat i en allt för stor mussla.

Stora musslor, det är grejer det. Om man slår en sån på kinden, så kan man låsas in i musslan för alltid, och sedan dränker musslan dig. För alltid. Sånt där är så otäckt att prata om, när man tänker efter. En sådan fruktansvärd död, ändå. Att bli dränkt, för alltid, av en mussla större än en palm på fyra meter.

Jag kanske borde sova. Jag ska ju satsa på att vakna upp till morgondagen, för att bli en ännu mer förmögen man. Jag är ju än så länge kortväxt, och rikedom mäts inte sedlar. Det mäts i hur många centimetrar ögonen för tillfället är över havet. Därför ska jag snarast möjligast bosätta mig på något fint fjäll och äta hormoner.

Förlåt för mina allt för dåliga tankar den här dagen. Jag skyller på fruktköttet, ni vet.

Peace.