Det kanske håller i sig, det här med bloggandet. Vem vet? Än har inte katten sprungit ut ur kistan, och än har inte torpet brunnit upp.

Så jag fortsätter. Ingen sätter eld på gamla torp idag, ändå. Det är liksom lite töntigt att göra det. Omodernt. Idag bränner vi hyreshus och fredsmonument och sånt. Inte fasen bränner man torp.

Så, här sitter jag igen, och nu, efter alla dessa månader som gått, så är jag sugen på att få arbeta lite efter skolan. Det vore intressant om någon gav mig ett jobb, tänker jag. Och så tänker jag att någon kan ge mig arbete genom att jag ska blogga. Kanske att jag får i uppdrag att blogga från en svensk semesterort, kanske Varberg, kanske. Med betald resa, fram och tillbaka, varje dag. Så kan jag blogga på tågresan. Och håva in pengar.

Men egentligen bör jag kila nu, tror jag. Jag har mycket ved att hämta in, nu när jag snart hamnar i stormens öga.

Fast ändå inte. Jag har fem minuter på mig, innan klockan flämtar mig i nackhåren, och jag känner att vedhämtandet blir viktigt på riktigt. Men havet lockar. Och jag ska konstruera en liten vindmätare innan jag blåser bort, också. Så att jag kan skriva en rapport, senare, i ett annat inlägg, kanske. Eller kanske inte.

Peace!

Kanske ska bloggandet bli mer som en dagbok, nu. Att jag har bloggen för mig själv. Inte för någon annan. Att jag formulerar ner mer dag än tankar som jag bär på.

Fast nä. Dagar är tråkiga. I alla fall tråkiga utan överdrifter och lögner. Med överdrifter och lögner kan man göra vilken dag som helst spännande för åhörare. Då kan man krydda steken med flera hekto kanel, utan att behöva skämmas. För kanel och kött hör ihop, precis som dag och lögn.

Så därför tänker jag berätta om hur dagen var. Jag vaknade som vanligt med väckarklockan som ringde 03:15, för då ska jag ut och springa till Munkfors och tillbaka. Sedan, när jag kom hem efter min dagliga morgonlöptur, 08:10, så fastnade min framtand i dörrkarmen. Jag hämtade raskt en bågfil och slipade bort mig själv.

Skit, mitt dagliga tidsschema har rubbats, tänkte jag. Så raskt blandade jag ihop min favoritfrukost, vindruvssorbét och mjölkpulver, för att hinna med nästa grej som stod på schemat. Mata Dykaren som bor på taket. Så jag gick upp på vinden, öppnade takluckan och smög sakta fram till Dykarens bur. För att inte väcka honom öppnade jag dörren genom att lägga lite vinbärsgelé i gångjärnen, så att det inte gnisslade. Han sov väldigt fint, och egentligen heter han Johan, inte Dykaren. Det är bara det att han dyker med sina fina syrgastuber väldigt ofta, och han är under vatten cirka nio timmar per dygn.

Efter att jag matat Dykaren, så stabblade jag iväg lite för fort. Jag ramlade ned för taket, i och med att vårens smältande vatten skapar tak halkigare än en såpbubbla neddränkt i förlossningsvatten. Så jag föll, och återigen hann jag tänka: Fasen. Det här förstör mitt dagliga tidsschema igen!

Så jag fick hoppa över det där med att klappa på killen med dreadlocks, svabba taket och klura ut min Soduku. Jag fick istället springa ned till min buss, som någon kriminell jävel skruvat av taket på. Så vi åkte i cab-buss till skolan, och det var faktiskt underbart. Håret flöt runt likt sågspån i grejen som man snurrar bollar i, när man spelar Bingo.

Väl i skolan hade rektorn tagit fram en sälunge, för att alla elever skulle få sig en ridtur. Jag red och var lycklig. Eftersom jag inte kände för mer skola, så kidnappade jag sälungen och red hem.

När jag kommit hem, bar jag upp lilla Rickypiklard Sälbåt, som jag döpt honom till. Han fick sova lite i min hängmatta, som forskare uppfunnit åt mig.

Jag gick och la mig bredvid Rickypiklard Sälbåt, och somnade även jag. Sedan vaknade jag upp, pigg och kry, och redo för att skriva ytterligare ett blogginlägg.

Jag tänkte, att vad kattsingen. Kanske borde jag kanske testa om jag fortfarande kan det här. Det här med att blogga alltså.

Mina tankar for iväg. Lämnade er läsare. Riktade in sig på mig. Grävde ned mig i tankar, och jag tänkte: Okej, tankar, gör vad ni vill med mig. Tankarna gjorde mig till ett hål av mörker och ibland kände jag mig som grönsallad. Alldeles grön och att man var tvungen att skölja mig innan jag användes till någonting. Sköljd sallad blir så vattnigt och fint, tänkte salladssköljaren. Jag känner mig sköljd, sa salladen. Och vattnig.

Egentligen startade jag en ny blogg, på en annan bloggsida, men jag fattar inte så mycket av det jag inte vet någonting om. Så det gamla goda bloggagratis, som numera har bytt till ett dunderlöjligt namn, är på ett sätt mitt hem. Jag har svårt att bosätta mig någon annanstans.

 Fast om man ger en man ett hus, och människan trivs där, varför ska man då tapetsera hela huset med rosa sammet, gjort av punkterade fotbollar, och kasta en hink med ruttnande dräggelträsk i köket?

Det är ungefär så mitt hem möblerades om. Bloggagratis bytte design och namn, och jag vägrade bo i mitt hem. Det luktade ju dräggelträsk i köket, liksom. Ruttnande dräggelträsk, dessutom.

Men kanske ska jag ge mitt ruttnande dräggelträsk en chans, ändå. Eftersom jag ändå aldrig kan etablera mig i ett hus som inte känns som hemma, även om hemma innebär underliga lukter och bisarr inredning.

Jag ger dig en chans till, kära Svenne. Det är för dig jag startar om på nytt. Det är för er som jag skapar det igen. Min blogg. Lever igen. Eller, ja, den lever fram tills det att mina nyfikna släktingar snokar upp mitt lilla dräggelträsk igen. Jag hatar snokande släktingar, som begränsar min skrivandefrihet. Så, kära släktingar, om ni ska snoka, då snokar jag reda på att ni snokat, och lägger ned bloggandet för alltid. Det känns så hopplöst när en pojkspoling inte får integritet.

Ett hopp tändes i era skallar. Moonlander drog sig upp, stapplade fram i sin rullator och hoppade ned i 50-meterspoolen, för att se hur kraftiga simtag det var möjligt att ta, när man vippar på trampolinkanten till ungdom, ålderdom eller död.

Kanske sjunker jag. Mina rynkiga, smala 97-års-armar är inte tillräckligt starka, och mina lungor kanske inte är kapabla att klara en kallsup.

Jag låter er avgöra.

Jag ville bara inte att slutet skulle sluta så här. Med en deppig Måne, som inte bryr sig ett dugg om någonting längre. Men jag tror nästan att jag har insett. Den här bloggen överlever inte längre än en rödbetsplanta i en klosterruin som provisoriskt används som förskola.

Designen på bloggen har blivit alldeles för grön. Egentligen har den alltid varit så, men mitt muntra sinne gör inte saken bättre. Vad gör jag över huvud taget? Skriver ett inlägg, där jag inte ville att slutet på bloggen skulle vara ett deppigt inlägg, men skriver bara ytterligare ett deppigt inlägg. Liksom för att toppa kolasåsen med kolasås.

Vad gör jag detta för? Hur kan jag möjligen muntra upp min värld, igen? Det som en gång var min värld. Nu tillhör den er!

Ta väl hand om det jag en gång så mycket älskat.

Peace!

Den här natten gjorde någonting för mig. Inte fasen vet jag varför, men den fick mig att känna mig behövd. Inte riktigt behövd, men gav mig åtminstonde en sådan känsla att den fick mig att skriva ett inlägg.

Ett inlägg jag inte skrivit förrän nu, ett inlägg jag inte skrivit på en lång tid, ett inlägg som hamnade här, för att det gått så lång tid, eller kanske för att det inte ens behövs?  Behövdes för längesedan, men inte nu, på en allt för lång tid. Jag tog i alla fall katten i blockflöjtsmunstycket och skrev av mig...

Jag funderade på någonting mystiskt. Det finns ett minne, som jag borde minnas, men som jag inte minns. Det finns en främling som sökt upp mig, som jag inte minns. Jag minns aldrig, dom minns alltid. Eller.. Ni?

Det känns som att jag undangömts en vetskap. Någonting som alla vet, som inte jag vet. Som att ni gått med i en gemensam pakt för att driva med mig. Jag fattar inte? Kan inte någon bara avslöja vad kattsingen det här handlar om? Livet? Karlstad? Spelet?

Jag får aldrig släppas fri. Jag får aldrig veta. Jag förtjänar ingenting, för jag ska inte veta. Jag är uttittad, utskrattad, utplånad. Jag orkar aldrig, men dom orkar. Eller.. Ni?

Eller?

Den enda jag egentligen kan lita på är Farmor.

Jag antar att detta är någon diagnos. Höstmåne, typ? Dom vet... Ni vet?

Eftersom jag konverterat till anarkist, tänker jag absolut inte under några förutsättningar ta vaccinet mot Svininfluensa. Punkt.

Död för anarkismens skull. Peace!

Igår köpte jag en skiva av megacoola indianer som stod på Soltorget. Vi generösa Karlstadbor skänkte dessa dansande, helsköna pajsare 3 kronor. I alla fall var det det som låg i deras korg, när jag gick fram och köpte deras skiva.

Åh, vad tragiskt. Spottknarkande huliganäckel, tänkte jag. När man bjuder på en sådan show, med både fjäderdräkter, inlevelse och en känsla som fick mig att känna mig som en örn som flög över röda berg bland majestätiska skogar. Skogar som liksom bar på visdom.

All denna känsla lyckades dom trycka in i en enda låt. Fascinerande, tänkte jag. Men att Karlstadborna ger dom tre kronor är en förolämpning. Tre kronor för säkert några timmars upplevelser. Upplevelser förpackade i fantasilådor. Lådor som öppnades direkt i skallen, utan några större bekymmer. Magiskt!

Indianer är det häftigaste jag vet. Tätt följt av pirater, riddare och missbildade maskrosor. Jag har sett en missbildad maskros i mitt liv. Den var alldeles fantastisk! Det var TVÅ blommor på SAMMA stjälk! Oh yeah.

Jag vet förresten varför vi Karlstadbor inte gav dessa älskvärda indianer mer pengar. Det är för att vi blivit immuna mot alla gatumusikanter, eftersom invandrade mellanöstare spelar dragspel dagarna i ända. Därmed skapar vi immunitet mot empati. Vi kan inte längre vara vänliga, eftersom tarftliga dragspelare överröser oss med bara småhyfsade musikstycken, som (av misstag??) jämt och ständigt är på repeat. För dessa mellanöstare verkar bara kunna en sång på dragspel. Därför har vi slutat uppskatta melodier som erbjuder oss känslor så starka att man nästan flyger iväg till Belgrad och skaffar familj där.

Förresten så vill jag säga en sak till. Amerikanare borde köras ut ur Amerika. Det tillhör indianerna. White trash förstör bara hela världen. Ariska anlag borde rensas ut ur denna värld! Låt indianerna, piraterna och dom missbildade maskrosorna bli världshärskare! Européer är urinerande urangutanger i mina ögon..

Mitt i natten. Ligistjävel, tänker ni nu. Skriva blogginlägg mitt i natten, när man har skola imorgon. Fysablarns, vilken opålitlig snåljåp. Men detta blogginlägg poppade upp i skallen av ett syfte. Dock vet jag inte själv till vilket syfte, för det påbörjade blogginlägg jag nu skriver är hittills totalt meningslöst. Så, vad är meningen?

Någonstans ligger svaret begravt. Kanske i ostbrickan jag planerar att ge mamma i julklapp? Eller i skolmaten som skall förtäras till morgondagen? Hmm. En sak kan jag konstatera, efter att ha skrivit dessa meningar. Det är att svaret befinner sig i framtiden. Alltså kan jag inte svara på syftet till det här inlägget.

Det kanske bara är ett bevis på vad som händer lite småspontant, när man är uttråkad och rebelliskt nog inte sover, för att man inte är motiverad till morgondagens alla bravader. That's the way it is. Det är bara ett bevis. Ett löjligt belägg, dels för att jag inte sover, och dels för vad tristess leder till.. I och med att jag inte sover, och mamma har möjlighet att läsa detta blogginlägg till morgondagen, så kan jag riskera en utskällning. För att jag inte sover..