Jag tänkte, att vad kattsingen. Kanske borde jag kanske testa om jag fortfarande kan det här. Det här med att blogga alltså.

Mina tankar for iväg. Lämnade er läsare. Riktade in sig på mig. Grävde ned mig i tankar, och jag tänkte: Okej, tankar, gör vad ni vill med mig. Tankarna gjorde mig till ett hål av mörker och ibland kände jag mig som grönsallad. Alldeles grön och att man var tvungen att skölja mig innan jag användes till någonting. Sköljd sallad blir så vattnigt och fint, tänkte salladssköljaren. Jag känner mig sköljd, sa salladen. Och vattnig.

Egentligen startade jag en ny blogg, på en annan bloggsida, men jag fattar inte så mycket av det jag inte vet någonting om. Så det gamla goda bloggagratis, som numera har bytt till ett dunderlöjligt namn, är på ett sätt mitt hem. Jag har svårt att bosätta mig någon annanstans.

 Fast om man ger en man ett hus, och människan trivs där, varför ska man då tapetsera hela huset med rosa sammet, gjort av punkterade fotbollar, och kasta en hink med ruttnande dräggelträsk i köket?

Det är ungefär så mitt hem möblerades om. Bloggagratis bytte design och namn, och jag vägrade bo i mitt hem. Det luktade ju dräggelträsk i köket, liksom. Ruttnande dräggelträsk, dessutom.

Men kanske ska jag ge mitt ruttnande dräggelträsk en chans, ändå. Eftersom jag ändå aldrig kan etablera mig i ett hus som inte känns som hemma, även om hemma innebär underliga lukter och bisarr inredning.

Jag ger dig en chans till, kära Svenne. Det är för dig jag startar om på nytt. Det är för er som jag skapar det igen. Min blogg. Lever igen. Eller, ja, den lever fram tills det att mina nyfikna släktingar snokar upp mitt lilla dräggelträsk igen. Jag hatar snokande släktingar, som begränsar min skrivandefrihet. Så, kära släktingar, om ni ska snoka, då snokar jag reda på att ni snokat, och lägger ned bloggandet för alltid. Det känns så hopplöst när en pojkspoling inte får integritet.

Ett hopp tändes i era skallar. Moonlander drog sig upp, stapplade fram i sin rullator och hoppade ned i 50-meterspoolen, för att se hur kraftiga simtag det var möjligt att ta, när man vippar på trampolinkanten till ungdom, ålderdom eller död.

Kanske sjunker jag. Mina rynkiga, smala 97-års-armar är inte tillräckligt starka, och mina lungor kanske inte är kapabla att klara en kallsup.

Jag låter er avgöra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vaknar och bla bla bla jag orkar inte. För jag vet inte vad som kommer hända. Men någon gång i livet så kanske jag ändrar mig och får veta vad det egentligen handlar om. Jag kan skriva, men orkar inte sammanfatta och strukturera. Jag försöker bar...

Hej vänner!Mitt liv är ganska trasigt, men jag har så lite tid att reflektera över det, att jag inte har tid att känna saker. Det är en bra grej. Jag jobbar nämligen på två jobb samtidigt, utan att tjäna någon märkbar summa pengar. På det ena jobbet ...

Min hjärna placerar alltid människor i fyra fack.  1: De jag inte kan ljuga inför2: De jag verkligen kan ljuga inför3: De jag ljuger för, bara för att4: De jag inte borde ljuga inför Den första gruppen, som redan från början "står över mig" är i ...

Av denna bloggtorka, borde någon anta att jag har varit försvunnen. Jag har faktiskt varit försvunnen, och saboterat mitt liv en aning mer än vad jag vanligtvis gör. Jag råkade få för mig att dra till Barcelona i fem veckor. Där blev jag scimmad och ...

Askall no-minder (longboarding) from Niklas Molander on Vimeo. ...