Förintelsen är nära, kamrater. Jag missar chanser till jobb, likt ett enkelspårigt tunnelbanesystem missar kunder som inte bor där spåret ligger. Fasen. Jag hade någon slags chans till ett jobb, men jag kom inte in på konferensen, för att jag inte hade tillräckligt fin slips. Det var någon slags utbildning/jobbintervju, men eftersom min slips var i fel färg så fick jag alltså inte komma in.

Jag känner mig värdelös. Det är bara tanken på mina framtida barn, som kan rädda mig nu. Älgått, som är min favorit, han muntrar upp mig nu, när jag är så nere, så nere. Hans fina, lockiga hår får mig att att fortsätta leva. Tanken på att jag reser iväg på fredag gör också denna veckan värd att leva. Jag ska nämligen resa till alla människors drömmål.

Efter att jag siktat mina rågkakor, så far jag. Jag ska bara mala ned mina malar och fukta mina frukter, sedan är jag på kanske mitt livs trevligaste resa. Nu tänker ni som känner mig; Vad fasen, grabben, du var ju i Sälen förra veckan. Då tänker jag: Ja. Men jag är en grabb som gillar att resa, speciellt när resan är den bästa resan i världen.

Då tänker ni: Oj, vilken bra resa. Men varför? Då säger jag: Jag ska åka longboard längst en alldeles kustig kust, plus en orsak till som är alldeles hemlig. Åh, vad kul, hoppas jag att ni tycker. För det tycker jag, nämligen.

Jag ska dessutom hälsa på en grabb som jag tycker är lite festlig, där. Han heter Japon, och jag har en gång, i ett impulsivt flyktförsök, försökt spela TV-spel med honom. Det gick inte vägen. Istället fick jag diskutera slagsmål och hästdressyr med det andra könet. Plus att jag fick avslöja min favoritfärg.

/Månen.

Det kanske håller i sig, det här med bloggandet. Vem vet? Än har inte katten sprungit ut ur kistan, och än har inte torpet brunnit upp.

Så jag fortsätter. Ingen sätter eld på gamla torp idag, ändå. Det är liksom lite töntigt att göra det. Omodernt. Idag bränner vi hyreshus och fredsmonument och sånt. Inte fasen bränner man torp.

Så, här sitter jag igen, och nu, efter alla dessa månader som gått, så är jag sugen på att få arbeta lite efter skolan. Det vore intressant om någon gav mig ett jobb, tänker jag. Och så tänker jag att någon kan ge mig arbete genom att jag ska blogga. Kanske att jag får i uppdrag att blogga från en svensk semesterort, kanske Varberg, kanske. Med betald resa, fram och tillbaka, varje dag. Så kan jag blogga på tågresan. Och håva in pengar.

Men egentligen bör jag kila nu, tror jag. Jag har mycket ved att hämta in, nu när jag snart hamnar i stormens öga.

Fast ändå inte. Jag har fem minuter på mig, innan klockan flämtar mig i nackhåren, och jag känner att vedhämtandet blir viktigt på riktigt. Men havet lockar. Och jag ska konstruera en liten vindmätare innan jag blåser bort, också. Så att jag kan skriva en rapport, senare, i ett annat inlägg, kanske. Eller kanske inte.

Peace!