Jag uppskattar att det fanns människor som aldrig gav upp hoppet om att den här bloggen skulle resa sig ur askan. Det var en fantastisk glädje att få uppleva en gammal kär vän, som snokade upp mig. Den jäntan måste verkligen ha tagit mig på allvar, trots att jag aldrig någonsin varit allvarlig. Förutom en gång, då en snubbe dog.

Den här bloggen brann upp en dag. Fick några huggtänder i hjärtat och släpades åtta mil efter en häst, utan hjälm. Ja, varken bloggen eller hästen hade hjälm. Den totaldog, men återuppstod. Och att det kan finnas någon som fortfarande kikar in här, trots att den fått en dödsförklaring, det är ungefär som att besöka ett hem där döda människor skriver dödsannonser och hoppas att någon döding ska leva och skriva livsannonser. Helt plötsligt. Trots att dödsannonsskrivarna skrivit sina annonser i ett tjugotal år.

Ja, jag vill tacka dig, Karin Ekman. Att du fortfarande hade ett hopp om den här bloggen betyder ju att du trodde på den. Det här är fantastiskt. Och jag funderar på att komma på din studentfest, faktiskt. Du är en så bra vän, nämligen!

För att du trodde på mig.

/Månen.

Vi tog oss en slurk, och slutet har inget slut, sa förpackningen som slöt sig runt mjölken. Mina läppar vidgades en aning, och ett hålrum blir synligt. Sakta fuktar munnen min gom, och jag slurpar och njuter. Några klunkar, och ett leende sträcker sig över ansiktet. Denna vita produkt dricker jag hellre än flytande guld. För flytande guld är smält. Därmed också fruktansvärt varmt.

Jag pratar om mjölk. En gång, för längesedan så skrev jag om mjölk. Men det var förr. Nu är nu.

Förut var jag på en konsert med ett band som hette Esmu. Fast, egentligen är det inte ett band. Det är en klass. Men Esmu låter nästan som ett band. Ett finskt. I det här finska bandet spelade både en tysk och en norsk. Tysken heter Birger och norsken heter Norsken. I alla fall är Estét-musiker duktiga på vad dom gör. Fast kanske lite för mycket dödsmetall, åtminstone i just den klassen.

Dödsmetall är en musiksmak där man ska vara alldeles hård och blank och man ska kunna tillverka verktyg av artisterna, plus att man ska dö. Lite dålig musiksmak, tycker jag. Annars fint.

På Esmus konsert spelades också mycket vackra saker. Till exempel akustiska gitarrer i lugna, fina tempon. Sånt gillar jag. Då kan man i sin hjärna tänka att: Vad lugnt allting är. Här kan jag sitta och slurpa en fin kopp kaffe med hälften grädde. Och kanske socker. För det här tillfället, med akustiska gitarrer och kvinnoröster, det är någonting att vara lugn till. Här bör jag sitta mer än vad jag bör göra frasiga våfflor.

För det är våffeldagen idag. Men jag lyssnar hellre på kvinnoröster kompade av akustiska gitarrer. Inte för att det är fel på männens röster, men kvinnoröster har en mer lugnande effekt.

Jag sover. Snart. Fast jag sov förut. Det var fint att sova. Jag blev alldels pigg, och redo för mat och kväll. Jag sover inte för att jag blir alldeles lugn, för att en kvinna spelar gitarr och sjunger bredvid mig. Nä. Så är det icke. Kvinnornas röster försvann, i och med att jag gick från konserten för några timmar sedan. Jag sover för att det är natt.

Och: Idag var det våfflor i skolan. Plus att Roffe sköt upp ett prov, och tyckte att påskpromenad är löjligt.

/Månen.

Eftersom jag är lite dålig på att lägga in bilder i inlägg, gör jag det inte idag heller. Jag tycker att ett ord säger mer än tusen bilder, nämligen. Ungefär.

Summering av dagen: Jag har en konstig smak i munnen. Det känns lite som att jag slickat i mig snigelvätska hela dagen. Fast egentligen har jag bara druckit saltad mjölk. Men smaken är konstig och gör mig lite illamående, ungefär som en avföringsspya kan få näsan att kvälja. Man blir liksom... Illamående av det som är äckligt. Och smaken i min mun är som snigelvätska.

Men nog om smaken. Jag har varit med min trevliga kamrat Jocke. Vi diskuterade jobb och klasskamrater vi inte tycker mycket om. Det var fint, och jag kände att badet blev bra.

Jo, jag badade idag. Med min klass. Vi hade riktigt brandmansmod, eftersom det är vad man förväntas ha i min klass. Vi tog till oss det modet som krävs för att kunna springa in i en brinnande lavaklump, inlindad i gasbehållare och toalettpapper, för att kunna dyka ned i denna kalla utomhusbasäng. Vattnet var nollgradigt, och ryggmärgen kastrerades långsamt. Kylan bet sig in och skapade ett övertryck i kroppsnedkylarvätskan, så jag exploderade lite, och tur var väl det, för jag tänker mig ofta att explosioner är varma. Och i och med min explosion klarade jag att simma en längd i bassängen, eftersom jag tänkte att jag ändå var varm.

Dessutom hade vi lektion i snusk och samlevnad. Jag satte några spelpjäser i öronen och låtsades som att det regnade. Tanten var dödstråkig.

/Månen.

Förintelsen är nära, kamrater. Jag missar chanser till jobb, likt ett enkelspårigt tunnelbanesystem missar kunder som inte bor där spåret ligger. Fasen. Jag hade någon slags chans till ett jobb, men jag kom inte in på konferensen, för att jag inte hade tillräckligt fin slips. Det var någon slags utbildning/jobbintervju, men eftersom min slips var i fel färg så fick jag alltså inte komma in.

Jag känner mig värdelös. Det är bara tanken på mina framtida barn, som kan rädda mig nu. Älgått, som är min favorit, han muntrar upp mig nu, när jag är så nere, så nere. Hans fina, lockiga hår får mig att att fortsätta leva. Tanken på att jag reser iväg på fredag gör också denna veckan värd att leva. Jag ska nämligen resa till alla människors drömmål.

Efter att jag siktat mina rågkakor, så far jag. Jag ska bara mala ned mina malar och fukta mina frukter, sedan är jag på kanske mitt livs trevligaste resa. Nu tänker ni som känner mig; Vad fasen, grabben, du var ju i Sälen förra veckan. Då tänker jag: Ja. Men jag är en grabb som gillar att resa, speciellt när resan är den bästa resan i världen.

Då tänker ni: Oj, vilken bra resa. Men varför? Då säger jag: Jag ska åka longboard längst en alldeles kustig kust, plus en orsak till som är alldeles hemlig. Åh, vad kul, hoppas jag att ni tycker. För det tycker jag, nämligen.

Jag ska dessutom hälsa på en grabb som jag tycker är lite festlig, där. Han heter Japon, och jag har en gång, i ett impulsivt flyktförsök, försökt spela TV-spel med honom. Det gick inte vägen. Istället fick jag diskutera slagsmål och hästdressyr med det andra könet. Plus att jag fick avslöja min favoritfärg.

/Månen.

Det kanske håller i sig, det här med bloggandet. Vem vet? Än har inte katten sprungit ut ur kistan, och än har inte torpet brunnit upp.

Så jag fortsätter. Ingen sätter eld på gamla torp idag, ändå. Det är liksom lite töntigt att göra det. Omodernt. Idag bränner vi hyreshus och fredsmonument och sånt. Inte fasen bränner man torp.

Så, här sitter jag igen, och nu, efter alla dessa månader som gått, så är jag sugen på att få arbeta lite efter skolan. Det vore intressant om någon gav mig ett jobb, tänker jag. Och så tänker jag att någon kan ge mig arbete genom att jag ska blogga. Kanske att jag får i uppdrag att blogga från en svensk semesterort, kanske Varberg, kanske. Med betald resa, fram och tillbaka, varje dag. Så kan jag blogga på tågresan. Och håva in pengar.

Men egentligen bör jag kila nu, tror jag. Jag har mycket ved att hämta in, nu när jag snart hamnar i stormens öga.

Fast ändå inte. Jag har fem minuter på mig, innan klockan flämtar mig i nackhåren, och jag känner att vedhämtandet blir viktigt på riktigt. Men havet lockar. Och jag ska konstruera en liten vindmätare innan jag blåser bort, också. Så att jag kan skriva en rapport, senare, i ett annat inlägg, kanske. Eller kanske inte.

Peace!

Kanske ska bloggandet bli mer som en dagbok, nu. Att jag har bloggen för mig själv. Inte för någon annan. Att jag formulerar ner mer dag än tankar som jag bär på.

Fast nä. Dagar är tråkiga. I alla fall tråkiga utan överdrifter och lögner. Med överdrifter och lögner kan man göra vilken dag som helst spännande för åhörare. Då kan man krydda steken med flera hekto kanel, utan att behöva skämmas. För kanel och kött hör ihop, precis som dag och lögn.

Så därför tänker jag berätta om hur dagen var. Jag vaknade som vanligt med väckarklockan som ringde 03:15, för då ska jag ut och springa till Munkfors och tillbaka. Sedan, när jag kom hem efter min dagliga morgonlöptur, 08:10, så fastnade min framtand i dörrkarmen. Jag hämtade raskt en bågfil och slipade bort mig själv.

Skit, mitt dagliga tidsschema har rubbats, tänkte jag. Så raskt blandade jag ihop min favoritfrukost, vindruvssorbét och mjölkpulver, för att hinna med nästa grej som stod på schemat. Mata Dykaren som bor på taket. Så jag gick upp på vinden, öppnade takluckan och smög sakta fram till Dykarens bur. För att inte väcka honom öppnade jag dörren genom att lägga lite vinbärsgelé i gångjärnen, så att det inte gnisslade. Han sov väldigt fint, och egentligen heter han Johan, inte Dykaren. Det är bara det att han dyker med sina fina syrgastuber väldigt ofta, och han är under vatten cirka nio timmar per dygn.

Efter att jag matat Dykaren, så stabblade jag iväg lite för fort. Jag ramlade ned för taket, i och med att vårens smältande vatten skapar tak halkigare än en såpbubbla neddränkt i förlossningsvatten. Så jag föll, och återigen hann jag tänka: Fasen. Det här förstör mitt dagliga tidsschema igen!

Så jag fick hoppa över det där med att klappa på killen med dreadlocks, svabba taket och klura ut min Soduku. Jag fick istället springa ned till min buss, som någon kriminell jävel skruvat av taket på. Så vi åkte i cab-buss till skolan, och det var faktiskt underbart. Håret flöt runt likt sågspån i grejen som man snurrar bollar i, när man spelar Bingo.

Väl i skolan hade rektorn tagit fram en sälunge, för att alla elever skulle få sig en ridtur. Jag red och var lycklig. Eftersom jag inte kände för mer skola, så kidnappade jag sälungen och red hem.

När jag kommit hem, bar jag upp lilla Rickypiklard Sälbåt, som jag döpt honom till. Han fick sova lite i min hängmatta, som forskare uppfunnit åt mig.

Jag gick och la mig bredvid Rickypiklard Sälbåt, och somnade även jag. Sedan vaknade jag upp, pigg och kry, och redo för att skriva ytterligare ett blogginlägg.

Jag tänkte, att vad kattsingen. Kanske borde jag kanske testa om jag fortfarande kan det här. Det här med att blogga alltså.

Mina tankar for iväg. Lämnade er läsare. Riktade in sig på mig. Grävde ned mig i tankar, och jag tänkte: Okej, tankar, gör vad ni vill med mig. Tankarna gjorde mig till ett hål av mörker och ibland kände jag mig som grönsallad. Alldeles grön och att man var tvungen att skölja mig innan jag användes till någonting. Sköljd sallad blir så vattnigt och fint, tänkte salladssköljaren. Jag känner mig sköljd, sa salladen. Och vattnig.

Egentligen startade jag en ny blogg, på en annan bloggsida, men jag fattar inte så mycket av det jag inte vet någonting om. Så det gamla goda bloggagratis, som numera har bytt till ett dunderlöjligt namn, är på ett sätt mitt hem. Jag har svårt att bosätta mig någon annanstans.

 Fast om man ger en man ett hus, och människan trivs där, varför ska man då tapetsera hela huset med rosa sammet, gjort av punkterade fotbollar, och kasta en hink med ruttnande dräggelträsk i köket?

Det är ungefär så mitt hem möblerades om. Bloggagratis bytte design och namn, och jag vägrade bo i mitt hem. Det luktade ju dräggelträsk i köket, liksom. Ruttnande dräggelträsk, dessutom.

Men kanske ska jag ge mitt ruttnande dräggelträsk en chans, ändå. Eftersom jag ändå aldrig kan etablera mig i ett hus som inte känns som hemma, även om hemma innebär underliga lukter och bisarr inredning.

Jag ger dig en chans till, kära Svenne. Det är för dig jag startar om på nytt. Det är för er som jag skapar det igen. Min blogg. Lever igen. Eller, ja, den lever fram tills det att mina nyfikna släktingar snokar upp mitt lilla dräggelträsk igen. Jag hatar snokande släktingar, som begränsar min skrivandefrihet. Så, kära släktingar, om ni ska snoka, då snokar jag reda på att ni snokat, och lägger ned bloggandet för alltid. Det känns så hopplöst när en pojkspoling inte får integritet.

Ett hopp tändes i era skallar. Moonlander drog sig upp, stapplade fram i sin rullator och hoppade ned i 50-meterspoolen, för att se hur kraftiga simtag det var möjligt att ta, när man vippar på trampolinkanten till ungdom, ålderdom eller död.

Kanske sjunker jag. Mina rynkiga, smala 97-års-armar är inte tillräckligt starka, och mina lungor kanske inte är kapabla att klara en kallsup.

Jag låter er avgöra.