Jag tänkte, att vad kattsingen. Kanske borde jag kanske testa om jag fortfarande kan det här. Det här med att blogga alltså.

Mina tankar for iväg. Lämnade er läsare. Riktade in sig på mig. Grävde ned mig i tankar, och jag tänkte: Okej, tankar, gör vad ni vill med mig. Tankarna gjorde mig till ett hål av mörker och ibland kände jag mig som grönsallad. Alldeles grön och att man var tvungen att skölja mig innan jag användes till någonting. Sköljd sallad blir så vattnigt och fint, tänkte salladssköljaren. Jag känner mig sköljd, sa salladen. Och vattnig.

Egentligen startade jag en ny blogg, på en annan bloggsida, men jag fattar inte så mycket av det jag inte vet någonting om. Så det gamla goda bloggagratis, som numera har bytt till ett dunderlöjligt namn, är på ett sätt mitt hem. Jag har svårt att bosätta mig någon annanstans.

 Fast om man ger en man ett hus, och människan trivs där, varför ska man då tapetsera hela huset med rosa sammet, gjort av punkterade fotbollar, och kasta en hink med ruttnande dräggelträsk i köket?

Det är ungefär så mitt hem möblerades om. Bloggagratis bytte design och namn, och jag vägrade bo i mitt hem. Det luktade ju dräggelträsk i köket, liksom. Ruttnande dräggelträsk, dessutom.

Men kanske ska jag ge mitt ruttnande dräggelträsk en chans, ändå. Eftersom jag ändå aldrig kan etablera mig i ett hus som inte känns som hemma, även om hemma innebär underliga lukter och bisarr inredning.

Jag ger dig en chans till, kära Svenne. Det är för dig jag startar om på nytt. Det är för er som jag skapar det igen. Min blogg. Lever igen. Eller, ja, den lever fram tills det att mina nyfikna släktingar snokar upp mitt lilla dräggelträsk igen. Jag hatar snokande släktingar, som begränsar min skrivandefrihet. Så, kära släktingar, om ni ska snoka, då snokar jag reda på att ni snokat, och lägger ned bloggandet för alltid. Det känns så hopplöst när en pojkspoling inte får integritet.

Ett hopp tändes i era skallar. Moonlander drog sig upp, stapplade fram i sin rullator och hoppade ned i 50-meterspoolen, för att se hur kraftiga simtag det var möjligt att ta, när man vippar på trampolinkanten till ungdom, ålderdom eller död.

Kanske sjunker jag. Mina rynkiga, smala 97-års-armar är inte tillräckligt starka, och mina lungor kanske inte är kapabla att klara en kallsup.

Jag låter er avgöra.