Jag uppskattar att det fanns människor som aldrig gav upp hoppet om att den här bloggen skulle resa sig ur askan. Det var en fantastisk glädje att få uppleva en gammal kär vän, som snokade upp mig. Den jäntan måste verkligen ha tagit mig på allvar, trots att jag aldrig någonsin varit allvarlig. Förutom en gång, då en snubbe dog.

Den här bloggen brann upp en dag. Fick några huggtänder i hjärtat och släpades åtta mil efter en häst, utan hjälm. Ja, varken bloggen eller hästen hade hjälm. Den totaldog, men återuppstod. Och att det kan finnas någon som fortfarande kikar in här, trots att den fått en dödsförklaring, det är ungefär som att besöka ett hem där döda människor skriver dödsannonser och hoppas att någon döding ska leva och skriva livsannonser. Helt plötsligt. Trots att dödsannonsskrivarna skrivit sina annonser i ett tjugotal år.

Ja, jag vill tacka dig, Karin Ekman. Att du fortfarande hade ett hopp om den här bloggen betyder ju att du trodde på den. Det här är fantastiskt. Och jag funderar på att komma på din studentfest, faktiskt. Du är en så bra vän, nämligen!

För att du trodde på mig.

/Månen.