Klädmetropolen

Kristoffer gick omkring i det stora varuhuset, för han hade tänkt köpa sig en ny jacka. Han hade nyligen slutat skolan för dagen. Varuhuset låg inte längre bort än ungefär 150 meter, så Kristoffer brukade vara där ganska mycket, oftast med Robert och Perra, men de hade bråttom hem. De skulle tydligen åka bort över helgen och träffa sina kusiner.

Många andra från klassen hade också dragit iväg till varuhuset. Anna, Evelina, Karl, Alaki och Rahman, gick i ett stort gäng. Det var nästan som en tradition, det där med att dra till varuhuset på fredagar. Man firade helt enkelt ledigheten genom att traska omkring där som ett fån. Köpte någonting gjorde man nästan aldrig, men det var något speciellt det där med att bara ströva fritt över det nedskräpade golvet, beskåda människorna som gick förbi och lyssna på den rysligt dåliga musiken som spelades i högtalarna ovanför.

Kristoffer gick med släpande steg in på Klädmetropolen, affären där alla som var "inne" köpte sina kläder. Kristoffer hatade egentligen att jämt behöva vara "inne" och tvingas slösa hela barnbidraget på ett par jeans. Men det var som en oskriven lag i skolan, att man skulle köpa kläder där. Det var ju bara töntar som Affe som köpte sina kläder någon annanstans, tänkte han.

Han kollade igenom jackorna i affären. Han ville ha någonting mörkgrönt. Fan, vad dyrt allting ska vara, tänkte han. Jag ser nog väldigt förvirrad ut, när jag inte riktigt kan bestämma mig. Han kollade igenom jackorna en gång till. Äsch. Det finns ju ingenting, sa han för sig själv och avslutade med en svordom. Bakom sig såg han att Rahman och Alaki stod och fnissade mot honom.

Kristoffer gillade inte riktigt deras fniss. Han hade faktiskt alltid ogillat dem, och nu när de stod och fnissade mot honom så kändes allting inte riktigt rätt. Vad ville de? Frågan dog ut efter några steg. Det var säkert ingenting viktigt, tänkte han. Han gick mot kassan som slutade precis vid utgången. Han var faktiskt rätt nöjd över att inte ha köpt någon jacka här på Klädmetropolen. Han kände att han verkligen inte ville stötta märkesindustrin. Så jävla löjligt det är, ändå. Vad ska man med dyra kläder till, när man får samma kläder på Ruts klädaffär, för en tredjedel av priset. Jag ska aldrig mer handla här.

Han var djupt inne i sina tankar om hur märklig mänskligheten var, för att ett enda märke kunde spela sådan roll. Plötsligt pep det till, och Kristoffer ryckte till ordentligt. Han hade precis gått ut ur affären. Det kändes som om han vaknat upp från en alldeles underbar dröm. Det var så skönt att i sina tankar diskriminera samhällets uppsatta, osynliga regler. Han kollade sig runtom, för att kunna identifiera vart pipet kom ifrån. Det var larmet till Klädemetropolen som tjöt. Plötsligt kom två vakter springandes mot honom.

Vakterna tog tag i honom. De visiterade honom noggrant, och drog upp en stickad röd mössa för 499 kronor ur hans bakficka.

- Se på fan, här har vi en kriminell yngling, Roger, sa den ene vakten till den andre.
- Detta blir väl inte kul att berätta för mamma ikväll, pojkspoling?, sa vakten som tydligen hette Roger.
- Va?

Rahman och Alaki stod och skrattade borta vid tröjorna. Vilket jävla hån.. Helt plötsligt klarnade det för honom. Vakterna rabblade upp oförståeligt mummel om polisanmälningar, juridiska termer och någonting om telefonnummer. Han lyssnade inte, för hans ilska övertog varenda tanke i hans huvud. De hade stoppat mössan i hans bakficka! De jävlarna.

- Lyssnar du inte på oss, yngling? Se på oss, röt den ene vakten, som tydligen hette Roger.
- Det var inte jag! Jag lovar!
- Den historien har vi hört förut, grabben. Du följer med till vårat kontor.

Stirrande i backen och ytterst motvilligt följde han med vakterna. Rahman och Alaki hade tydligen storknat av skratt. De betraktade allting, halvt gömda bakom en skyltdocka med purpurröd jacka, tighta jeans och exakt samma mössa som vakterna plockat upp ur Kristoffers ficka. Han sa ingenting till vakterna. Han hade inte förmågan, inte i det tillstånd han var i nu. Han hade aldrig förr varit så förbannad i sitt liv.

Han blev placerad på en stol, vid ett skrivbord, i ett stort och betonggrått rum. Han stirrade moloket runtom i rummet. Det fanns inte en enda fläck av färg. Mörkt och brunt, överallt. Ilskan hade lättat en aning, och nu var han mest rädd.
.
- Vad heter du, grabben?
- Kristoffer. Vad angår det dig?
- Jo, polisen vill gärna veta ditt namn. De kommer när som helst. Hör på nu, Kristoffer. Du vet att det du gjorde var kriminellt, va?
- Jag har inte gjort någonting. Snälla, tro på mig!
- Har du belägg för det?
- Det var mina klasskamrater som stoppade ned den min ficka! Rahman och Alaki.
- Du ljuger! Det syns i dina ögon, grabben. Du är både kriminell och en lögnare.


Janne, du har telefonsamtal, hördes en röst, från vad Kristoffer antog var varuhusets personalrum. Han och Roger satt kvar vid skrivbordet. Kristoffer var tårögd. Plötsligt viskade Roger: du… Jag tror dig faktiskt. Jag har varit med om de där Rahman och Alaki förr. De är rentav förjävliga. Men så är alla där nere från Mellanöstern. Kristoffer blev förvånad över hans uttalande. Det var som att hans psyke plötsligt blev påkörd av en stor buss. Såna ord hade han aldrig någonsin hört från en äldre, och speciellt inte från en man i den posten. Han viskade tillbaka: Öhhhhm.. Jag tror jag håller med.. eller.. Nåt..

Sedan avbröts den förvirrade situationen av att Janne kom tillbaka. Han skämtade genom att säga: Här sitter ni och diskuterar väder, förstår jag? Ingen skrattade. Stämningen var allt för allvarlig för skämt. Sedan kom två kraftiga polismän in i rummet. Här har vi den lilla snattar'n, alltså?, sa den ena. Sedan gick de igenom samma sak som vakterna redan gått igenom med Kristoffer förut. Slutligen frågade de om hans hemnummer. Det kändes som att hans hjärna plötsligt blev en sten som kastades hårt mot hans hjärta.

-Öhm. Glöööh. Mööh.

Han fick inte fram ett ljud. Polismännen kollade barskt på honom, för att sedan säga: Kan du upprepa det där tack? Nervöst stammade han fram sitt femsiffriga telefonnummer. Sedan började han gråta. Polismännen gick ut ur rummet. Sedan sa vakterna att han fått en prick i registret, samt att hans föräldrar skulle betala en bot på 1500 kronor, sedan kunde han gå.

Hans nervositet och rädsla försvann lika fort som Nagasaki under atombombsattacken. Det övergick i ett groteskt stort hat. Plötsligt hatade han alla invandrare han kunde komma på. Jag ska fanimej bränna ned deras jävla rahmadam-ap-palats. Deras moské, eller vad fan det nu heter.

Han gick inte hem. Han vågade inte. Han ville inte komma hem, för han visste att han bara skulle bli utskälld. Han gick istället till sjön. Sedan sms:ade han Perra och Robert om vad Alaki och Rahman gjort. De sms:ade tillbaka: Fan vilka svin. Ni var ju polare för bara några veckor sedan. Efter det ringde det på mobilen, men han ville inte svara. Det stod "mamma" på displayen. Han gjorde något han aldrig skulle kunna tänka sig ha gjort för bara några timmar sedan. Han kastade mobilen i sjön. Sedan låg han bara där, på det blöta gräset, i flera timmar. Klockan började närma sig tio nu. Men han tänkte inte komma hem.

Han tänkte aldrig mer komma hem. Han låg på sin lilla gräsplätt och bara hatade allting. Sina föräldrar, poliserna och speciellt invandrarna. Han bestämde sig för att resa sig upp. Han tog beslutet, ställde sig upp och gick iväg. Gick mot inget mål. Nu hörde han polisbilar. Vilken jävla tid det tog för dem att jag var borta, tänkte han. Men han tänkte att det kvittade nu ändå. Han stannade upp. Sedan väntade han bara på att bli intjatad i polisbilen. Han skymtade dem nu. Slutligen stannade de precis bakom honom. Han hörde hans mammas gälla röst skrika: vart har du hållit hus, jävla unge? Han satte sig bara i bilen, utan att säga ett ord, utan att lyssna ett dugg på sin mammas ord. Han var tom. Han hade ingenting att känna, ingenting att säga och ingenting att lyssna på. Det var som om hans själ slutat existera, och det bara satt ett tomt Kristoffer-skal i baksätet på bilen.

Polismännen försökte kommunicera, men Kristoffer ignorerade alltsammans. Han förstod inte hur det kunde vara möjligt för någon att isolera omvärlden såpass bra som han gjorde just då. Han uppfattade vissa ord bara. Ordet "du" upprepas ständigt. Jag vet att jag är anklagad för snatteri, jag vet att jag inte kommit hem, jag vet att jag är en hemsk människa, tänkte han. Ni behöver ju för i helvete inte upprepa det längre, jag har förstått mitt misstag.

De pumpar på med ord. Kristoffer försöker lyssna. Sedan hör han en mening. Hör du inte vad vi säger? Eller vad är det med dig? Nej, det gör jag inte, ger han till svar. Lyssna nu då, säger en polisman. Polismannen höll ett hårt grepp runt axeln på Kristoffer, och talade i allvarsam ton.

- Kristoffer. Vi vet att du inte är någon snattare. Två pojkar kom fram till vakterna bara några minuter efter att du var inne på vaktkontoret, och berättade att de sett Karl stoppa ned mössan i din jackficka.
- Va? Karl? Skojar ni med mig? Det var ju för fan Rahman och Alaki! Jag såg ju dem skratta!
- Nej, det var det verkligen inte! Visste du inte det? Det var Karl som stoppade ned mössan i din jackficka. Rahman och Alaki skrattade inte åt dig, för att du åkte fast. De hånade Karls försök att vara häftig.
- Men varför tog det sådan tid för dem att erkänna det då?
- Det var en vakt som de tydligen var väldigt rädda för. Han har enligt deras historia misshandlat dem vid ett tillfälle. Roger, han du pratade med. Du vet?

/Niklas Molander, SMBF1B.

Förresten, för er som orkat läsa ända hit ner, så är det en novell som vann pris idag. Den kom tvåa på hela Hammarö Utbildningscenter. Så jag fick 200 riksdaler i presentkortsform och en bok, samt äran att stå i strålkastarljuset och krama en bibliotikarie.. Det var trevligt. Nu känner jag mig duktig!

Kristoffer gick omkring i det stora varuhuset, för han hade tänkt köpa sig en ny jacka. Han hade nyligen slutat skolan för dagen. Varuhuset låg inte längre bort än ungefär 150 meter, så Kristoffer brukade vara där ganska mycket, oftast med Robert och Perra, men de hade bråttom hem. De skulle tydligen åka bort över helgen och träffa sina kusiner.

Många andra från klassen hade också dragit iväg till varuhuset. Anna, Evelina, Karl, Alaki och Rahman gick i ett stort gäng. Det var nästan som en tradition, det där med att dra till varuhuset på fredagar. Man firade helt enkelt ledigheten genom att traska omkring där som ett fån. Köpte någonting gjorde man nästan aldrig, men det var något speciellt det där med att bara ströva fritt över det nedskräpade golvet, beskåda människorna som gick förbi och lyssna på den rysligt dåliga musiken som spelades i högtalarna ovanför.

Kristoffer gick med släpande steg in på Klädmetropolen, affären där alla som var "inne" köpte sina kläder. Kristoffer hatade egentligen att jämt behöva vara "inne" och tvingas slösa hela barnbidraget på ett par jeans. Men det var som en oskriven lag i skolan, att man skulle köpa kläder där. Det var ju bara töntar som köpte sina kläder någon annanstans, tänkte han.

Han kollade igenom jackorna i affären. Han ville ha någonting mörkgrönt. Fan, vad dyrt allting ska vara, tänkte han. Jag ser nog väldigt förvirrad ut, när jag inte riktigt kan bestämma mig. Han kollade igenom jackorna en gång till. Äsch. Det finns ju ingenting, sa han för sig själv och avslutade med en svordom. Bakom sig såg han att Rahman och Alaki stod och fnissade mot honom.

Kristoffer gillade inte riktigt deras fniss. Han hade faktiskt alltid ogillat dem, och nu när de stod och fnissade mot honom så kändes allting inte riktigt rätt. Vad ville de? Frågan dog ut efter några steg. Det var säkert ingenting viktigt, tänkte han. Han gick mot kassan som slutade precis vid utgången. Han var faktiskt rätt nöjd över att inte ha köpt någon jacka här på Klädmetropolen. Han kände att han verkligen inte ville stötta märkesindustrin. Så jävla löjligt det är, ändå. Vad ska man med dyra kläder till, när man får samma kläder på Ruts klädaffär, för en tredjedel av priset. Jag ska aldrig mer handla här.

Han var djupt inne i sina tankar om hur märklig mänskligheten var, för att ett enda märke kunde spela sådan roll. Plötsligt pep det till, och Kristoffer ryckte till ordentligt. Han hade precis gått ut ur affären. Det kändes som om han vaknat upp från en alldeles underbar dröm. Det var så skönt att i sina tankar diskriminera samhällets uppsatta, osynliga regler. Han kollade sig runtom, för att kunna identifiera vart pipet kom ifrån. Det var larmet till Klädemetropolen som tjöt. Plötsligt kom två vakter springandes mot honom.

Vakterna tog tag i honom. De visiterade honom noggrant, och drog upp en stickad röd mössa för 499 kronor ur hans bakficka.

- Se på fan, här har vi en kriminell yngling, Roger, sa den ene vakten till den andre.
- Detta blir väl inte kul att berätta för mamma ikväll, pojkspoling?, sa vakten som tydligen hette Roger.
- Va?

Rahman och Alaki stod och skrattade borta vid tröjorna. Mot honom. Vilket jävla hån.. Helt plötsligt klarnade det för honom. Vakterna rabblade upp oförståeligt mummel om polisanmälningar, juridiska termer och någonting om telefonnummer. Han lyssnade inte, för hans ilska övertog varenda tanke i hans huvud. De hade stoppat mössan i hans bakficka! De jävlarna.

- Lyssnar du inte på oss, yngling? Se på oss, röt den ene vakten, som tydligen hette Roger.
- Det var inte jag! Jag lovar!
- Den historien har vi hört förut, grabben. Du följer med till vårat kontor.

Stirrande i backen och ytterst motvilligt följde han med vakterna. Rahman och Alaki hade tydligen storknat av skratt. De betraktade allting, halvt gömda bakom en skyltdocka med purpurröd jacka, tighta jeans och exakt samma mössa som vakterna plockat upp ur Kristoffers ficka. Han sa ingenting till vakterna. Han hade inte förmågan, inte i det tillstånd han var i nu. Han hade aldrig förr varit så förbannad i sitt liv.

Han blev placerad på en stol, vid ett skrivbord, i ett stort och betonggrått rum. Han stirrade moloket runtom i rummet. Det fanns inte en enda fläck av färg. Mörkt och brunt, överallt. Ilskan hade lättat en aning, och nu var han mest rädd.
.
- Vad heter du, grabben?
- Kristoffer. Vad angår det dig?
- Jo, polisen vill gärna veta ditt namn. De kommer när som helst. Hör på nu, Kristoffer. Du vet att det du gjorde var kriminellt, va?
- Jag har inte gjort någonting. Snälla, tro på mig!
- Har du belägg för det?
- Det var mina klasskamrater som stoppade ned den min ficka! Rahman och Alaki.
- Du ljuger! Det syns i dina ögon, grabben. Du är både kriminell och en lögnare.


Janne, du har telefonsamtal, hördes en röst, från vad Kristoffer antog var varuhusets personalrum. Han och Roger satt kvar vid skrivbordet. Kristoffer var tårögd. Plötsligt viskade Roger: du.. Jag tror dig faktiskt. Jag har varit med om de där Rahman och Alaki förr. De är rentav förjävliga. Men så är alla där nere från Mellanöstern. Kristoffer blev förvånad över hans uttalande. Det var som att hans psyke plötsligt blev påkörd av en stor buss. Såna ord hade han aldrig någonsin hört från en äldre, och speciellt inte från en man i den posten. Han viskade tillbaka: Öhhhhm.. Jag tror jag håller med.. eller.. Nåt..

Sedan avbröts den förvirrade situationen av att Janne kom tillbaka. Han skämtade genom att säga: Här sitter ni och diskuterar väder, förstår jag? Ingen skrattade. Stämningen var allt för allvarlig för skämt. Sedan kom två kraftiga polismän in i rummet. Här har vi den lilla snattar'n, alltså?, sa den ena. Sedan gick de igenom samma sak som vakterna redan gått igenom med Kristoffer förut. Slutligen frågade de om hans hemnummer. Det kändes som att hans hjärna plötsligt blev en sten som kastades hårt mot hans hjärta.

-Öhm. Glöööh. Mööh.

Han fick inte fram ett ljud. Polismännen kollade barskt på honom, för att sedan säga: Kan du upprepa det där tack? Nervöst stammade han fram sitt femsiffriga telefonnummer. Sedan började han gråta. Polismännen gick ut ur rummet. Sedan sa vakterna att han fått en prick i registret, samt att hans föräldrar skulle betala en bot på 1500 kronor, sedan kunde han gå.

Hans nervositet och rädsla försvann lika fort som Nagasaki under atombombsattacken. Det övergick i ett groteskt stort hat. Plötsligt hatade han alla invandrare han kunde komma på. Jag ska fanimej bränna ned deras jävla rahmadam-ap-palats. Deras moské, eller vad fan det nu heter.

Han gick inte hem. Han vågade inte. Han ville inte komma hem, för han visste att han bara skulle bli utskälld. Han gick istället till sjön. Sedan sms:ade han Perra och Robert om vad Alaki och Rahman gjort. De sms:ade tillbaka: Jävla svin, det är vad de är. Men gör ingenting förhastat ändå. Sedan ringde det på mobilen, men han ville inte svara. Det stod "mamma" på displayen. Han gjorde något han aldrig skulle kunna tänka sig ha gjort för bara några timmar sedan. Han kastade mobilen i sjön. Sedan låg han bara där, på det blöta gräset, i flera timmar. Klockan började närma sig tio nu. Men han tänkte inte komma hem.

Han tänkte aldrig mer komma hem. Han låg på sin lilla gräsplätt och bara hatade allting. Sina föräldrar, poliserna och speciellt invandrarna. Han bestämde sig för att resa sig upp. Han tog beslutet, ställde sig upp och gick iväg. Gick mot inget mål. Nu hörde han polisbilar. Vilken jävla tid det tog för dem att jag var borta, tänkte han. Men han tänkte att det kvittade nu ändå. Han stannade upp. Sedan väntade han bara på att bli intjatad i polisbilen. Han skymtade dem nu. Slutligen stannade de precis bakom honom. Han hörde hans mammas gälla röst skrika: vart har du hållit hus, jävla unge? Han satte sig bara i bilen, utan att säga ett ord, utan att lyssna ett dugg på sin mammas ord. Han var tom. Han hade ingenting att känna, ingenting att säga och ingenting att lyssna på. Det var som om hans själ slutat existera, och det bara satt ett tomt Kristoffer-skal i baksätet på bilen.

Polismännen försökte kommunicera, men Kristoffer ignorerade alltsammans. Han förstod inte hur det kunde vara möjligt för någon att isolera omvärlden såpass bra som han gjorde just då. Han uppfattade vissa ord bara. Ordet "du" upprepas ständigt. Jag vet att jag är anklagad för snatteri, jag vet att jag inte kommit hem, jag vet att jag är en hemsk människa, tänkte han. Ni behöver ju för i helvete inte upprepa det längre, jag har förstått mitt misstag.

De pumpar på med ord. Kristoffer försöker lyssna. Sedan hör han en mening. Hör du inte vad vi säger? Eller vad är det med dig? Nej, det gör jag inte, ger han till svar. Lyssna nu då, säger en polisman.

Vi har kollat övervakningskamerans band, och vi drog förhastade slutsatser. Vi dömde ut dig för någonting du faktiskt inte gjort. Det var inte du. Det var varken du, Alaki eller Rahman. Det var Karl..

/Niklas Molander, SMBF1B.