En handboll. Så rund. Så oskyldig. Nej. Nu får det vara nog med poesi, åtminstonde för detta år. Min poetiska karriär håller inte måttet, eftersom min hjärna inte är inriktad på finkultur. Jag ska bara syssla med grova saker. Som skogsplöjning, snus och älgjakt. Lite lastbilsåkning och ett fylleslagsmål kan jag nog också klämma in.

I alla fall har min karriär inom Kils AIK förändrats drastiskt. Min coola, överfräsiga, perfekta polare Josef har nämligen börjat spela i samma lag. Hans sociala förmåga är så häftig. För att bevisa min teori ska jag be er komma på nästa träning, om du nu platsar i ett hårt elitlag, det vill säga. Då får du beskåda Josefs häftiga sociala förmåga. Hans urhäftiga humor och hans sätt att prata till sig hela världen till sin vän.

Till skillnad från mig, då. Som är en blyg och tillbakadragen grabb. Det är bara genom denna blogg som jag får utlopp för allt prat. Jag är störd. För egentligen var det jag sa nu en halv lögn.

Jag är en dubbelpersonlighet. Jag kan vissa dagar vara pratglad så det nästan fladdrar i näsborrarna, medan andra dagar är jag så blyg och tråkig att man skulle kunna tro att jag vore självaste Yeti. Att jag knappt ens fanns. Bara fåtalet människor skulle försöka bevisa min existens.

Bara försöka alltså. Inte klara det. För på måndagar existerar jag inte. Bara på häftiga måndagar, och måndagar då jag av en slump hamnat i rätt umgänge. Jag är en totalt slumpad dubbelpersonlighet, och jag har ingen aning om varför. Ibland.. Ibland, då har jag även humor i riktiga livet.

I min klass är jag i alla fall den där Yeti-snubben jag pratade om. Då är jag inte slumpmässigt pratglad. Då är jag i regel alltid tyst. Jag vågar inte prata med dom, för jag ser ingen gemenskap. Jag ser ett hip hop-helvete..