Tystnaden som lägger sig i rummet, efter att kamrater gått härifrån, är tystnad som trycker sig ned i rummets allra tystaste tomhet. Tystnad som ändå syns i tomheten. Men jag dämpar denna fruktansvärda tystnad, för jag vill bara uppleva den när jag ska sova. Så därför sätter jag på Thåström och njuter av mitt otysta liv.

En skön pajsare skulle blåsa av en filminspelning, nyss. Han tänkte polisanmäla inspelningen, för att den höll på längre än 00.00 Dåliga nerver, eller så var han bara inte en problemlösare. En problemlösare hade stoppat fuktiga trasbitar i öronen och låtit dom trevliga ungdomarna fortsätta.

Jag sitter ofta och undrar, när jag skriver. Ser jag ointellektuell ut när jag skriver "dom" istället för "de" och "dem"? Ni får ursäkta mig, för att jag är en sådan loser, men det är faktiskt så att mina förpantade svenskalärare aldrig lyckas lära mig det där. Jag hatar att vara en människa som andra människor har rätt att se ned på. Lär mig de och dem, så skänker jag dig min blogg. Kära människa.

Jag vet faktiskt icke vad som bör skrivas längre. Kanske att skäggväxten börjar arta sig, och att jag kanske kan bli en konstnär om jag tilvlerkar penslar av allt hår som blir över vid rakning.

Då kan jag säga att jag gjort målningar själv. Av mig själv och av mig själv, i två olika benämningar av "av mig själv". Fast, då måste jag fixa färgen ur mig själv också. Jag ska tänka lite... Hm. Jag saknar blått, men annars har jag grundfärgerna. Röda och gula kroppsvätskor finns det gott om. Om jag kunde på något vis konservera ett blåmärke utan att tvingas öppna det, då skulle jag ha blå färg också.

Om man öppnar ett blåmärke så blir det rött, för det vet jag. Förra gången jag försökte måla en kopia av Skriet, så slog jag mig själv på knät med en enorm bokhylla, för att sedan försöka ta ut det blåa ur mig själv. Jag misslyckades. Det blåa i mig själv stannar i mig för alltid. När man är blå på engelska är man blue. När man är blue är man nere. Jag är inte nere längre. Nere är jag när min blogg är nere. Min blogg finns nu.

Men, vi kan väl låtsas lite som att jag har blåheten i mig, för någon gång i framtiden bör jag bli blue igen. Då kanske det är bra att jag inte kan göra en grundfärg av mig själv, om jag vill bli ledsen någon gång igen, för att känna på hur det är. När jag glömt bort ledsamheter. Om jag gjort grundfärg av min ledsamhet så finns den inte kvar. Dåligt!

Jag vet inte vad jag pladdrar om nu. Kanske beror det på att jag slickade i mig lite chips förut. Förvirringschips. Eller kanske är det så att jag skriver tankar som inte får plats, som jag inte kan få ut i ord, för att orden bara blir konstiga... Fel?

Ord.

/Månen.