Dag ett på praktiken innebar svarta näsborrar och en jädrans trevlig dag. Om man tar madrassen som jag i detta läge håller på att förstöra med mitt stolsben för att göra ett försök att sota min näsa just nu, då hittar man kol. Kanske en kolgruva. Kanske blir jag värdefull för kolföretagare i Manchester, om årtalet varit cirka -62. 1962. Känns som kolrikedomarnas land!

För jag åkte iväg, 07:02, till norra Värmland. Sunne, rättare sagt. Där fick jag fika med en trevlig tatuerad kille, vid namn Tony. Vi fikade oss fram till ett larm. Han sa "Ja, inte fan hônner dä nô i Sunn". Men tydligen valde högre makter att prisa mig med en brandolycka ändå. Ett skjul med massvis av verktyg och ved brann ned. Om jag varit en bättre släckare hade jag släckt den, och kanske räddat ett vedträ eller två, med mina rökdykarförmågor som jag ännu inte äger.

Jag lurade Facebook att mina näsborrar blivit sotiga under dagen, för att jag praktiserar som sotare i Sysslebäck. Det var ett kul skämt, tycker jag.

För övrigt har jag fått ett lyckans besked, som påverkar både mig och mina närmaste tre veckor, samt bloggens framtid inom samma tid jag nyss nämnde. Tre veckor, alltså. Jag vet nämligen inte om jag vågar skriva inlägg, när jag är inneboende hos människor som kanske hatar att pojkar slurkar internetkraft med dagliga uppdateringar. Jag får väl betala för mig.

Betala för er, kamrater. Det är vad jag tvingas göra. Men, som sagt var, jag har en brevlåda, och om vänliga själar går dit dygnet runt, helst stora köer, och skänker 4,50 var, så klarar jag mig så bra att jag kan uppdatera det här satans bloggskrället, samtidigt som jag kan ägna mina välgörare en tanke.

Peace.