Jag har alltid tänkt att smärta går att hemlighetshålla, men vissa personers mödrar ser tydligen sådant bättre än tyngdlagen är på att kasta svävande föremål i backen. Just nu är jag hemma från Göteborg, för att en grillkväll lockade, och för att magen verkade glömma bort det. Sitter hemma med magsmärtor och tänker på en studentfest som jag ska på. I Dalarna!

Och visst, jag hade ju kunnat grilla hamburgare utan magont. Det hade ju egentligen varit trevligare. Men att sitta under flera kilo filtar, tillsammans med Karlstads trevligaste ungdomsgäng och studera stjärnor, när staden reflekteras i älven. Det är inte fel. Det finns ett fel, en sån natt. Magont.

Som jag nämnt hela det här inlägget, så har jag alltså magont. En obehaglig grej, det där. Speciellt när det är ett askmoln över Island. Askmolnet är en magdödare. Att media bara nämner strandsatta flygresäner, när Månar har magsmärtor, är det verkligen schysst?

Jag tänker att om jag fryser ned min mage lite, så slipper jag smärtorna, för att magen är vätskefylld, tror jag. Om jag sedan slår på magen med ett hårt föremål, till exempel en melon, så spricker isen. Sprucken is är smärtfri is, enligt forskare!

Kreativiteten flödar ej, när magsmärtor får mig i konflikt med tankarna. Bör tankar eller elaka magontsmonster prioriteras?

Nu till något nytt. Min mentor bygger upp en starkare relation med mig. Han ringer mig stup i kvarten och undrar om vi ska ta en fika. Han bjuder. Jag har magont och tackar nej.