Kära kära kamrater, läsare, fiskplundrare och politiker. Det är med en klump i hjärtat jag är tvungen att lämna detta besked, men tiden har sin gälla gång.
Någon gång kommer ändå sanningen fram.
Det är såhär, att det bodde en gång en liten liten pyssling, i ett samhälle lika stort som Småland. Denna pyssling, han döpte ofta sina djur till lustiga namn.

Dom hette Gruffelmurk, Sten-Patricia, Lundedelia och Lars-Roffe. Gruffelmurk var specialist på att kasta rostiga plåtburkar i vatten, medan Sten-Patricia, Lundedelia och Lars-Roffe hade helt annorlunda specialiteter.
Dom specialiteterna kommer ni få höra någon gång senare i denna lilla saga.

Gruffelmurk var i alla fall ute en dag med sin bedårande husse Pysslingen, som egentligen bara var en patriotisk dvärg.
Men hans namn var Pysslingen, så det kvittar att han bara var en krympling med starka känslor för sitt land.
Pysslingen och Gruffelmurk skulle ställa upp i en internationell tävling, som endast handlade om att kasta burkar i vatten.

Pysslingen matade Gruffelmurk med sina allra finaste, nypolerade morötter. Pysslingen hade köpt morötterna på en affär där dom hade låga priser, så att han kunde inhandla 300 kilo morötter till den långa resan.
Pysslingen tänkte kvantitet före kvalitet.

Och vad tror ni stackars Gruffelmurk tyckte om det? Nej, vet ni vad. Gruffelmurk tog en tugga nypolerad morot, lät aromerna flyta på tungan i några få sekunder, sedan, oförskämd som Gruffelmurk är, spottade han ut hela faderullan!

Ni kan inte tänka er hur arg Pysslingen blev! Han spottade på sina pjäxor, han grät i sina sandaler och han morrade åt en liten söt nyfödd unge, som hade en magisk förmåga som jag inte kommer gå in på mer.
Då blir denna saga alldeles urartad, och det vill vi väl inte? Eller?

Jag har rätt, historien får inte urarta. Tillbaka till att Pysslingen bara nyss spottat på sina sandaler av ilska.
Pysslingen bad Gruffelmurk att äta lite morötter, trots att dom var brännmärkta med LIDL och nypolerade med ett vax från Euroshoper. Gruffelmurk sparkade hejvilt, i hopp om att kunna sparka av huvudet på Pysslingen, så att Gruffelmurk kunde få springa omkring fritt i det alldeles grågröna gräset. Och inte ägna en tanke åt budget-morötter och lågpris-matvarukedjor.

Gruffelmurk missade med sina hejdundrande sparkar, så Pysslingen avled inte ett dugg.
Och visst var väl det tråkigt? För Gruffelmurks planer på frihet gick i kras, likt en porslinsdocka i en kanotförening.
Gruffelmurk kopplades, och fick ha på sig psykopattröja resten av resan till tävlingen.
Gruffelmurk gillade inte tvångströjor, så Gruffelmurk andades fort och hänsynslöst, för att få Pysslingen att tro att Gruffelmurk var på väg att dö.

Gruffelmurk fick tillslut riktiga andningsproblem, på grund av den syrefattiga miljön han var omringad av.
Om man andas för fort i sådan miljö, ja då jäklar försvinner syret likt en ballong i en fabrik som tillverkar korsdrag.
Pysslingen tänkte, att nu är det på liv och död. Så Pysslingen kopplade loss Gruffelmurk helt. Gruffelmurk andades vanligt, i ren sympati.
Så var den lilla tragiska olyckan avstjälpt.

Pysslingen och Gruffelmurk passerade stockar, stenar och höga förtrollade båtar av kolasås.
Sedan var dom framme vid den lilla staden Fysgummestad, där tävlingen i att kasta plåtburk skulle hållas.

Gruffelmurk intar sin plats, för det är bara 6 minuter kvar till tävlingen ska starta. Att dom haft sådan tidsbrist, det hade inte Pysslingen och Gruffelmurk räknat med.
Så Gruffelmurk står där, och väntar på att någon funktionär ska ge honom plåtburken som ska ge honom guld.
Men ve och fasa, plåtburken som bärs in är inte ett dugg rostig. Gruffelmurk sätter sig för att fundera, på en stubbe till ett muffin-träd.

Gruffelmurk spottar på burken, för att den ska snabbrosta. Pysslingen säger att det inte går, för så snabbt rostar inte burkar.
Pysslingen kommenderar istället vaktmästaren på ett militärt högkvarter att sänka näven.
Då, likt en magisk stormkudde rostar plåtburken. Vaktmästarens näve var nämligen förtrollad!
Gruffelmurk tackar, och gör sitt höjdarkast. Gruffelmurk vinner, eftersom hans medtävlande är en efterbliven get och en gammal farbror med ryggskott.

Plötsligt reser sig Lundedelia ur publiken, och vrålar: HÄRLIGT KÄMPAT, POLARN!
Därefter sker en romans mellan dom två djuren, som gör att Gruffelmurk glömmer bort allt som har med prispall att göra.
Så den efterblivna geten får ta hans pallplats. Sablarns dret, tänker Pysslingen, och sparkar iväg både Gruffelmurk och Lundedelia till närmaste busshållplats. Tur att Lundedelias hemliga egenskap var att hon kunde flyga, för Lundedelia flyger iväg med Gruffelmurk till en by i Afrikas tätortsområde och där gifter dom sig. Gulliga som en stor sten dränkt i Whiskey!

Nu har Pysslingen det lilla problemet, att han måste skälla på någon, för han har köpt 300 kilo morötter, som hans kära vinnardjur bara flugit ifrån!
Pysslingen skäller på Lars-Roffe, men det Pysslingen inte vet, det är att Lars-Roffes hemliga egenskap är att han tål hur mycket skäll som helst!
Så Lars-Roffe överlever, när Pysslingen använder glåpord mot honom.
Lars-Roffe får höra att han är sämre än en nedskjuten fluga i östra Holland, men han bryr sig inte ett jota.
Lars-Roffe bara småler och blinkar med ena ögat åt TV-kameran.
Helt omedveten om att det är Sten-Patricia som är producenten bakom programmet!
För det var Sten-Patricias hemliga egenskap. Att hon kunde skapa TV-programm som är mycket bättre än Frusna män söker kärlek.

Förresten, för dom som vill veta, så var Lundedelia en gnu, Gruffelmurk en älg med talproblem, Sten-Patricia en schimpans och Lars-Roffe en liten pojke som blivit förväxlad med en giraff-unge, när han var ett litet barn. Så alla har alltid trott han var en giraff, men det var han egentligen inte.

Varför dom fått så lustiga namn, det kan egentligen bara Pysslingen svara på. Synd att han sprang iväg, flera hundra meter, när han upptäckte att han blivit fattig, för att han köpt 300 kilo morötter, och sedan upptäckt att han inte kunde skylla sitt bottenköp på någon.

Men, som man säger. En fattig mans död, är som en plankstek på söderhavets sydligaste barriärer. En lutande toffla!

Slut!

/Månen.

PS: Jag ska till Stockholm nästa helg. Hälsa på mig, alla stockholmare!

Jag tycker inte om livsoptimister. Såna som älskar att leva, som tycker allting är toppen.
Det finns ingenting som behöver ändras, i hela världen. Allting är underbart!
Megabra! Vad behövs ändras på? Allting är ju ändå underbart!
Toderadiloo, fallera, livet är så bra!

Tänk, vad förstörd världen vore om alla vore så. Vilken glädje det skulle finnas överallt.
Vad lite saker som skulle uppfinnas, och vad lite världen skulle förändras och utvecklas.

Glädje och optimism är en helvetiskt påfund, så egentligen borde alla vara missnöjda och sura hela dagarna.
Fast om man är sur, då måste man vara sur över någonting som inte fungerar i samhället. Något som man vill påverka till det bättre.
Men, i och för sig. Om man påverkar det till det bättre, då kan man inte vara nöjd.
För att vara nöjd med något är en form av glädje.
Pessimister behövs, faktist. Var aldrig nöjd med det du lever med. Din vardag ska vara en liten pina att ta sig igenom.

Så fungerar det, när samhället utvecklas. Det bygger på missnöje.
Självklart behövs det dammsugare med inbyggd konservöppnare och surroundsystem, för att vi ska klara oss!
Vem kommer på sånt, om man inte är missnöjd med sin vanliga gamla tråkiga dammsugare, som inte kan annat än att bara suga upp lite damm och oljespill?

Låt pessimisten inom dig bryta ut, och om du inte uppskattar att vara pessimist: Skjut dig själv i skallen, med luftgevär, och hoppas på att du dör!

Dagens visdomsord: Trotsa alla regler, bygg en mur, kasta en kastanj i en tuff politikers huvud och spring. Så påverkar även du lite i Sverige!

/Månen.

Här sitter jag och är lite av en tidsmaskin. Först lyssnar jag på The Strokes, sedan blev det Beatles och nu - Harry Brandelius.
Jag har alltså rest 60 år bakåt i tiden, ungefär. Harry gör mycket svängigare låtar än Basshunter, Jimmy Jansson och 50 Cent. Alla sommarplågor som finns, dom kan inte mäta sig med Salta Tåren, av Harry Brandelius.

Kort och gott kan man beskriva min tidsresa högst dramatisk och väldigt positiv.
Tur att jag inte ändrade någonting som förstörde för min framtid. Kanske hade jag petat på en väldigt hungrig mutanthöna, som åt upp mitt finger, så att den senare skapade ett enormt virus, på grund av att mänskliga kroppsdelar hamnade i dess tarmar.

Efter att mutant-hön-tarmar och mänskliga fingrar beblandas, skapas alltså ett virus som dödar i princip allting som finns, och inga proffesorer i hela världen kan stoppa det.
När jag sedan åker tillbaka till min vanliga tid upptäcker jag att jag är ensamm i hela världen, för mutanthönan har dött av ålderdom.

Helt ensamm i hela världen, fysatan vad tråkigt!
Fast kanske ändå inte.. Då får man dricka läsk på heltäckningsmattor och ha fötterna på bordet.
Kanske till och med sörpla i sig varma metaller, så att man bränner sönder halsmandlar, bihålor, hjärnsubstans och lever i en veva.
Allt som finns i halsen bara försvinner i molykyliska kolpartiklar!

Sörpla i sig flytande metall får man inte göra varje dag!

Men, för att återgå till hemskheter att vara ensamm i hela världen:
Jag skulle studerat en förjävla massa biologi, så att jag lärde mig kunnskapen att återuppliva döda.
Då skulle jag återuppleva alla djur som finns, sedan skulle jag göra som Noak.
Bygga en stor jäkla båt, mysa i solen, och akta fingrarna från den hemska mutant-hönan jag också råkat återuppliva.

För att skydda fingrarna måste man gräva ned dom i jord, förevigt. Så vem katten ska sköta ratten till båten då?

Det blir nog ett pålitligt djur som ska få den uppgiften. Kanske en björn av dess allra pålitligaste slag.
En stark björn, som kan slå undan hönor som bits.

Äsch. Jag orkar inte skriva mer!

Dagens visdomsord: Blöt ner sandpappret innan använding, det förhindrar arga blickar och rasande elakingar som bara vill dela ut ett kok stryk.

/Månen.

Jag ber er läsare om en sak nu. Kolla tidpunkten jag skriver detta inlägg, så ska ni få se på råfräsiga saker.
Klockan är övertidig morgon! Jag sitter och skriver innan skolan börjar.

Detta beror på två saker. Jag har inte skola idag, jag ska nämligen till Boda Borg i Karlskoga. Dock åker jag med skolan, så det kan väl ändå räknas som skola.
Lektionerna blir bara idrott, om man räknar på det viset.

Den andra saken det beror på, det är att jag somnade klockan 20.00 igår. Utan att borsta tänderna, busigt värre.
Orsaken till att jag var så trött, det kanske ni vill veta. Fast jag tycker det är ganska tråkigt att skriva om saker som hänt mig. Jag känner mig lite egoistisk, med tanke på att jag då börjar mina flesta meningar med ordet "jag". Som jag då gjorde i den föregående meningen också. Nu skrev jag visst jag igen, i min förra mening. Och nu med, i den förra.

Egoism, det är något som man blir ganska trött på att höra.
-Jag är bäst, jag är den som kan kasta en frisbee exakt 534 meter, utan att göra en liten farbror upprörd, jag är dunder-mega-bra på att luska ut kluriga korsord ut tidningen VF. Och så vidare.

Där blev det en väldigt massa egoism-skryt. Tur att jag är så bra på sånt, så att jag kan beskriva hur jäkla bra jag egentligen är. Jag är faktist helt underbar på att beskriva egoism-skryt. Kanske bäst i världen, två gånger om.

Återigen, nu ska jag beskriva varför jag var så trött. Jag var på en militär kurs inom ämnet flygvapen.
Flygplan och saker. Fast denna gången handlade det inte om ett enda förbankat flygplan. Inte ens om ett smutsigt.

Det handlade bara om att resa en bas ute i en skog, och sedan vakta den så väl det går. Vi reste tre tält, sedan höll vi vakt natten ut. Jag fick chansen att sova i en timma.
Först var jag nattvakt 23-00, sedan fick vi chansen att sova. Jag berättade en historia om hur dumt det är med religion för alla i tältet, så jag somnade inte fören 01.
01:50 någon gång skriker gruppchef Jacobssen: SKYTTEBEREDSKAP, så alla vaknar.

Väl ute i den mörka natten, så bosätter sig 17 myggor i mina öron, så jag började fundera på vad dom tyckte var så in i Norden intressant med mina öron.
Självklart var det blodet. Dom hade nog ett trevligt kalas i alla fall. Synd att man var för stor för att medverka.

Efter det, så placerade dom mig som vakt. Trevligt trevligt.
Efter att jag avverkat 30 minuter som vaktpost, blir det att patrullera en sträcka på några kilometer.
Ungefär 4, tror jag.

03:50 kom jag hem till basen. Placerades som eldvakt i tälten där furirerna, fänrikarna, kaptenerna och gruppcheferna sov. Jag tänkte elda ett äpple, men det gjorde jag inte.

05 är mitt pass som eldvakt klart, då är det bara att patrullera den där sablans sträckan som är kvar: Sedan, då jäklar blir det att sova.
Väl tillbaka i basen, klockan 05:40 förbereder jag mina trötta ögon för tjugo minuters sömn.
Då säger dom jädrans befälen:
-Eftersom ni som kom hem från partulleringen nu är dom enda som är vakna, så får ni förbereda frukost.
Vi bar tung filmjölk, sedan åt vi frukost.

Efter allt detta tog vi ned tält, och jag fick sova tio minuter på en lektion som en gammal kapten hade.

Andra saker som hänt i helgen, är att jag gjort en magisk "ring of urin". Den var kvar efter ett dygn! Det är ganska häftigt att tänka på!

Dagens visdomsord: Om fiskar kunde leva i tvål, så skulle jag köpa en jäkla massa tvål och hoppas att det låg en fisk där. Det vore bra!

/Månen.